Arbetarmakt på Stockholms filmfestival 2009, del 2

Bassidji
Dokumentär i vilken en icke-religiös iranier bosatt i Frankrike åker tillbaka till Iran med det uttryckliga syftet att bättre förstå den islamistiska regimens förespråkare i Bassidjimilisen. Avsikten är inte i första hand att polemisera, och sannolikt är han inte heller någon effektiv polemiker.


Islamisterna får därför i stor utsträckning möjlighet att utförligt förklara sina ståndpunkter. Detta gör dock filmen intressant för någon som inte har hört dem lägga ut texten så grundligt (de iranska kamrater jag nämnde filmen för tyckte sig emellertid ha hört tillräckligt från det hållet och föreföll inte nämnvärt intresserade av att höra ännu mer). Intrycket jag, och troligtvis de flesta progressiva människor som ser filmen, får är att islamisterna avslöjade sig ganska grundligt. Jag kan i och för sig tänka mig att en officiell propagandafilm från Teheran skulle ge samma intryck.

Bassidji spelades in 2007, således före sommarens massiva protester. Man kan föreställa sig vad de regimens trogna försvarare som så bittert kritiserade tidigare års betydligt mindre protester skulle tycka. En islamist beklagade att dagens unga är betydligt mindre hängivna mullornas ideal än generationen som upprättade regimen åren efter 1979. Hm, du tror inte att det möjligtvis skulle kunna hänga ihop med att den generationen hade växt upp med shahens förtryck och desperat sökte ett alternativ, medan dagens unga inte har några personliga minnen av shahen, men däremot har upplevt mullornas förtryck, och inte bara fagra löften?

En intressant del av Bassidji är när filmaren spelade upp några frågor från anonyma, regimkritiska iranier, som filmens islamister hade gått med att svara på. Givetvis försummade de inte att förklara hur farligt det är med kvinnor. En titt i deras ögon, och en man kan vara förlorad tydligen. Det är därför en man aldrig ska se en främmande kvinna i ögonen visste den rättrogne islamisten att förklara.

Haeundae
Sydkoreansk katastroffilm. Forskare varnar för att en kraftig jordbävning skulle kunna få delar av Tsushima (känt från nederlaget för tsar Nikolaj II aka den blodiges flotta 1905) att kollapsa, och därmed skicka en supertsunami – som skulle få tsunamin 2004 att verka mesig – direkt på den semesterort där filmen utspelar sig. Dessutom kan han visa att återkommande jordbävningar rör sig allt närmare. Naturligtvis tas han inte på allvar. Katastroflarm vore inte bra för affärerna, förstår ni. Så långt känns upplägget igen. Däremot blandas den annalkande katastrofen med asiatisk slapstick på ett sätt som aldrig skulle förekomma i en amerikansk film. Resultatet blir en skön blandning av katastrof, tragik och komedi.

The Maid
Chilensk film om ett hembiträde som har jobbat 23 år i samma överklassfamilj. De är snälla mot henne, firar hennes födelsedag, och hon försöker se sig själv som en del av familjen. Samtidigt är hon dock uppenbart anställd som tjänare åt dem, vilket symboliseras av att hon går omkring i hembiträdesuniformen. Inte konstigt att hon blir frustrerad liksom. När familjen anställer ett hembiträde till reagerar hon ganska otrevligt mot vad hon upplever som ett hot mot sin ställning

Sin nombre
Avfälling från ett av Mexicos gäng jagas som förrädare av sina forna bundsförvanter. Hans vägar korsas av en kvinna från Honduras som tillsammans med en tåglast (de sitter alltså på taket på ett godståg) fattiga som försöker ta sig till USA. En lång och vansklig resa. På ett ställe kastar befolkningen frukt till de hungriga medmänniskor som passerar på tågtaket, men på ett annat är det stenar som slängs i betydligt illvilligare syfte. Gränspolisen ligger inte på latsidan heller. Stark film, som förutom att den belyser verkligheten för de många fattiga latinamerikaner som försöker fly till en bättre tillvaro i USA, också kastar ljus över den utbredda gängkulturen i Mexico. I medierapporteringen handlar det mest om att polisen måste bekämpa den hårda brottsligheten, men filmen ger mig känslan av att det som skulle behövas för att stoppa massrekryteringen till de destruktiva och kriminella gängen snarare vore att skapa ett bättre fungerande och rättvisare samhälle.

Whip It
Drew Barrymores regidebut. Ellen Page, som vanligt i en roll som tonåring, spelar 17-åriga Bliss som av sin mor med 50-talsideal (enligt vad Bliss själv säger) körs runt på skönhetstävlingar. Hon bara söker efter något sätt att revoltera och finner detta i den något våldsammare sysselsättningen rullskridskosporten rollerderby. Går egentligen inte utanför gränserna för en amerikansk feelgood-film, men det är rätt underhållande, konflikterna sitter som de ska och både Bliss och publiken tycker att rollerderby är betydligt roligare än skönhetstävlingar.

Amreeka
Kvinna på Västbanken får oväntat uppehålls- och arbetstillstånd (green card) i USA, och efter mycken tvekan lämnar hon sin tillvaro under den israeliska ockupationen för att låta sin tonårige son plugga i USA. Hennes syster med familj bor redan i Illinois, så de flyttar dit till att börja med. De slipper de israeliska vägspärrarna, men får istället bekanta sig med amerikansk rasism. De kommer dit lagom till att USA invaderar Irak. Kvinnan får svårt att hitta jobb, sonen får spö i skolan och svågern – som bott i USA länge och drivit en framgångsrik läkarmottagning – förlorar patienter. Bäst är de alltför korta politiska diskussionerna i skolan. Sonens kusin – som f.ö spelas av Ellen Pages bästa kompis i Whip It, se ovan – som går i samma klass är en riktigt vass polemiker.

Altiplano
Indianer i Peru blir sjuka efter ett kvicksilverutsläpp. En läkarstation med bland annat europeiska ögonläkare etablerar sig i närheten. Föga förvånande får de svårt att vinna indianernas förtroende. Starkt drama, speciellt när indianerna börjar protestera mot den närbelägna gruvan som de tämligen naturligt ser som orsaken till dödsfallen.

Gordos
Spansk film som kretsar kring en grupp människor som vill gå ner i vikt, deras familjer och relationer. Ett mycket välskrivet manus och bra regi gör detta till en av festivalens bästa och roligaste filmer.

The Revenant
Er utsände på filmfestivalen skulle givetvis gärna se betydligt fler bra politiska filmer om radikal kamp. Tyvärr görs det allt för få sådana. En trend som inte bara håller i sig, utan som verkar förstärkas, är att betydligt mera kreativitet läggs ner i bisarra, våldsamma, underhållande och coola filmer – ofta med inslag av skräck. Detta är i och för sig något av min favoritkategori om man undantar de bästa politiska filmerna, som Salt of the Earth, Land och frihet, Försvunnen m.fl., så jag klagar inte så mycket. Dessutom innehåller de en satirisk udd betydligt oftare än många andra filmgenrer.

The Revenant handlar om en amerikansk soldat som återvänder från Irak i en kista. Efter begravningen stannar han dock inte där. Han uppsöker sin bästa vän, som när chocken lagt sig försöker hjälpa till, inte minst genom att söka på Internet för att försöka lista ut vad kompisen är för slags odöd. Han är bara vaken på nätterna och behöver mänskligt blod för att inte ruttna, så uppenbarligen lutar det mera åt vampyr än zombie. Oskyldigt blod vill han ju inte spilla, men kanske man kan kombinera nytta med brottsbekämpning? Om man inte störs av lite blod och splatter i komikens tjänst är The Revenant mycket underhållande, och intrigen fortsätter att utvecklas ända fram till det helt lysande slutet som jag inte tänker avslöja, men som är en rejäl känga åt USA:s militär och ledning.

Thirst
Jag inser att vampyrer är ordentligt överskattade. Som monster är de rätt pretentiösa och tråkiga, och som sexsymboler: jag försöker att inte vara trångsynt, men hallå, de är typ döda. Thirst är dock regisserad av sydkoreanske Park Chan-Wook, som gjorde den briljanta ”hämnartrilogin” (Hämnarens resa, Old Boy, Lady Vengeance). Än en gång levererar en av årtiondets största filmmakare. En katolsk präst i sin iver att hjälpa till deltar i ett forskningsprojekt om en farlig sjukdom. Han är den enda som överlever, men med ganska stora bieffekter – som att han blir sjukt stark samt behöver blod. Utan tvekan en av de bästa och mest originella vampyrfilmerna någonsin. Den kanske främsta konkurrenten är förstås The Revenant.

The Unloved
Tävlingskategorin – de filmer som tävlade om festivalens stora pris bronshästen – bjöd på två bra exempel på brittisk socialrealism. The Unloved är Samantha Mortons regidebut, och handlar om en 12-årig flicka vars mamma inte vill ta hand om henne, och vars pappa slår henne. Hon placeras i ett ungdomshem men har – knappast förvånande – lite svårt att finna sig tillrätta.

Fish Tank
Ännu bättre var Andrea Arnolds Fish Tank, om 15-åriga Mia som bor med sin lillasyster, ensamstående mor och drömmer om att bli dansare. Mamma får en ny pojkvän, vilket rör till saker. Mycket bra.

Dogtooth
Ett föräldrapar har hållit de tre barnen – tonåringar eller möjligtvis omkring 20 – isolerade från omvärlden sedan födseln. Att klättra över tomtens höga staket skulle innebära döden har de fått lära sig, som en del i den helt förvridna världsuppfattning de matats med av sin beskyddande far – den enda i familjen som någonsin lämnar ägorna. Helt absurt, helt briljant och en mycket värdig vinnare av bronshästen.

The Human Centipede
Galen doktor – tysk, vad annars? – tänker bygga sig en mänsklig tusenfoting. För ändamålet kidnappar han tre mycket ovilliga personer som utsätts för kirurgiska ingrepp av ett minst sagt ovälkommet slag. Nyhetsbrevets läsare kan ju själva fundera över hur tre människor kan sys ihop på det mest tusenfotingsaktiga sättet, och varför det inte blir så vidare trevligt, speciellt inte för den andra och den tredje länken i den mänskliga insektskonstruktionen. Bisarr och tämligen frånstötande film – med andra ord en lämpig avslutning på årets filmfestival.

Del 1: Arbetarmakt på Stockholms filmfestival

Jens-Hugo Nyberg