Inför nästa års val har Vänsterpartiet för första gången sedan partiets bildande en möjlighet att få regeringsposter. När den senaste valkonferensen hölls i Örebro i oktober var det just detta faktum som partiledningens entusiasm grundades i. ”Nya möjligheter” och ”utmärkt utgångsläge” var orden för dagen när partiledarna försökte förmå de egna medlemmarna att dela denna entusiasm. Och entusiasmens äkthet är svårt att ifrågasätta när man ser Lars Ohly i media – med ett brett leende som spänner från öra till öra på så gott som varje bild. Men vad bottnar den i?

Trots förhoppningarna från ledningen är trenden ändå mycket tydlig för en kritisk betraktare. Vänsterpartiet har fortsatt sin vandring högerut – och med stora kliv. Partistyrelsens förslag till valplattform från den 25 oktober är ett tydligt tecken på detta. Avsaknaden av konkreta förslag som utmanar kapitalet lyser i valplattformen med sin frånvaro. När förslagen framställs i konkret form handlar det så gott som uteslutande om mindre kontroversiella förslag som har stöd inom socialdemokratin, såsom rätten till heltid, och för stopp mot privatiseringar av offentlig sektor. Krav som den socialdemokratiska ledningen inte är beredda att diskutera, såsom att dra tillbaka trupperna från Afghanistan (ett krav Vänsterpartiet drivit länge) har dumpats till förmån för vaga utfästelser om att ”Sverige ska vara en aktiv förespråkare av internationell solidaritet”, ”stå upp för folkrätten och vara en röst mot krig och förtryck”.

Om någon på allvar trodde att Vänsterpartiet är ett socialistiskt eller rent av antikapitalistiskt parti så bör man, efter en titt i detta valplattform, ompröva den slutsatsen. I valplattformen pekas inte någonstans den kapitalistiska ordningen ut som ett problem som man vill konfrontera. Inga krav på förstatligande av bankerna eller storföretagen förs fram, vilket är talande nog i en situation som präglas av konsekvenserna av den värsta krisen för kapitalismen sedan andra världskriget. Borta är alltså systemkritiken. Läsaren serveras istället en rad tämligen intetsägande floskler som på sin höjd syftar till att ge intrycket att Vänsterpartiet ändå vill försvara välfärdsstaten. Vi får veta att Sverige ska vara ”mer demokratiskt, mer jämställt, mer rättvist” efter nästa mandatperiod. Utvecklingen ska vändas så att människor får tillbaka tron på framtiden. Och så fortsätter det. Den uttalade kampen för socialismen tycks dock ha förpassats till garderoben.

Det talas mycket i valplattformen om behovet av klimatinvesteringar, exempelvis i form av stöd för en utbyggnad av kollektiva transportmedel. I Vänsterpartiets budgetförslag utlovas också fler miljarder till offentlig sektor, såsom utbildningsväsendet, bland annat med löften att höja studiebidragen. Men precis som veckotidningen Internationalen i en ledare från förra veckan fastslog så är det ändå en mycket tillrättalagd ekonomisk politik som presenteras. Med en rödgrön regering som antar Vänsterpartiets budget kommer den offentliga sektorns andel av BNP år 2012 fortfarande att vara lägre än den var vid borgarnas makttillträde 2006. Kan det bli tydligare än så? Detta exempel på Vänsterpartiets ovilja att verka för en politik som riskerar att stöta sig med vad Sahlin kan acceptera i fråga om budgettak, och i fråga om socialdemokratins respekt för den nuvarande maktbalansen mellan kapital och arbete, talar sitt tydliga språk.

Ytterst måste den föreslagna politiken ses i sitt sammanhang. Efter att ha hotats med att åter utestängas från regeringssamarbete av Sahlin förra hösten har Lars Ohly och den övriga partiledningen, inspirerade av bland annat norska Socialistisk Venstre, kontrat med att lägga sig så nära socialdemokratins vänsterflygel politiskt att det är så gott som omöjligt att skilja de båda från varandra.

Vad betyder detta för perioden framöver? Om partiledningen får som den vill när partiet håller kongress i maj nästa år är avsaknaden av en uttalat antikapitalistisk vänsteropposition i nästa års val återigen inte bara ett faktum. Det parti som ibland svänger sig med socialistiska honnörsord, och som säger sig vilja spela en radikal roll i en kommande regering, kommer dessutom redan från början att ha bakbundit sig fullständigt genom att ha skrivit under på en politik som i allra bästa fall syftar till att ge det ohållbara kapitalistiska systemet en lättare ansiktslyftning. Absolut inget mer. Om detta kommer att vända utvecklingen i opinionsundersökningarna, stödet för Vänsterpartiet ligger i nuläget på runt 5 procent, återstår att se.

Om man kan säga något positivt om den här utvecklingen så är det att detta betyder att fältet till vänster öppnas än mer än tidigare. Detta måste utnyttjas av alla de som vill kämpa för ett antikapitalistiskt alternativ inom vänstern och arbetarrörelsen.

Gunnar Westin