Mellan den 28 oktober och den 1 november höll socialdemokraterna kongress. Jobbkongressen kallades den förstås, då alla partier är överens om att betona jobben i första hand. Att betona jobben är givetvis nödvändigt, men är i sig inget mer än en fras, som inte förpliktigar till något. Det är naturligtvis ingen slump att den inte utropades till en Kamp mot arbetsköparnas offensiv-kongress eller Vi vägrar betala kapitalismens kris-kongress.

Socialdemokraterna har kvar en formellt demokratisk struktur, och det är i första hand på kongressen, partiets högsta beslutande organ, som en opposition har möjlighet att göra sig gällande. För att kunna få någon effekt måste en opposition ställa konkreta krav. Allmänna formuleringar om rättvisa, solidaritet och rent av vänsterpolitik finns redan så det räcker till i kongressens handlingar. Inte ens väldigt konkreta utfästelser om en radikal politik skulle dock vara tillräckligt för att förändra speciellt mycket. Så länge Sahlin och de andra i sossetoppen kontrollerar den faktiska politiken kommer det inte att bli mycket klasskamp av. En opposition som verkligen ville lägga om politiken till en politik som på allvar försvarade arbetarklassens intressen gentemot arbetsköparnas attacker skulle tvingas kämpa för att byta ut partiledningen.

En ganska betydelsefull opposition uppstod efter att Mona Sahlin förkunnade att hon ämnade samregera med Miljöpartiet efter en seger i nästa val. Speciellt från fackligt håll reagerade tunga namn som SEKO:s ordförande Janne Rudén och Byggnads Hans Tilly, och krävde att politiken verkligen lades om vänsterut, och att Vänsterpartiet också inkluderades i alliansen. På den konkreta frågan om vilka partier som ska ingå i en sosseledd regering tvingades Sahlin till reträtt, men aldrig så högljudda krav på ”vänsterpolitik”, om den inte noga specificeras, är ganska lätta att parera för erfarna byråkrater.

Ingen vänsterpolitik i sikte
Inför kongressen gick åter samma fackliga namn ut och krävde en radikalisering av politiken. Åter hade de emellertid mera allmänna önskningar än ett program för konkret klasskamp att komma med. Överhuvudtaget var oppositionen på kongressen tämligen beskedlig. Det fanns krav på att återställa a-kassan till 90 procent av lönen, att förbjuda vinster inom privat vård och skola, återreglera apoteksmarknaden och dra tillbaka de svenska trupperna från Afghanistan. Inte speciellt radikala krav alltså, ens med socialdemokratiska mått mätt. Inte ens dessa krav blev det emellertid mycket av med.

A-kassan ska bara sikta på 80 procent, privata skolor och vårdinrättningar får fortsätta göra vinster på skattemedel – men inte genom att tumma på kvalitén, givetvis! – apoteksmonopolet ska inte återställas, ingen arbetstidsförkortning är i sikte och de svenska trupperna i Afghanistan får vara kvar. Ideologiska diskussioner om privat eller offentligt ägande – en gång i tiden en tämligen viktig fråga inom socialdemokratin! – avvisades.

Vi är inga systemkramare förkunnade partistyrelsens talesman, den forna ungkommunisten (i sin östblocksvänliga variant, vad annars?) Ylva Johansson. Då var hon ändå mera ”vänster” än s-toppens talesman i arbetsmarknadsfrågor, Sven-Erik Österberg, när han uttalade sig i Dagens Arena den 9 oktober. Att använda offentliga sektorn för att få ner arbetslösheten avvisade han bestämt. ”Nej, det kan man inte göra, för då skapar man mer ett kommunistiskt system”, och påpekade att ”vi tror på marknadsekonomin”.

Socialdemokratiska företagarpartiet?
Högerkursen underströks än mer genom att det numera så populära mantrat om ”småföretag” betonades starkare än tidigare. Det pratades mycket om att de nu ”på allvar” måste bli småföretagarnas parti. Uppenbarligen vill partiet vinna medelklassväljare som riskerar att lockas av Maud Olofssons maniska småföretagsjargon. Marxister har alltid försökt vinna progressiva eller vacklande delar av mellanskikten genom en tydlig, kampinriktad arbetarpolitik. S-ledningen visade här ”på allvar” att de vill göra detta genom att kopiera delar av den moderatledda alliansens budskap (samtidigt som Reinfeldt delvis har kopierat delar av sin framtoning från sossarna – man kan förstå om folk blir förvirrade). Förutom att det alltid är svårt att slå de mera öppna borgarna på deras egen planhalva riskerar den politiken dock att främst demoralisera och passivisera arbetarklassen.

På förra sossekongressen var oppositionen märkbart starkare. En rimlig gissning är att många sökte enighet för att inte förstöra chanserna till valseger 2010. Därmed inte sagt att detta var enda anledningen till att partiledningens högerkurs accepterades utan större knot. De flesta av de ombudsmän, kommunfullmäktigeledamöter och andra som samlades för att kongressa är nog inte så mycket radikalare än så här.

Mona Sahlin kommer således inte ens att behöva köra över kongressens beslut. Givetvis bör alla radikala arbetare som fortfarande tror att socialdemokratiska partiet kommer att försvara deras intressen uppmanas att kämpa för en verklig radikalisering av partiet. En sådan radikalisering skulle uppenbarligen enbart kunna ske genom att helt bryta med Sahlin, Österberg, Ylva Johansson och alla deras meningsfränder. Än en gång – rent av mer än någonsin – blev det dock tydligt hur långt partiledningen är från att släppa greppet om partiet och tillåta en politik som verkligen utmanar högern och arbetsköparna. Kommunister har aldrig haft några illusioner om att det har varit möjligt att skapa ett verkligt kampparti av s, och den möjligheten är nu mera avlägsen än någonsin.

Kongressen understryker också det fullständigt utopiska i Vänsterpartiets försök att vrida politiken åt vänster. Någon liten reform här, och en minister som tillåts hålla sig med en radikalare retorik där, kommer de säkerligen att uppnå om deras sida vinner valet. Men framför allt kommer de radikala krafter som trots allt finns inom v att bindas till en föga kampvillig Sahlin-regering, istället för att ingripa och utveckla den kamp som kommer att uppstå mot högerpolitik, nedskärningar och klassklyftor.

Jens-Hugo Nyberg