Arbetarmakt

Molnen av tårgas hade knappt skingrats från Seattles gator när världen firade det nya årtusendets ankomst. Globaliseringens propagandister proklamerade att det inte fanns något alternativ till den fria marknadens kapitalism; en tidsålder med obegränsad ekonomisk expansion hade inträtt, trots den asiatiska finanskrisen 1997. Ändå ledde dotcom-bubblans bristning i mars 2000 till en recession, först i Europa och sedan i USA under åren 2001–2003.

Misslyckandet för Världshandelsorganisationens (WTO) möte i Seattle den 30 november 1999 var en händelse som markerade början för en global antikapitalistisk rörelse. Ett år senare ”förvandlades Prag till Seattle” när demonstranter omringade Internationella valutafondens (IMF) och Världsbankens gemensamma möte. Dessa tre institutioner – WTO, IMF och Världsbanken – var de viktigaste ekonomiska instrumenten i den nya unipolära världsordning, USA-imperiets styre, som framträdde efter kommunismens fall i början av 1990-talet. Dess viktigaste politiska fokus var de årliga mötena med G7 och sedan G8 – ledarna för de största imperialistiska makterna.

I juli 2001 möttes de militanta antikapitalistiska protesterna mot G8-ledarnas möte i Genua av repression med hela den moderna kapitalistiska statens kraft. Italiensk kravallpolis gasade och klubbade ner ända upp till 100 000 demonstranter och dödade en av dem – den 23-årige Carlo Giuliani.

Ännu en brytpunkt skulle inträffa – 11 september med tvillingtornens fall i World Trade Centre i New York, symboler för USA:s bolags- och finansmakt i den globaliserade ekonomin. Den här gången var bourgeoisiens fiender inte antikapitalister utan islamisterna i Al Qaida. Den 11 september tillhandahöll en kraftfull förevändning för en ny typ av imperialistiskt krig, ett krig utan gränser, utan en officiell statlig fiende, ett krig som påstås utkämpas mot ”terrorism”. Det blev en förevändning för angrepp på ”misslyckade stater” som hade vitala resurser av råmaterial eller som var strategiskt centrala för USA:s intressen. Det blev en strategi för att försöka förlänga USA:s totala globala hegemoni till ett ”nytt amerikanskt århundrade”.

Valet i USA i november 2000, som i praktiken stals från den demokratiske kandidaten Al Gore genom skamlöst valfusk i Florida, öppnade vägen för George W. Bushs regim, som var besluten att bekräfta USA:s makt i Centralasien och Mellanöstern. Samtidigt var också Ryssland, med valet av Vladimir Putin, beslutet att bekräfta sin ställning i det ”nära utlandet” efter ett årtionde av förödmjukande reträtter.

Vid millennieskiftet styrdes Afghanistan av talibanerna och Saddam Hussein var fortfarande diktator i Irak. Det skulle snart komma att förändras när USA och dess allierade använde den 11 september som en förevändning att genomföra regimförändringar, först i Afghanistan (2001) och sedan i Irak (2003).

Dessa blodiga ockupationskrig ledde till att gatorna i världens städer fylldes med människor som protesterade mot krigen – den 15 februari 2003 så många som 20 miljoner. George Bush och Tony Blair blev snabbt de mest hatade och avskydda ”demokratiska ledarna” i modern tid. Massdemonstrationerna motbevisade lögnen att vi lever i en postmodern, postpolitisk tid. En ny generation med unga kämpar anslöt sig till vänsterns led.

Pakistan kom att bli allt mer instabilt, när kriget i Afghanistan spillde över till dess gränsregioner. Trots att Pervez Musharraf föll och att Pakistans folkparti vann valet, är vanliga människor i Pakistan fortfarande underkastade militarisering och fruktansvärd fattigdom, som förvärras av kriget mot terrorn.

I Palestina utbröt en ny intifada mot den israeliska ockupationen i september 2000. Mot slutet av årtiondet hade de historiska ledarna för det palestinska motståndet, Fatah, skamlöst förrått sitt eget folk. Palestina bevittnade praktiskt taget ett inbördeskrig och den islamistiska rörelsen Hamas framträdde som motståndets ledare.

På liknande sätt i det angränsande Libanon trädde en islamistisk rörelsen, Hizbollah, fram och när den sionistiska staten invaderade landets södra delar led israelerna ett allvarligt nederlag, vilket visade världen att Israel inte är oövervinnerligt och att deras militära aktioner alltid kommer att hälsas med massprotester och motstånd.

Efter julen 2008 släpptes den israeliska dödsmaskinen som hämnd lös mot befolkningen i Gazaremsan, där civila urskiljningslöst bombades.

Under 2000-talet blev den venezolanske presidenten Hugo Chávez en allt radikalare gestalt när reaktionens krafter försökte bli av med honom. De hade nästan lyckats med en palatskupp, om det inte varit för massrörelsen bland hans anhängare i arbetarklassen och bland städernas fattiga. Chávez beskrev allt oftare sig själv som ledare för en rörelse för det han kallade ”tjugoförsta århundradets socialism”.

I Sri Lanka slutade tamilernas decennielånga nationella frihetskamp, under ledning av LTTE eller Tamilska tigrarna, med brutalt nederlag när den lankesiska armén krossade de återstående kämparna i landets norra del. Den fred som påtvingades tamilerna medförde att hundratusentals civila tamiler stängdes in i koncentrationsläger.

Årtiondet bevittnade också Kinas framträdande, som i ökad utsträckning uppträder som en global makt, med förmågan att avgöra om viktiga uppgörelser ska gå igenom eller inte vid världskonferenser som den i Köpenhamn nyligen. I och med nedgången för USA:s hegemoni har en ny omgång med imperialistiskt manövrerande om positioner inletts, med Kina som har som mål att bli en imperialistisk makt och utmana USA:s globala hegemoni.

Den spektakulära kollaps som världens banksystem och finansmarknader nästan genomgick 2007–2008, och som sattes igång av kollapsen för Lehman Brothers, skakade kapitalisternas självförtroende i grunden.

Systemets överlevnad sattes ifråga när de nyliberala drömmarna förvandlades till mardrömmar för världens ledare och den som de representerar. Ett årtionde med propaganda från WTO och IMF att globaliseringen gradvis löste världens problem och gjorde alla rikare uppenbarades som en lögn när världens regeringar tvingades riva sönder den nyliberala regelboken och genomföra omfattande statliga ingripanden för att stötta upp sitt sjuka system. Krisen 2007 bevittnade matupplopp i många länder när desperata människor ställdes inför svält.

Vi lämnar alltså det nya årtusendets första årtionde efter att ha bevittnat händelser som inte många kunde ha förutspått 1999. Även om det förekommit stora framgångar står vi, arbetarklassen och alla krafter som motsätter sig imperialismen och som utmanar kapitalismen, inte desto mindre inför de historiska problem som hindrat kampen från att förverkliga alla sina möjligheter.

Den ledarskapskris som Trotskij 1938 hävdade inte bara var arbetarklassens kris utan hela mänsklighetens är fortfarande central.

Byråkratiska och konservativa fackliga funktionärer och företrädare kväver och hindrar arbetarnas missnöje över krisen, som de stora vågorna av massaktioner i Frankrike eller kampen mot Agenda 2010 och Harz IV i Tyskland.

Arbetarklassens gamla partier, socialdemokratiska partier och labourpartier, som är hopplöst komprometterade av kapitalismen, tog gladeligen pengar från sina medlemmar bara för att angripa deras jobb och villkor när de hamnade i regeringen.

Historiska brytningar från de gamla reformistiska partierna ägde rum när nya vänsterpartier skapades på olika håll i Europa, framför allt i Portugal, Frankrike, Tyskland och Grekland.

Framtiden
Valet av Barack Obama i november 2008 betraktades av många som ljuset i tunnelns slut under vad som varit ett årtionde som plågats av konflikter, krig och ökad instabilitet. Han utlovade förändring och det var ett budskap som välkomnades inte bara i USA utan i hela världen. Men den förändring som han utlovade har inte inträtt.

Även om finanskrisen stabiliserades drabbar recessionen miljoner arbetare i hela världen, vilka nu ökar på antalet arbetslösa. Världen hälsades med den absurda och surreala synen av president Ombama som argumenterar för fortsatt krig i Afghanistan samtidigt som han plockar med sig Nobelpriset för fred. Illusioner om Obama och demokraterna finns fortfarande kvar, men verklighetens prövning börjar försvaga dem.

I slutet av 2009 publicerades siffror som visar att Storbritanniens ekonomiska makt stagnerat under hela årtiondet, med en genomsnittlig tillväxt av BNP på bara 1,7 procent per år. Det är Storbritanniens sämsta ekonomiska prestation sedan andra världskriget. I USA har arbetsstyrkan nästan fördubblats sedan 1970-talet, men graden av utsugning har också ökat dramatiskt. Det bidrar bara till att en del företag överlever med vinst genom att arbetarna får genomlida längre arbetstid och får lägre lön för hårdare arbete.

Motstånd mot krisen började uppstå i hela världen med arbetares, ungdomars, arbetslösas och fattigas strejker, protester och demonstrationer när de gör motstånd mot kapitalismens växande ojämlikhet. Detta är det viktigaste draget som måste förstås om vi ska kunna se ett slut på kapitalismen. Nu uppstår frågan hur motståndet ska kunna byggas upp, vidgas och fördjupas? Hur ska arbetarklassen kunna gå från protest till makt?

I slutet av november och i början av december 2009 ägde två händelser rum av vilka den ena erinrade om det förflutna och den andra kanske signalerade internationalismens framtid under det tjugoförsta århundradet. Den första var protesterna i Köpenhamn runt FN:s klimatkonferens. Den andra var Hugo Chávez uppmaning att bilda en ”femte international”.

Mobiliseringen av 100 000 demonstranter i Köpenhamn i december, den danska polisens brutalitet och konflikterna mellan olika grupper av stater i konferensens centrum, är i direkt mening samma rörelser som vi såg under striden i Seattle 1999. De visar att motståndets världsomfattande krafter mot den globala kapitalismens och imperialismens elakartade effekter inte har försvunnit.

Den andra händelsen pekar på den centrala politiska kamp som pågår just nu, frågan om att bilda en ny organisation i global skala, en international. När Hugo Chávez utfärdade sin maning att bilda en femte international chockerades många, inte minst hans dåvarande allierade i den chavistiska rörelsen. Det gjordes inför delegater från 39 länder som deltog i ett ”internationellt möte med vänsterns partier” i Caracas den 20 november. Nu har en diskussion inletts om framtidsutsikterna för en sådan international, hur ska den se ut, vilken politik ska den baseras på?

Revolutionära socialister måste givetvis hålla med om att vi behöver ett internationellt parti. En del ser fortfarande bakåt till Fjärde internationalen som grundades 1938, andra arbetar för att bygga upp ett nytt internationellt arbetarparti. Debatten om program, om strategiska frågor som hur vi ska kunna göra slut på kapitalismen, hur vi ska kunna vinna miljoner människor i hela världen för kampen för socialismen, är centrala frågor i sammanhanget.

Revolutionära socialister har sannerligen grundläggande meningsskiljaktigheter med Chávez och hans version av tjugoförsta århundradets socialism. Vi är motståndare till varje klassöverskridande organisation och att binda en ny international till kapitalistiska regimer som hans i tredje världen. Men om hans uppmaning leder till en global samling av socialister i Caracas i april, vilket han utlovat, då kommer det sannerligen att erbjuda en möjlighet att inte bara debattera vad socialismen är utan också en viktig arena för att kämpa för en femte international som är proletär och revolutionär.

Demonstranterna på Köpenhamns gator och de många miljoner som såg hur klimatkonferensen i Köpenhamn slutade med ett misslyckande, kommer säkert att börja undra hur våra politiska ledare så spektakulärt kunde misslyckas med att hitta en plan för att lösa ett av de största hoten mot mänskligheten – växthuseffekten och klimatförändringarna.

De kunde inte, bundna som de är med händer och fötter till det kapitalistiska systemet, övervinna sina egna nationella intressen, de kunde inte undkomma kapitalismens och marknadens logik, strävan efter vinst. Det står allt klarare för varje år som går att kapitalisterna inte har någon utväg ur den röra som deras system har skapat.

På samma sätt som världens fattiga i den globala södern får ta den värsta stöten av klimatförändringarna när världens ledare flög hem från Köpenhamn i sina privata jetflygplan, lider också arbetarklassen av marknadsekonomins värsta ytterligheter. Arbetslösheten i världen ökar när kapitalisterna avskedar arbetare för att försöka få tillbaka sina vinster eller rädda sina sjuka företag. Överallt skakar politiska ledare på huvudet och erbjuder kondoleanser och understöd till människor som lider på grund av girigheten hos de som har makten.

När vi nu går in i ett nytt årtionde, står vi inför uppgiften att fortsätta makten mot klimatförändringar och mot systemets ojämlikhet och pågående kris. Förbundet för Femte Internationalen har ett tydligt och kraftfullt budskap och det kommer vi att föra fram i varje möljligt forum för kampen.

Vi är övertygade om att den globala kraschen 2008–2009 har inlett en ny historisk krisperiod som kommer att vara fylld av revolutionära och förrevolutionära situationer. Det kräver med nödvändighet att arbetarklassen organiserar sig i nya revolutionära politiska partier och en international som öppet förklarar att dess mål är erövringen av makten och uppbyggandet av socialismen.

Det kommande årtiondet innehåller hundraårsjubiléet av revolutionen i Ryssland 1917. Det kan bäst firas genom att återigen sätta upp kampen för arbetarmakt och socialism på mänsklighetens dagordning.

Simon Hardy