En ny mäktig rörelse träder fram
Protesterna kring FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn visade att frågan om den globala uppvärmningen och dess konsekvenser är en fråga som är här för att stanna. Den rörelse som de senaste tio åren demonstrerat och agerat mot imperialistiska toppmöten och krig förenades i Köpenhamn med miljörörelsen i vad som blev den i särklass största demonstrationen för klimatfrågan någonsin. När lördagens demonstration samlades vid Christianborgs Slotsplads för att sedan marschera mot Bella Center var det trångt. På båda sidorna om broarna och det stora torget framför det gamla rådhuset trängdes kanske mer än 100 000 människor. Folk strömmade till i en strid ström från olika gator och fyllde på.

De högsta uppskattningarna gör gällande att 135 000 deltog i demonstrationen, som bildade ett 2 kilometer långt tåg som sakta marscherade de 6 kilometrarna ut till Bella Center. Bland dem fanns enligt arrangörernas uppskattningar 438 organisationer och tillresta från sammanlagt 67 länder. Att det var riktigt många människor som samlats märktes – innan avmarsch var det så trångt att det var omöjligt att röra sig i folkhavet.

En del av demonstrationen utgjordes av miljörörelsens större organisationer. Där fanns de näst intill företagsliknande organisationerna WWF och Greenpeace tillsammans med andra såsom Miljöförbundet Jordens Vänner, Fältbiologerna, Kyrkornas världsråd och många andra grupper. Det danska socialdemokratiska partiet och dess ungdomsförbund var där, och även Socialistiskt Folkeparti. En hel del fackföreningsfanor från olika länder syntes.

Den antikapitalistiska delen av klimatrörelsen
En annan del av demonstrationen var den mer uttalat antikapitalistiska. Bakom banderollen ”Change the system – not the climate” marscherade ett stort antal vänstergrupper. De största blocken utgjordes av grupperna i Enhedslisten, en dansk valkoalition bestående av flera socialistiska och antikapitalistiska grupper. Socialistiska Ungdomsförbundet, som är Enhedslistans ungdomsförbund, hade också ett stort block. Bland övriga partier märktes franska kommunistpartiet (PCF), tyska Die Linke och det svenska Vänsterpartiet och dess ungdomsförbund Ung Vänster, för att nu nämna några. Också de autonoma fanns på plats längre bak i demonstrationens svans. Bland de trotskistiskt anstrukna grupperna märktes Fjärde internationalens olika sektioner mest. Även Committee for a Workers International hade ett block. Internationella Socialistiska Tendensen gjorde dock lite väsen av sig och uppträdde inte med något eget block på plats.

Kamrater i Förbundet för Femte Internationalen marscherade tillsammans med det cirka 100 personer starka block som Nouveau Parti Anticapitalist (NPA) organiserade. I NPA arbetar också våra franska kamrater. Det var ett radikalt block med både yngre och äldre deltagare av olika etnisk bakgrund. Den röde brevbäraren, Olivier Besancenot, en av den franska vänsterns mest populära företrädare, deltog också. Under hela den långa marschvägen förmådde NPA-blockets ledning att upprätthålla en bra ljudnivå med varierade slagord och en bra disciplin.

Reformistisk hegemoni på podiet
Politiskt reflekterades inte styrkan för de antikapitalistiska grupperna i själva demon när det kom till talarna på podiet. Flera av de tal som vi lyssnade till var tämligen uddlösa. Uppmaningar till ledarna att de måste ”lyssna” på rörelsen och ”inse allvaret” var dagens tema. Det här är en politik som inte kommer att leda rörelsen för att ta kamp mot de destruktiva klimatförändringarna framåt.

Problemet ligger inte i att de politiska ledarna på FN-toppmötet inte inser allvaret i frågan. Det ligger tvärtom i själva det system som bakbinder och förhindrar dem från att kunna ta ett verkligt helhetsgrepp om problemet. Under kapitalismen konkurrerar multinationella företag med varandra i kamp för att ständigt öka sina vinster. Stater kämpar med varandra om inflytandet över utnyttjandet av världens naturtillgångar och arbetskraft. I ett sådant system kommer miljöproblemen, trots allvaret, aldrig att behandlas på ett tillfredsställande sätt.

Kapitalismen kan inte lösa klimatproblemen
I första hand är det de egna profiterna som ska garanteras, vilket under toppmötet kommit till uttryck i kampen mellan den s.k. G77-gruppen, Kina och å andra sidan USA. De förra, som utgörs av mestadels fattigare halvkoloniala stater och som under förhandlingarna anförts av den sudanesiska ledaren Lumumba, har under förhandlingarna drivit på för att USA ska skriva under Kyotoavtalet – och därför åta sig att ensidigt genomföra utsläppsminskningar. Ett inte orimligt krav kan man tycka, då USA är den största utsläppsboven. Supermakten har dock satt sig på tvären, och vägrar att underteckna ett bindande avtal.

Problemet är så klart att det inte går att släppa ut koldioxid på samma nivå som idag om den snabba uppvärmning som hotar själva grunden för de ekologiska systemens stabilitet ska stoppas. Det råder idag stor enighet inom forskningen om att temperaturökningarna måste hållas under 2 grader om en dominoeffekt, där effekterna på de ekologiska systemen blir självförstärkande, ska kunna undvikas. Det kräver 40 procents minskningar av koldioxidutsläppen fram till och med 2020, beräknat utifrån 1990 års nivå. Enligt FN:s klimatpanel 2007 måste 90 procents minskningar av utsläppen ha genomförts till år 2050, om 2-gradersstrecket inte ska passeras.

Obeaktat detta har USA meddelat att man inte är beredd att möta kravet, trots att landet är den i särklass största utsläppsboven. President Obama meddelade ett par veckor innan toppmötet att USA kan tänka sig att minska utsläppen med 17 procent jämfört med utsläppsnivån 2005. I jämförelse med 1990 innebär det en minskning på 3-4 procent. EU å sin sida, som ofta poserar som den mest progressiva parten i frågan, har meddelat att man ensidigt är berett att minska utsläppen med 20 procent till år 2020, och att man kan tänka sig att minska utsläppen med ytterligare 10 procent om andra industriländer gör ”jämförbara åtaganden” och om tillväxtländer gör ”meningsfulla åtaganden”.

Nu talar inte mycket för att något avtal ska kunna framförhandlas överhuvudtaget. I skrivande stund har den andra i raden av danska ordföranden (statsminister Lars Løkke Rasmussen) kastat in handduken. Något bindande avtal är nu mycket osannolikt, och de eventuella överenskommelser som kan bli resultatet av de återstående förhandlingarna kan inte bli annat än urvattnade och otillräckliga. Samtidigt, som för att begränsa kritiken, har rörelsefriheten för journalister och NGO-representanter beskurits på Bella Center.

Farsen på klimattoppmötet i Köpenhamn är ett slående bevis för den globala kapitalismens ohållbarhet. Att supermakterna redan i inledningsskedet sänkt sina ambitioner under nivån för vad som är nödvändigt vittnar om det. Toppmötets misslyckande med att ta ett samlat grepp om miljöproblemen gör det likaså. Trots att alla vet att radikala utsläppsminskningar är absolut nödvändiga, här och nu, för att undvika en katastrofal utveckling framöver vill ledarna inte gå längre än vad storkapitalet och supermakterna anser sig ha råd att betala.

Många aktioner
Lördagens imponerande massdemonstration var inte den enda protesten mot toppmötet. Dagarna sedan förra veckoslutet har tvärtom kantats av protester som riktats mot olika mål. Miljöbovar till företag har pekats ut i aktioner som riktat in sig på miljöförstörande produktion samtidigt som andra protester krävt ett öppnande av gränserna för klimatflyktingar. En rad möten har hållits på de olika aktivistplatserna i Köpenhamn där alternativa lösningar på miljöförstöringen diskuterats och debatterats.

I en av de mer spektakulära protesterna under måndagen lyckades hundratals demonstranter med att klippa av snörena som höll en stor uppblåst jordglob på plats för allmän beskådan i centrala Köpenhamn. Snutar som skyndade till kunde inte avvärja de många demonstranter som såg till att fösa jordgloben framför sig. Slaget om planeten kunde inte åskådliggöras på ett bättre sätt – på ena sidan de mestadels unga radikala demonstranterna som i Köpenhamn kämpade för en framtid utan kapitalistisk miljöförstöring, på andra sidan den danska statens robocops, som desperat gjorde vad de kunde för att slå tillbaka mot de förra.

Ny nivå av repression
Något som stod klart och tydligt i Köpenhamn var att de härskande och deras stat är beredda att använda sig av omfattande repression som ett sätt att skapa tryck på rörelsen – ytterst för att om möjligt isolera dess radikalare och mer kampvilliga delar från bredare skikt.

Denna strategi och snutarnas våld mot rörelsen är nu inget nytt i sig. Den antikapitalistiska rörelsen och antikrigsrörelsen har återkommande fått smaka på det grövsta våld från statens väpnade makt i samband med flera av de demonstrationer som hållits mot olika toppmöten. Tårgas, vattenkanoner och till och med blykulor har använts när snuten försökt kväsa protester och motstånd.

Det som var nytt i Köpenhamn var själva nivån av godtyckliga gripanden som genomfördes – och de upptrappade lagliga befogenheterna för att kunna göra det. På sitt sätt gav hela agerandet en dystopisk eftersmak – de flagranta övergreppen vittnar om det våld som de besuttna är redo att bruka för att försvara sina intressen, oavsett om det gäller att slå ned på progressiva proteströrelser eller på t.ex. klimatflyktingar.

Lymmelpaketet
I Köpenhamn var de demokratiska rättigheterna mycket lågt värderade, och staden förvandlades under den gångna helgen till en gigantisk visitationszon. De danska snutarna hade för sin uppgift beväpnats av de borgerliga politikerna med det s.k. ”lymmelpaketet”, en uppsättning befogenheter som gett dem rätten att gripa människor i s.k. ”preventivt” syfte, d.v.s. för att förhindra människor från att vid ett senare tillfälle begå brott. Det gav i praktiken snuten rätten att, utan att behöva uppge någon verklig grund för sitt agerande, gripa hundratals, ja till och med tusentals demonstranter.

Det stora flertalet gripna i Köpenhamn hade heller inte gjort något som överhuvudtaget kunde klassas som brottsligt ens av den mest nitiska lagtolkare. Köpenhamn präglades framförallt av snutarnas repression mot fredliga demonstranter. I skrivandets stund har sammanlagt 1 425 personer frihetsberövats. Endast 27 av dem är överhuvudtaget misstänkta för något brott, och endast mot 3 finns någon mer konkret misstanke preciserad. När Köpenhamns polischef ursäktande sagt till medier att ”det är ofrånkomligt att några oskyldiga grips” måste det vara årets underdrift.

Det är inte osannolikt att mängden av ”preventiva” gripanden nu kommer att slå tillbaka mot makthavarna och snuten. Till och med Amnesty International säger nu i ett uttalande att lymmelpaketet måste ses över och eventuellt dras tillbaka. Den danska oppositionen (där Socialdemokraterna, Socialistiskt Folkeparti och Enhedslisten ingår) vill avskaffa paketet, liksom en rad intresseorganisationer (advokatsamfund m.fl.). Den legitimitet som snutarna kan ha haft bland delar av demonstranterna har helt klart fått sig en törn. Pricken över i:et kom under onsdagen, då delegater inifrån toppmötet som valt att ansluta sig till den protest som organiserades utanför konferenscentret bemöttes med batongslag av snutar som ville förhindra detta.

Massgripanden under lördagens demonstration
Gripandet av 968 demonstranter på Amagerbrogade under lördagens demonstration, däribland kamraterna i Committee for a Workers International (Rättvisepartiet Socialisternas internationella tendens), medlemmar i det tyska partiet ”De Gröna”, och en hel del politiskt oorganiserade (varav några stolliga Hare Krishna-anhängare som allra minst kan ha förväxlats med svarta blocket), framstår som ytterst klumpigt – åtminstone om snutarna haft någon sorts idé om att försöka undvika dålig publicitet. Det var efter att en mindre grupp i det autonoma ”svarta blocket” förstört rutorna på ett börshus, och efter att någon kastat en enstaka flaska mot de väl skyddade snutarna, som man beslöt sig för att gripa en hel sektion av demonstrationen.

Tortyrliknande förhållanden
Under mer än två och en halv timme tvingades de hundratals människorna, varav flera äldre, att sitta ned på den iskalla marken, bakbundna på ett förnedrande sätt med plastband åtdragna kring händerna i en mycket obekväm ställning. Flera av de hunsade demonstranterna kissade på sig efter att ha förvägrats toalett, ett par människor kollapsade och någon fick ett epilepsianfall. Efter att ha suttit och frusit en längre tid fördes demonstranterna i bussar till det s.k. ”klimatfängelset” som snutarna förberett – små burar med bänkar som snabbt fylldes till bristningsgränsen med fredliga demonstranter. När demonstranter frågat enskilda snutar om vart de skulle föras hade de bl.a. fått svaret ”Danmarks Guantanamo”.

Väl inburade ökade trycket snabbt med upp emot 15 till 20 personer på de få kvadratmetrarna, något som ökade frustrationen och ilskan bland de intagna. När dessa protesterade genom tillrop, taktfasta slag mot gallren och försök att öppna burarna besvarades detta med pepparsprej mot de inlåsta.

Våldet mot demonstranter har sedan fortsatt i oförminskad skala. Under söndagen greps helt oprovocerat 239 personer, nästan alla deltagare, under en demonstration som under parollen ”Hit the production” ämnade att genomföra en fredlig blockad av Köpenhamns hamn. Under måndagen greps ytterligare 200 i samband med att snutarna stormade fristadsområdet Christiania, som varit en viktig samlingsplats för klimatdemonstranter under den gångna veckan.

Angrepp på media
En svag punkt för snutarna är att övergreppen inte begränsats till att riktas mot enbart demonstranter. Hindrades gjorde också de fotografer och journalister som fanns på plats för att dokumentera händelserna och tala med de tillfångatagna. Och detta hände inte bara vid gripandet på Amagerbrogade, där företrädare för pressen nekades tillträde, det har istället varit ett stående inslag under samtliga dagar. Nu har journalister och fotografer från fyra större danska tidningar gått samman och uttalat sig mot polisens försök att hindra dokumentationen, och överhuvudtaget mot att snuten försöker förhindra en objektiv medierapportering av snutens agerande.

Därtill har flera journalister och fotografer själva utsatts för våld. I åtminstone ett fall fick en fotograf sin utrustning sönderslagen. Under söndagen, när ”Hit the production”-demonstrationen angreps, blev en av den danska tidningen Politikens fotografer slagen i halsen av snuten. En kollega till fotografen knäades i samma situation i skrevet. Fotografen Mads Nissen från tidningen Berlingske Tidende sade apropå våldet och försvårandet av journalistiskt arbete om polisen att ”Det är nästan som om några av dem njuter av att få slå på oss, hur sjukt det än låter”. Danska journalistförbundets ordförande Mogens Blicher Bjerregaard har krävt ett möte med polischefen, och säger i ett uttalande att han aldrig varit med om att så många kritiska röster på samma gång uttalat sig mot snutarna.

Kamp mot lymmelpaketet!
Våldet mot demonstranter är som sagt inget nytt. Ändå måste en ny generation aktivister lära sig läxan efter Köpenhamn. Den mest akuta uppgiften i förhållande till snutarnas våld måste bestå i att nu skapa ett massivt tryck för ett tillbakadragande av lymmelpaketet. Inga extra befogenheter åt snuten! Vi har tillräckligt med problem med de redan existerande. Att bekämpa sådana befogenheter är att ta strid mot de verktyg som nu används för att allvarligt inskränka demonstranters demokratiska rättigheter. Sådana befogenheter kommer att allvarligt försvaga rörelsens kamp även framöver om de inte avskaffas.

Organisera kollektivt självförsvar!
En annan lärdom är att kollektivt självförsvar måste vara a och o om vi vill kunna genomföra militanta aktioner som syftar till att konfrontera representanterna och försvararna för den miljöförstörande kapitalistiska världsordningen. De reformistiska krafter som alltid söker en kompromiss med de härskande har här litet att erbjuda rörelsens mer framåtsyftande delar. Reformisternas handlingsförlamning syntes inte enbart i de uddlösa talen, utan även i deras ovilja att försvara sig mot snutarnas angrepp. Om man på allvar velat försvara demonstrationsfriheten borde man t.ex. vid gripandet av de 968 demonstranterna på Amagerbrogade ha vägrat att fortsätta marschen tills samtliga frisläppts. Det hade kunnat skapa ett omfattande tryck på snutarna och tvingat dem att retirera. Inte heller fanns några ansatser till kollektivt självförsvar, trots att snutarnas repression under de föregående dagarna vittnade om hotet.

Samtidigt som de reformistiska ledarna bär det största ansvaret för rörelsens oförmåga att försvara sig på ett militant och välorganiserat sätt, så visade också de mer militanta delarna av rörelsen en slående oförmåga när det kom till att försvara sig. Detta är inget nytt. När de frihetligt autonoma grupperna ställdes mot snutarna på Amagerbrogade var självförsvaret mycket ineffektivt och oorganiserat. Ingen samordning tycktes finnas, och ställda inför en centraliserad fiende fanns ingen möjlighet att göra effektivt motstånd.

Denna organisationslöshet innebar också att en mindre grupp vid ett tidigare skede kunde bryta mot den överenskommelse som ingåtts med rörelsens reformistiska flygel om att ställa in alla aktioner som kunde provocera fram aktioner från snuten under själva demonstrationen. Angreppen på börshuset och flaskkastningen mot snutarna gav nu dessa en förevändning för att slå till hårt. Även om ansvaret ligger på snuten, vars våld måste fördömas av rörelsen, så var brytandet mot den gemensamma disciplinen trots allt ett rejält misstag. Under hårdbevakade demonstrationer med liten beredskap till självförsvar är sådana aktioner direkt ansvarslösa.

Klasskampen måste införlivas med klimatkampen!
Hur ser vägen framåt ut? Alla som vill flytta fram den antikapitalistiska rörelsens positioner, politiskt eller i praktiken, på gatan, måste förstärka sitt samarbete. Målet måste vara att upprätta en gemensam kollektiv organisering av självförsvar, vilket kan användas såväl till att slå tillbaka snutarnas attacker som till mer konfrontativa aktioner

Sist men inte minst är uppgiften för klimatrörelsen politisk: Massiva demonstrationer som riktas mot de kapitalistiska ledarna för att skapa tryck på dem är viktiga, men de kommer inte i sig själva att vara nog, precis som de massiva demonstrationerna mot USA:s planer på att angripa Irak inte förmådde att stoppa kriget. För att få till stånd radikalare resultat krävs att arbetarorganisationerna mobiliserar arbetarklassen i kollektiva aktioner som förmår att skapa det tryck som behövs för verkliga och mer varaktiga steg framåt.

Med masstrejker och det lamslående av hela ekonomin som sådana aktioner skulle kunna skapa, skulle den sociala tyngden från klimatrörelsen kunna förenas med ekonomisk tyngd. Med sådana masskampsmetoder skulle också rörelsen kunna utvecklas och ta sikte mot djärvare mål än att protestera mot enstaka toppmöten. Det skulle kunna bli en del i upprustandet av en stridbar arbetarrörelse som förenar klasskampen med kampen för hållbar utveckling. Det skulle kunna ingjuta kraft i arbetarklassen och stimulera den till att rusta sig för en strid med själva det kapitalistiska system som måste konfronteras i grunden om vi ska kunna säkerställa en räddning för planeten – den enda vi har.

Gunnar Westin

Inga relaterade artiklar.