Storbritanniens största socialistiska grupp – Socialist Workers Party – är involverad i en skarp intern strid under upptakten till den nationella konferensen på det nya året.

Krisen utgör både en fara och en möjlighet. Faran är att dispyten – som hittills åtföljts av uteslutningar, hot och en omfattande politisk förvirring – kommer att demoralisera och desorganisera en betydande del av Storbritanniens radikala vänsteraktivister. Ett stort antal arbetare och ungdomar kan i värsta fall ge upp den viktigaste uppgiften för socialister idag: att bygga ett revolutionärt parti.

Men möjligheten är lika verklig. Den består i att använda den interna kampen för att klargöra de politiska perspektiven, taktiken och de uppgifter som socialister står inför idag och samtidigt stärka den revolutionära socialismens krafter.

Vad handlar då krisen om? Fraktionskampen roterar runt de tidigare medlemmarna i centralkommittén Lindsey German, John Rees och Chris Nineham. Alla tre var nära förknippade med det misslyckade projektet Respect och är fortfarande de som håller i Stop the War Coalition. De har bildat en fraktion som kallas Vänsterplattformen, vilken föreslår en alternativ uppsättning perspektiv inför SWP:s kommande nationella konferens.

Majoriteten – med nyckelpersoner som nationelle sekreteraren Martin Smith och Alex Callinicos, internationell sekreterare för Internationella Socialistiska Tendensen (IST), vid rodret – motsätter sig minoritetens försök att förändra partiets inriktning. Aktivister som är förknippade med Vänsterplattformen – Alex Snowdon och Clare Solomon i Newcastle och London – har uteslutits för fraktionsverksamhet. Sådana uteslutningar, under perioden precis innan en konferens (den enda gång som fraktioner tillåts enligt SWP:s stadgar), är ett brott mot den demokratiska centralismen och ett försök att skrämma medlemmarna.

Det politiska innehållet i dispyten är koncentrerat till partiets tillämpning av enhetsfrontens politik, och hur partiet ska förhålla sig till den nya situation som öppnats i Storbritannien och internationellt i den stora finanskrisens och recessionens efterdyningar. Vänsterplattformen hävdar att SWP bör ta initiativ till en nationell enhetsfront mot recessionen – det som den talande nog kallar ”en bred förenad vänsterorganisation i nationell skala”. Den kritiserar majoritetens ledning för dess misslyckande med att skapa en kampanj som kan spela en roll som liknar den som spelades av Stop the War Coalition under det massomfattande motståndet mot invasionen av Irak.

Majoriteten säger emellertid att otillräcklig uppmärksamhet under de senaste åren ägnats åt att rekrytera till SWP, och att minoriteten lever i det förflutna och försöker fortsätta med ett sätt att arbeta som partiet använde i en tidigare situation i dagens nya förhållanden. Majoriteten avvisar idén om en bred nationell politisk samling som ska bildas mot recessionen, och är fokuserade på att rekrytera arbetare i kamp till SWP och att bygga partiets front Rätten till arbete. I den senaste utvecklingen anklagar majoriteten minoriteten för att omvandla den kommunistiska enhetsfrontspolitiken från en taktik till en strategi.

Det här är, som vi ska se, en anklagelse som Workers Power tidigare ofta riktat mot SWP:s allmänna metod. Den anklagelsen har hela SWP tills nu avvisat. SWP:s medlemmar kan nu förhoppningsvis tänka igenom hela frågan en gång till.

Samtidigt befinner sig SWP:s fackliga politik i kris. Under höstens postkonflikt – den viktigaste fackliga kampen i Storbritannien idag – bröt SWP:s ledande medlem i postfacket, ordföranden i CWU Jane Loftus, med partiets politik och röstade för den ruttna överenskommelse som sköt upp fackets nationella strejk utan att garantera några större eftergifter från Royal Mail.

Till skillnad från Snowdon och Solomon, som uteslöts för ”fraktionsverksamhet”, och i Solomons fall för att ha organiserat vad som förefaller ha varit ett framgångsrikt antikapitalistiskt arrangemang som kallades Myteri i östra London tidigare i år, uteslöts inte Loftus. CWU:s ordförande ombads att erkänna sitt misstag offentligt och korrigera det – hon vägrade dock att göra det och lämnade partiet. Kontrasten mellan SWP:s summariska behandling av människor som bara kritiserat ledningen inom partiet och den milda behandlingen av en medlem som gått över till den fackliga byråkratin och hjälper dem att avsluta en strejk är häpnadsväckande.

På den positiva finns, slutligen, en medlem i SWP i Glasgow – Graham Campbell – som föreslår SWP:s konferens att partiet ska ta upp Workers Powers upprop för ett nytt antikapitalistiskt parti. Även om Workers Power inte stöder allt i kamratens dokument där han motiverar sitt förslag – vi motsätter oss speciellt hans eftergifter till den skotska nationalismen och hans förslag för vad som i allt väsentligt skulle bli ett separat skotskt parti – är hans argument till förmån för vårt upprop välkomna och skulle representera ett stort steg i rätt riktning om SWP antog dem.

Workers Power har upprepade gånger uppmanat SWP, som den största organisationen inom extremvänstern, att följa exemplet från franska LCR (Ligue Communiste Révolutionnaire) och initiera en rörelse för ett nytt antikapitalistiskt parti. Noveau Parti Anticapitaliste (NPA) har samlat tiotusen militanter i sina led och kan spela en avgörande roll i motståndet mot krisen samtidigt som strategins grundläggande frågor debatteras. NPA har förvisso inte löst frågan om valpolitik eller revolutionär strategi och har ännu inte antagit ett konsekvent antikapitalistiskt program, men man debatterar sådana frågor i samband med gemensamma aktioner och med ett mycket större deltagande av arbetarmilitanter och ungdomar. Det är vad SWP skulle kunna spela en avgörande roll för att frigöra här.

Men en förutsättning är en öppen och ärlig intern debatt och en demokratisk konferens.

Partidemokrati och fraktionsverksamhet
Den nya ledningen i SWP borde vara medveten om att ifall de framhärdar med att rensa ut minoritetens anhängare, kommer det säkert innebära förlusten av ett betydande antal medlemmar och inte bara anhängare till Rees och German. Sådana principlösa uteslutningar demoraliserar alltid och modfäller många fler än de som nu är aktiva oppositionella. Men SWP-majoritetens ledare har inte alls inlett en ny politik genom att försöka skrämma oppositionella under perioden fram till organisationens konferens. Det är en gammal vana som går tillbaka till 1970-talet.

SWP:s föregångare, International Socialists, genomgick ett antal interna strider under 1970-talet. Då var IS/SWP-ledningens svar att införa ett förbud mot fraktioner, med undantag för tre månader innan en konferens. Systemet med valda ledningar för avdelningar och distrikt, konferenser med ett betydande antal delegater och månatliga internbulletiner öppna för alla avskaffades och ersattes med ett stort antal heltidsanställda, som valdes ut och ersattes enbart av centralkommittén. Den interna debatten slutade med en rad splittringar och uteslutningar inklusive Vänsterfraktionen som sedan blev Workers Power.

Det är inte sant, som de frihetliga påstår, att det är det oundvikliga resultatet av demokratisk centralism. Sådana aktioner är ett brott mot demokratisk centralism som lägger stor vikt vid intern demokrati inför en konferens. Trotskij sammanfattade detta på ett utmärkt sätt:

”Demokrati och centralism befinner sig inte alls i ett oföränderligt förhållande till varandra. Innan en konferens, när problemet består i att formulera en politisk linje för den kommande perioden, segrar demokratin över centralismen. När problemet är en politisk aktion underordnar centralismen demokratin. Demokratin hävdar åter sin rätt när partiet känner behovet att kritiskt granska sina egna handlingar.”

Att slå ned på oliktänkande precis innan en konferens är därför en byråkratiskt centralistisk inställning. Det är uppenbart att den inre partidemokratin, trots SWP:s demokratikommission förra året, förblir mycket svag, med få vägar för vanliga medlemmar att uttrycka sina avvikande åsikter eller att formulera en alternativ politik. Den enda ”fraktion” som tillåts är i verkligheten den sittande ledningen. Ett sådant system kan inte skola lojala, disciplinerade men kritiska medlemmar.

Avvisandet av själva idén att ha ett partiprogram förblir en central faktor för SWP:s problem. Utan ett sådant program blir taktiska vändningar extremt störande. Storbritannien är ett av de få länder där det är nödvändigt att ställa frågan: vad är ett program? Labourpartiet hade exempelvis aldrig något program. SWP:s historiske ledare Tony Cliff brukade håna krav på ett program som ”en blåkopia av ett maskingevär när det du behöver är geväret.” Ett argument som nu kommer tillbaka som en bumerang. Ja, i en viss mening är ett program verkligen en blåkopia – en blåkopia för att skapa ett parti som leder arbetarklassen till makten.

Programmet är ett kortfattat och klart formulerat dokument som inte bara slår fast det slutliga målet (arbetarmakt – socialism – ett klassläst samhälle), dess revolutionära principer och taktiska metoder – det sammansmälter allt detta med perspektivet för revolutionen och nyckelkraven på alla klasskampens viktigaste slagfält. Därmed kan dess strategi mätas mot reformisternas och de som vacklar mellan reform och revolution (centrister).

Det är således inte bara den grund på vilken människor går med i partiet, utan den gör det också möjligt för dem att lära sig dess arbetsmetoder, tillämpa dem och pröva dem i daglig praktik. Bara på den grundvalen kan medlemmarna sedan bedöma ledningens taktik – inte bara utifrån aspekten ”medförde de framgång i form av rekryter”, utan om partiets inflytande förbättrades inom arbetarklassen och hjälpte arbetare i kamp?

Utan sådana tydliga och allmänt begripliga principer har SWP:s ledning kunnat vingla in i en rad till stor del pragmatiska och alltmer principlösa politiska vändningar och sällan tvingats redogöra för misslyckanden och rena katastrofer som Respect. Varje gång en del av medlemmarna försökte kritisera vändningarna, angreps de av ledningen och dess heltidsanställda som ”konservativa” och utan kontakt med utvecklingen – beskyllningar som utformats för att minimera den faktiska politiska debatten i partiet om den nya linjen. Dessa medlemmar lämnade vanligtvis partiet eller blev uteslutna.

Om den nya ledningen – när den satte upp demokratikommissionen – på allvar hade velat vända ryggen åt den här byråkratiska metoden, skulle den inte ha inlett en våg med repression före en konferens. Även nu kommer vi att argumentera med alla SWP-medlemmar, oavsett om de stöder majoritetens eller minoritetens politiska linje, att de bör kräva av centralkommittén att omedelbart ta tillbaka alla bestraffningar som vidtagits mot dess motståndare och omedelbart förlänga en öppen och demokratisk förkonferensdiskussion med samlingar av medlemmarna i varje område, med talare från alla ståndpunkter, veckovisa internbulletiner och öppna elektroniska forum för medlemmarna. De bör dessutom se till att representationen på konferensen baseras på valet av delegater i förhållande till antalet medlemmar så att det på bästa sätt återspeglar de olika åsikterna.

Om det blev gjort, skulle konferensen kunna koncentrera sig på att göra ett ärligt bokslut över ledningens misstag under den senaste perioden. De kommer nödvändigtvis att beröra de misstag som begåtts av ledare från majoriteten och minoriteten – förhoppningsvis i form av den självkritik som förespråkades av Lenin och Kommunistiska internationalen.

Felaktiga föreställningar om och tillämpningar av enhetsfronten
Dispyten om frågan huruvida SWP ska bilda en bred enhetsfront mot recessionen visar att både minoriteten och majoriteten har en djupt rotad och felaktig föreställning om den marxistiska enhetsfrontspolitiken.

Enhetsfronten är en taktik som tillämpas av revolutionärer för att försöka förena arbetarklassen i kamp. Den är i huvudsak användbar när revolutionärerna – som idag – är en minoritet i arbetarklassen. Den innefattar en tydlig maning till de reformistiska arbetarna – till deras ledare liksom deras basmedlemmar – att göra gemensam sak med revolutionärerna mot kapitalisterna. Om de reformistiska ledarna vägrar, underlättar det för revolutionärerna att avslöja dem inför deras anhängare i arbetarklassen. Om de samtycker – vanligtvis under tryck från massorna – blir det möjligt för revolutionärerna att fördjupa sina gemensamma aktiviteter med starka krafter bestående av reformistiska arbetare under förhållanden av ökad kamp.

Nyckeln till en effektiv användning av taktiken är förslaget för gemensam handling, i vilken revolutionärerna hela tiden behåller sin fulla självständighet, kritiserar sina reformistiska allierade när helst det är nödvändigt och bryter enhetsfronten om reformisterna förråder den gemensamma kampen. Leo Trotskij sammanfattade det så här: ”Marschera separat, slå till gemensamt: var vänliga och gör bådadera.”

Borde socialister i Storbritannien därför ha lanserat ett upprop för en enhetsfront mot recessionen? Om vi förstår enhetsfronten på det här sätter, då kan svaret bara bli ja. Men det sätt på vilket den nya Vänsterplattformen i SWP ställer frågan visar att vad de syftar på ligger långt ifrån att vara en effektiv användning av den revolutionära taktiken med enhetsfronten. Vad de istället föreslår är ännu ett exempel på vad både John Rees och Alex Callinicos har teoretiserat som ”enhetsfronten av en speciell typ”.

Workers Power har, liksom SWP, från kreditkrisens och recessionens början argumenterat för masstrejker och ockupationer för att bekämpa alla förluster av jobb. Det omedelbara hindret är emellertid den byråkratiska ledningen för fackföreningarna. Högerledningarna för Unite, Unison och GMB sitter på sina händer och gör inget motstånd mot massakern på jobb, medan de fackliga vänsterledarna sicksackar mellan att prata om kamp och ruttna kompromisser. Ändå har motståndskamp brutit ut – Visteon, Vestas, posten, sophämtarna och bussarna.

En enhetsfrontstaktik måste innehålla en maning att föra samman alla dessa aktioner i gemensam solidaritet och arbete för att utsträcka dem till de stora fackens bataljoner och miljonerna arbetslösa. Det måste vara ett upprop som riktas till ledarna liksom till basmedlemmarna och måste helt och hållet vara praktiskt, så att varje reformistisk arbetare kan se att det som socialisterna föreslår är oumbärligt för kampens seger.

Eftersom vi inte förväntar oss att fackens ledningar gärna kommer att samordna sådana aktioner, är lokala och regionala aktionskommittéer det uppenbara sättet att försöka förena strejkerna. De solidaritetskommittéer som bildades runt kampen på Vestas och som började växa fram kring poststrejkerna skulle kunna utvidgas på det sättet. Fackliga ledare måste uppmanas att stöda dem och avslöjas och kritiseras hårt om de vägrar.

Vidga inflytandet
Den attraktionskraft som dessa organ skulle utöva om de involverade arbetare i kamp från olika sektorer skulle vara enorm. Och det råder inget tvivel om att, med tanke på de strejker som ägde rum i år, de många tusen aktivister som SWP:s medlemmar kan sätta i rörelse skulle ha kunnat nå verkliga framgångar med att få i gång lokala kommittéer. Det parti som initierade sådana aktioner skulle kraftigt vidga sitt inflytande och många av de som attraherades skulle otvivelaktigt gå med i partiet.

Men det är inte vad någon av fraktionerna i SWP har i åtanke när de debatterar enhetsfronten. Majoriteten avvisar exempelvis i sina argument idén om en nationell enhetsfront mot recessionen:

”SWP:s ledning har hävdat att proklamerandet av en ny massomfattande enhetsfront mot recessionen, att ta på sig orangea jackor och marschera genom Storbritannien för att protestera mot arbetslöshet, inte är någon garanti för framgång.”

Det verkar som om majoriteten, lika mycket som minoriteten, inte kan föreställa sig enhetsfronten som något annat än kampanjer med individuellt medlemskap, som är organiserade och kontrollerade av SWP, med stora möten och med några få vänskapligt inställda fackliga ledare och parlamentsledamöter från Labour på plattformarna, och ur vilka SWP kan rekrytera.

En marsch genom Storbritannien mot arbetslöshet är faktiskt en mycket bra idé, men att ett enda, ännu relativt litet parti ska försöka kontrollera den skulle vara en upprepning av felen från 1980-talet när kommunistiska partiet höll ”Folkmarschen för jobb” i ett hårt byråkratiskt grepp, och SWP:s ”Kampanj för rätten till arbete” var kvalitativt inte bättre. Därför skapades heller ingen massrörelse bland de arbetslösa – som den i början av 1930-talet.

Majoriteten tycks vara medveten om detta när den säger att ”varje initiativ av det slaget måste ha verkliga krafter ombord om det ska ses som något annat än en ’partifront’.” Och ändå är det just en ”partifront” som majoriteten lanserat mot recessionen: dess kampanj ”Rätten till arbete”. Den har haft en konferens, en demonstration utanför Labours konferens i Brighton och ett möte efter demonstrationen. Fackliga ledare som Mark Serwotka från PCS har talat från dess plattformar. Men den har inte skapat några verkliga strukturer som andra krafter än SWP på ett meningsfullt sätt kan ansluta sig till på lokal nivå för att bygga gemensamma aktioner.

På konferensen när Rätten till arbete grundades föreslog medlemmar i Workers Power att man skulle bilda lokala kommittéer – vi drev det som en del av vår kamp för lokala aktionskommittéer för att bekämpa krisens effekter. Nu nämner faktiskt minoritetens perspektivdokument det och noterar att vårt förslag antogs men aldrig genomfördes:

”vi har tvingats börja från början med varje ny konflikt, istället för att ha en bred organisation som skulle kunna föra med sig resurser och stöd från en kampanj till nästa och hjälpa till att generalisera motståndet. För att lösa det problemet drev en del kamrater en kampanj för att lansera en kampanj för Rätten till arbete. De mötte motstånd från centralkommittén med starkast möjliga ordval, och en ledande kamrat beskrev till och med idén som ’guevaraism’. Förslaget att upprätta en sådan kampanj led nederlag vid partirådet… Ändå instruerade centralkommittén sex dagar senare vid konferensen för Rätten till arbete, som samlade 300 människor, även om de flesta var medlemmar i SWP, kamraterna att rösta för tillägg till grundningsdokumentet som krävde att lokala möten skulle organiseras och att kampanjen skulle inledas i nationell skala. Den vändningen till en verklig kampanj har emellertid inte genomförts i praktiken. Konferensen valde en styrgrupp men hela kommittén har aldrig sammanträtt, och resolutionen för en landsomfattande serie med offentliga möten har inte genomförts. Det har gett kampanjen Rätten till arbete karaktären av en partifront, inte en genuin enhetsfront.”

Under de senaste striderna har faktiskt SWP-medlemmar, när Workers Power och andra har föreslagit att solidaritetskommittéerna med Vestas bör breddas till allmänna solidaritetskommittéer för all kamp, eller att solidaritetskommittéerna med de postanställda bör göra detsamma, motsatt sig förslagen och hävdat att varje kommitté bör begränsas till en enda fråga. Men nu inför fraktionsstriden och en kommande konferens med Rätten till arbete den 30 januari genomför majoriteten en sen och föga övertygande helomvändning:

”Vi bör organisera möten med Rätten till arbete (som drar samman viktiga lokala strider och kampanjer) i alla områden. Organisera aktiviteter såsom demonstrationer till stöd för olika strider, jippon om ungdomsarbetslösheten, protester mot nedskärningar i offentlig sektor och insamlingar till strejkande arbetare, med Rätten till arbete i ditt område. Vi behöver organisera brett baserade lokala Rätten till arbete-kommittéer inför den 30 januari för att hjälpa oss att mobilisera till konferensen och organisera lokala aktiviteter.”

Metoden är tydlig. Samla lokala aktivister under beskydd av ett lämpligt nationellt banér som redan kontrolleras och drivs av SWP, och som saknar demokratiska strukturer. Det är inte enhet i handling för gemensamma mål utan några förutsättningar – det är helt och hållet en frontkampanj. Vägen framåt är att genomföra konferensens resolution och upprätta lokala kommittéer som demokratiskt kan bestämma om sina egna aktiviteter och som försöker knyta samman konflikterna.

Vilken är minoritetens inställning? Är den bättre? Olyckligtvis inte.

Vänsterplattformens förslag är: ”SWP bör gå i spetsen för ett brett och politiskt enhetsfrontssvar på den ekonomiska krisen och dess effekter”, och ser modellen för detta i de tidigare block som SWP har spelat en central roll för att bygga, som Globalise Resistance (SWP:s initiativ i den antikapitalistiska rörelsen i början av det här årtiondet), Stop the War Coalition och Respect.

Vänsterplattformen ser inte Lenins och Trotskijs föreställning om enhetsfronten – marschera separat, slå till gemensamt – som sin modell utan återigen ”enhetsfronten av en speciell typ”. Den går utöver idén om gemensam handling och försöker skapa en ”bred politisk organisation” inom vilken socialisterna inte kritiserar sina allierades politik och förslag men som slutar med att de själva allt mer börjar låta som reformister.

I vart och ett av dessa initiativ förenade sig inte SWP i handling bara med reformister, pacifister och – när det gäller Respect – muslimska ledare ur de egendomsägande klasserna. De utformade dessutom vad de sade offentligt för att undvika kritik av sina allierade, samtidigt som de strävade efter att säkra inflytande inom blocken, inte genom att politiskt utmana sina allierades idéer, utan genom att manipulera organisationernas strukturer.

Kvasiparti
Det var mest uppenbart i Respect, där SWP till slut hade upprättat ett kvasiparti med ett program som saknade socialism för att inte förolämpa muslimska ledare, bakom vilka stod muslimska affärsmän och –kvinnor.

Vi behöver inte ens föreställa oss hur minoritetens ”breda, förenade vänsterorganisation” mot recessionen skulle se ut. Vid tiden för Lehman Brothers konkurs stod Rees och German värdar för ett SWP-möte i centrala London där den borgerlige ekonomen och keynesianen Graham Turner och Paul Mason från BBC Newsnight talade om krisen. De ”allierade” satt politiskt i förarsätet och enbart keynesianska och borgerliga lösningar, som sänkta räntor och ökad reglering, fördes fram. Det var ett tecken för vad som skulle komma om Rees förslag hade antagits: en ”bred” politisk organisation som erbjuder en blandning av keynesianska och reformistiska ”lösningar” på krisen.

Kärnan i minoritetens felaktiga inställning till enhetsfronten slås tydligt fast i deras dokument. De definierar enhetsfronten på följande sätt: ”För Lenin och Trotskij var enhetsfrontens strategi väsentlig för att föra arbetarklassens intressen framåt. En enhetsfront förenar breda skikt av människor runt krav som är gemensamma och som på samma gång tillhandahåller förutsättningarna för det revolutionära partiet att frodas och växa.”

Marxister tror tvärtom att enhetsfronten är en taktik, för att ena revolutionära arbetare och arbetare som inte är revolutionärer och deras organisationer i kamp för gemensamma mål. Den innefattar inte och ska inte innefatta att revolutionärer blandar sitt politiska budskap med budskapet från allierade som inte är revolutionära eller att publicera gemensam propaganda med dem.

Det är intressant att majoriteten, under argumentationens gång mot minoriteten, faktiskt angriper dem för att kalla enhetsfronten för en ”strategi”: ”Om man konsulterar de klassiska diskussionerna om enhetsfronten i den tidiga Kommunistiska internationalen och Trotskijs och Gramscis skrifter, tenderar de strängt taget att hänvisa till enhetsfronten som en taktik (eller, som Trotskij ibland formulerar det, en ’politik’). Upphöjandet av en taktik, oavsett hur viktig den är, till en strategi är en upplysande glidning på tangentbordet från kamraternas sida.”

Ändå är den här ”glidningen på tangentbordet” långt ifrån begränsad till minoriteten. Hela ledningen har under det här årtiondet tvärtom argumenterat för att enhetsfronten är en strategi – och den blivande medlemmen i centralkommittén och anhängaren till majoriteten Joseph Choonara inledde faktiskt 2007 en artikel i International Socialism nr 117 med exakt de orden: ”Enhetsfronten är en strategi.”

Det som behövs är varken en partifront som Rätten till arbete eller ett modellblock efter Rees och Germans idé i vilket revolutionärerna anpassar sina argument till de keynesianska reformisternas.

Vad som behövs är den verkliga enhetsfrontstaktiken, i vilken socialisterna kämpar för gemensam handling, gemensamma kommittéer för att knyta ihop kampen på alla nivåer, och som riktar sig till hela rörelsen, ledare liksom medlemmar, och som upprättas överallt där det är möjligt. Inom sådana organ försöker revolutionärer inte att dominera och kontrollera med organisatoriska medel, utan kämpar för ett handlingsprogram som kan föra kampen framåt och vinna.

Det innebär att kämpa för att bryta de fackliga ledarnas kontroll över de nuvarande striderna och lägga den i basmedlemmarnas händer.

Det innebär att kritisera de fackliga ledarna om vägrar gå med på enhet och, om de accepterar, varje avfall från sina åtaganden. I samtliga fall innebär det att vara ivrig att arbeta sida vid sida med och hjälpa reformistiska arbetare att organisera sig på ett helt igenom demokratiskt sätt utan manipulationer bakom scenen, vilket bara kan misskreditera revolutionärer på lång sikt. På det sättet kan en revolutionär organisation växa till ett parti.

Richard Brenner
Workers Power (London) nr 341

Artiklar om samma ämne: Socialist Party (CWI) kapitulerar för nationalismen |  Strejken i Lindsey vinner 102 ”brittiska jobb åt brittiska arbetare” |  Brittiska SWP:s konferens: hur går det med valet? |  EU-valet: Framgång för högern och kris i arbetarrörelsen |  Konferens grundar Workers Power USA |