Vi skriver till er med anledning av diskussionen om hur kampen för hur ett nytt antikapitalistiskt arbetarparti ska kunna föras under den kommande perioden. Denna diskussion, som vi vet kommer att vara ett viktigt fokus för den kongress som Socialistiska Partiet anordnar i början av december, och som säkerligen också diskuterats i samband med Rättvisepartiet Socialisternas kongress nyligen, sker mot bakgrunden av kapitalismens kris och socialdemokratins fortsatta vandring högerut, men också med erfarenheterna av era respektive partiers gemensamma kampanj inför EU-valet i juni.

Arbetarmakts systerorganisationer i Förbundet för Femte Internationalen har i flera länder deltagit i kampen för nya partier (i Tyskland i WASG, i Storbritannien i Socialist Alliance och Campaign for a New Workers Party, i Frankrike i Nouveau Parti Anticapitaliste, valkoalitionen i Österrike hösten 2008). Erfarenheterna är många, och nu vill vi framlägga våra synpunkter på vad vi tror kan vara en framkomlig väg med den utgångspunkten. Vi hoppas på att det kan bidra till en grund för diskussionen. Vi gör det med övertygelsen om att en förutsättning för att det kommande riksdagsvalet (2010) ska kunna utnyttjas för att på allvar ta kampen för ett nytt parti framåt är enighet kring en genomtänkt och klok strategi. En eventuell valkampanj måste bli ett integrerat led i byggandet av en rörelse för ett nytt parti. Annars kommer vi inte att komma en meter närmare det gemensamma målet.

I ljuset av den senaste tidens erfarenheter vill vi till att börja med kort sammanfatta den kritik vi själva riktat mot kampanjen ni drev inför EU-valet, Arbetarinitiativet. De mer ingående argumenten som vi presenterat har vi framfört i artiklar i vår tidning och vårt nyhetsbrev. Utan att upprepa dem i detalj kan kritiken sammanfattas i att vi ansåg att Arbetarinitiativet led av några avgörande brister.

- Arbetarinitiativet gav ett byråkratiskt intryck gentemot utomstående krafter. En politisk plattform beslutades i hast mellan era partiledningar utan möjlighet för andra grupper och enskilda aktivister att påverka dess innehåll. Även om det kan skyllas på tidsbrist, är det vår uppfattning att ett initiativ som faktiskt syftar till att visa på hur ett nytt parti kan bildas tydligt måste sända ut signalen att denna kamp är en angelägenhet för alla progressiva krafter inom arbetarrörelsen, vänstern och de sociala rörelserna, och att allas synpunkter därför är av intresse. Det kan inte framställas som en angelägenhet bara för de ”närmast inblandade”.
- Vi ansåg dessutom att de politiska kraven i den begränsade plattformen var bristfälliga. Inte ett övergångskrav stod att finna, och de reformkrav som fördes fram sammanfördes inte med någon uttalad strategi för hur man skulle kämpa för att vinna dessa krav. Detta gav plattformen karaktären av att vara en önskelista, med krav utan tydlig adressat.
- Kampanjens utformning betydde i praktiken att kampanjen aldrig blev en verklig del av ett arbete för att bygga upp stöd för ett nytt parti. Det var inte ett led i en strategi för ett sådant parti, utan begränsades istället till en gemensam valkoalition mellan era respektive organisationer.

Nu är inte det huvudsakliga syftet här att skapa en debatt om Arbetarinitiativets kampanj. Men det är ett sätt att angripa frågan om hur ett nytt parti kan bildas – ett av flera alternativ. Själva tror vi att kampen för att grunda ett nytt parti på svensk mark har mer att lära av de erfarenheter som Fjärde Internationalens franska sektion LCR gjort i och med byggandet av NPA. Detta initiativ, till skillnad från andra erfarenheter av kampen för nya partier i olika länder på senare tid, utmärktes framförallt av två saker, vilket bäddade för framgången:

- Partiet byggdes upp genom bildandet av lokala kommittéer som var öppna för alla kämpande krafter som ville vara med och påverka partiets utformning, något som öppnade för en ordentlig tillströmning av nya medlemmar.
- En öppen debatt om partiets politiska program organiserades på ett inkluderande sätt, som en del av partiets bildande. Det betydde att alla deltagare kunde påverka utformningen på någolunda jämlika villkor, med den fördelen att det nya partiet blev något mer än en ny version av LCR.

Den öppna demokratiska processen resulterade dessutom i en förhållandevis mycket radikal principiell plattform med en rad övergångskrav. Utöver att partiet för fram krav på expropriering utan kompensation av storföretagen och bankerna under arbetarnas kontroll, säger man även öppet att det kapitalistiska systemet inte kan reformeras, och att en social revolution som störtar den kapitalistiska statens institutioner är nödvändig för att kunna lägga grunden för en antikapitalistisk regering. Det är ett slående bevis för att en revolutionär politik kan vinna gehör och stöd från ett parti som inom sig innefattar så många som tiotusen medlemmar i en imperialistisk europeisk stormakt idag. Omvänt bevisar det också att den uppfattning som hävdar att ett nytt partis politik måste vara begränsad till några omedelbara och begränsade reformkrav ”som alla kan sluta upp kring”, för att kunna vinna stöd från en betydande del av avantgardet, är falsk.

Bildandet av NPA var onekligen en framgång, och det som låg till grund var en i många avseenden klok och osekteristisk taktik från LCR-ledningen. Går en liknande taktik att översätta till Sverige idag?

Vi duckar inte för diskussionen om den annorlunda politiska situationen på svensk mark, och dess implikationer. Det finns förvisso faktorer som betyder att frågan om kampen för ett politiskt alternativ till s och v har sin aktualitet. Socialdemokratins fortsatta vandring högerut och Vänsterpartiets näst intill fullständiga kapitulation inför denna utveckling betyder att ett tomrum definitivt finns. Att ett sådant kan fyllas av kämpande krafter visar inte minst Rättvisepartiet Socialisternas lokala stöd på de orter där partiet satsar. Oförmågan från s och v-ledningarna och LO-ledningen när det kommer till att försvara arbetarklassens intressen på något effektivt sätt pockar på ett alternativ. I valet 2010 kommer avsaknaden av ett kämpande alternativ som kritiserar kapitalismen (i det första valet sedan systemets djupaste kris på decennier) att vara mer påtaglig än på länge.

Att uppgiften har en omedelbar betydelse bekräftas också av olika processer. Ni har för egen del försökt ta er an frågan i och med EU-valet, vilket i sig kan tas som ett uttryck för detta. Också i den autonoma och frihetliga miljön finns många seriösa aktivister som ser behovet av ett centralt politiskt uttryck för att vitalisera klasskampen och att kollektivt tillvarata erfarenheterna av olika strider. Bland många vänsteraktiva idag finns också enligt vår egen erfarenhet en växande känsla av att det behövs någon sorts initiativ som på allvar öppnar möjligheten för ett samarbete som överskrider den temporära överenskommelsen, mobiliseringen för en demonstration m.m. Inte så få är nog överens om behovet av att bygga en mer varaktig rörelse som kan bjuda motstånd, men färre har någon klar uppfattning om hur det ska göras.

Ett svar på frågan om hur erfarenheterna av NPA kan förvaltas av den svenska vänstern måste så klart även ta de annorlunda objektiva förutsättningarna i beaktande. Till skillnad från Frankrike saknas i Sverige existensen av en bredare rörelse och, i synnerhet hos den yngre generationen, erfarenheter av kollektiv kamp. Vänsterns marginalisering är ett överskuggande problem. Inflytandet för reformistiska idéer är också starkare av tradition (vilket förklaras av bl.a. erfarenheten av välfärdsstaten, den socialdemokratiska dominansen i arbetarrörelsen, v:s roll som stötdämpare gentemot en radikalisering av missnöjet inom den socialdemokratiska basen osv). Den nuvarande politiska situationen präglas också i hög utsträckning av frånvaron av kamp. Trots den nuvarande krisens omfattning har den socialdemokratiska ledningen i arbetarorganisationerna tämligen effektivt kunna passivisera dem som velat kämpa för att försvara jobb och löner, något som i sin tur givetvis bidrar till misstron mot, och alienationen inför, idéerna om att en radikal samhällsförändring i socialistisk riktning faktiskt är en möjlighet (som främst försvaras av ”extremvänstern”).

Därtill har socialdemokratin fortfarande ett starkt grepp över arbetaravantgardet, som trots besvikelser och känslan av att arbeta i motvind i hög utsträckning fortsätter att rösta på s (och, i mycket mindre utsträckning, på v), som fortsätter att rikta sina krav mot de nuvarande ledarna, invänta deras initiativ etc. Tendenser till något organiserat motstånd inom LO-leden är svaga, och det finns inga tydliga exempel på en omedelbart förestående uppbrottsprocess i nuläget. Det är ett objektivt problem som bidrar till att gensvaret på uppmaningar till bildandet av nya partier är mindre. (Dessa slutsatser är givetvis behäftade med osäkerhet, vi är väl medvetna om vår egen svaghet och saknar den inplantering i arbetarrörelsen som behövs för att kunna göra några säkra antaganden i frågan.)

Mot denna bakgrund tror vi ändå att arbetet för ett nytt antikapitalistiskt parti borde påbörjas.

Krisens konsekvenser ska inte underskattas. Om s och v lyckas bilda en ”rödgrön” regering tillsammans med Miljöpartiet kommer den från dag ett att tvingas ta ansvar för en situation där massarbetslöshet och växande reaktion från höger kommer att prägla klimatet. Det blir en helt annan utmaning än den som man stod inför vid regeringsbildandet 1998 och 2002. Ledarskapskrisen kan mycket väl komma att intensifieras mycket snabbt under sådana förhållanden. Oförmågan att ta strid för arbetarklassens intressen, ansvarstagandet för klassorättvisorna, i kombination med benägenheten att främst främja de mer arbetararistokratiska skiktens kortsiktiga intressen, betyder också ett ständigt tillflöde av i synnerhet unga arbetare och andra utsatta grupper som torde vara mer mottagliga för socialistisk agitation. Därtill kommer det sannolikt finnas ett utrymme för en radikal och klassbetonad antirasistisk motoffensiv (i samhället i stort såväl som i arbetarnas massorganisationer), då s och v bara kommer att kunna bjuda ett inkonsekvent motstånd mot SD:s framfart (om detta vittnar utvecklingen i Danmark och nu även Norge).

Obeaktat dessa möjligheter står det helt klart för oss att ett initiativ på svensk mark måste arbeta med en långsiktig strategi som tålmodigt, steg för steg, flyttar fram positionerna för kämpande krafter. Hur kan det påbörjas?

För det första tror vi att de krafter som är beredda att ta ett sådant initiativ borde deklarera sina avsikter: ”Vi vill tillsammans arbeta för att bryta dödläget och ta steg mot ett nytt kämpande antikapitalistiskt massparti inom arbetarklassen som kan utmana borgfreden”. Ett naturligt steg borde därefter bestå i att inbjuda till en öppen diskussion (en diskussion till vilken alla krafter inom vänstern och arbetarrörelsen inbjuds) för att diskutera hur vägen till ett alternativ till s och v kan se ut. Avgörande frågor, som hur kampen för kämpande fackföreningar ska föras i förhållande till LO-byråkratins förkvävande roll, och hur vi kan sammanföra olika kampavsnitt så att olika strider får kraft av varandra, borde tas upp. Förslag på hur konkreta krav och ställningstaganden inför en alternativ kandidatur i riksdagsvalet skulle kunna utformas borde också presenteras och diskuteras.

Förberedandet av en sådan diskussion skulle kunna föregås av en aktiv intervention i alla möjliga samarbeten där vi verkar och har möjlighet att nå fler. Detta borde givetvis också riktas som en offensiv uppmaning till alla fackliga kontakter och militanter (i en bred agitation, men i synnerhet gentemot dem som utmärkt sig för en självständig hållning). En inbjudan i form av en appell om vikten av ett möte borde spridas i fackklubbar mm.

Vad borde socialister föreslå på ett sådant möte i fråga om riksdagsvalet? På frågan om hur detta val kan utnyttjas för att främja skapandet av ett nytt antikapitalistiskt parti, tror vi att en väg framåt kan bestå i att ställa upp med kandidater där förutsättningar finns, kandidater som kandiderar på en tydlig antikapitalistisk plattform. Kampanjen borde uttryckligen användas för att mobilisera stöd för byggandet av ett nytt kämpande parti för arbetarklassen – ett parti som kan tvinga kapitalisterna att betala för krisen.

Hur skulle sådana kandidater utses? Här tror vi att ett steg kan vara att föreslå bildandet av lokala kommittéer (återigen, där förutsättningar för det finns), kommittéer som sedan kan arbeta för att dra in fler till större möten där alla som vill vara involverade i skapandet av ett kämpande alternativ får vara med och välja kandidaterna. Poängen är att företrädarna utses av de gräsrötter vi lyckas dra in i en sådan kampanj på basis av en politisk diskussion om vägen framåt (och i en sådan måste vi så klart eftersträva en fri demokratisk debatt). Att presentera färdiga listor och en färdig plattform som beslutats bakom stängda dörrar skulle däremot motverka detta syfte – en valkampanj av det här slaget borde istället vara ett led i att understödja utvecklandet och stimulerandet av en dynamisk och öppen gräsrotsrörelse som kan ligga till grund för skapandet av ett parti som blir något mer än summan av sina olika delar. En sådan rörelse måste av de inblandade upplevas som en rörelse som de själva har kontroll och inflytande över. Det handlar om att lägga grunden för en rörelse som består också efter valet.

Om det är ”för tidigt” att ta ett initiativ i den här stilen återstår att se. Det kommer erfarenheten att visa. Hur som helst är vi övertygade om att en demokratisk kampanj som öppet syftar till att inkludera även de som idag är oorganiserade kan lägga grunden för en varaktigare rörelse än vad en valkampanj i stil med Arbetarinitiativet har möjlighet att göra. En kampanj av det senare slaget kommer nog inte ta oss en meter närmare skapandet av ett verkligt alternativ till s och v.

För vår del är vi för övrigt övertygade om att det är absolut nödvändigt att de socialister som på allvar vill bryta reformismens förlamande inverkan på arbetarrörelsen måste vara beredda att använda sig av enhetsfrontstaktiken. Vi har allt att vinna på att konsekvent visa vår beredskap att göra gemensam sak i kamp för arbetares intressen. Vi bör inte bara uppmana arbetare att kämpa, och föreslå metoder för en effektiv kamp. Vi bör också uppmana arbetare som fortfarande litar till sina reformistiska ledare att kräva att de sistnämnda agerar. Att formulera krav riktade mot ledarna och att visa beredskap att marschera tillsammans med dessa förutsatt att de kämpar kommer, förutsatt att det kombineras med en konsekvent kritik av ledarnas ovilja att kämpa som den ofrånkomliga produkten av deras reformistiska politik, att vara avgörande som ett verktyg för att både främja maximalt motstånd mot borgarnas angrepp och för att bryta illusioner om reformismen. I en sådan process kan nya ledare som försvarar arbetarklassens intressen kliva fram.

Vi är för egen del beredda att överväga användandet av en sådan enhetsfrontstaktik i förhållande till riksdagsvalet i formen av en kritisk röst på s eller v. Detta är dock en diskussion om taktiska förhållningssätt, och sådana diskussioner har vi allt att vinna på att föra ut i ett större sammanhang än det som de idag relativt isolerade vänstergrupperna (oss alla inkluderade) kan erbjuda.

Kamratliga hälsningar

Arbetarmakts arbetsutskott

Artiklar om samma ämne: Rättvisepartiet Socialisterna och den enade kampen |  Öppet brev till Ung Vänsters medlemmar och vänstern: UV:s förbundsstyrelse verkar för en splittring av motståndet! |  Socialistiska Partiet till försvar för statens våldsmonopol |  Till Socialistiska partiets VU, PS och övriga medlemmar |  LCR och det nya partiet |