Antalet döda i den haitiska jordbävningen kan mycket väl uppgå till 200 000 eller mer. Jordbävningen mätte 7 på Richterskalan och följdes av mer än 30 efterskalv, alla över 4,5. Jordbävningen krossade skolor, hotell, parlamentsbyggnaden, presidentpalatset, FN:s högkvarter och åtta sjukhus. Den svepte bort det mesta av de bräckliga kåkstäder som är utspridda på kullarna som omger huvudstaden Port-au-Prince, en stad med 2 miljoner invånare.

Kroppar staplas på hög och öses upp i tippvagnar och begravs på deponeringsplatser. Ett ännu värre öde har drabbat tusentals levande, som är instängda och kämpar för livet under det stora antalet sammanstörtade byggnader.

Fyra dagar efter jordbävningen har bara ett litet antal brandmän och andra räddningsteam nått fram till huvudstadens gator.

För de chockade överlevarna – många av dem letar efter sin nära och kära – är livet ett rent helvete. Huvudstadens öppna ytor som Champs de Mars är fyllda med ”tält”, för det mesta bara bitar av tunn plastväv som spänns över pinnar. Internationella Röda korset uppgav att 3 miljoner av Haitis 9 miljoner invånare skulle bli beroende av katastrofhjälp för att överleva under veckorna framöver.

Miljoner människor saknar skydd, ljus, el, livsmedel och vatten. Trots att medierna är fyllda av utfästelser och löften från världens politiker, rapporterade korrespondenter som kom fram till huvudstadens gator fredagen den 15 januari få om ens några tecken på att hjälp nådde befolkningen. Med tanke på att möjligheten att rädda instängda människor mäts i timmar eller som mest två eller tre dagar, visar det hur bedrövligt otillräckligt svaret varit från världens härskare.

Den uppenbara prioriteringen för USA, Frankrike och andra imperialistiska makter med intressen i regionen är, och det är ännu värre, att förhindra ”plundring” från lokalbefolkningen och bevara ordningen. Det var därför som den första vågen av ”hjälpare” från USA kom beväpnade till tänderna: 3 500 soldater, 2 200 marinsoldater men bara 300 sjukvårdare.

Den ynkliga storleken på den medicinska hjälpen blir ännu tydligare om den jämförs med de 344 kubanska sjukvårdare som redan finns på marken i Haiti och de 800 som redan är där från Läkare utan gränser. Ändå kommer marinsoldaterna som fördes dit med amfibiebåtar bli kvar i Port-au-Princes hamn ”beredda” till utryckning om det behövs för att ta itu med social oro i de stora kåkstäderna Cité Soleil och La Saline.

Samtidigt är det fel att framställa de stora förlusterna av liv som i första hand en naturkatastrof. När en jordbävning av exakt samma styrka drabbade norra Kalifornien inklusive San Francisco för 21 år sedan dog 63 människor – inte 200 000. Den första orsaken till förlusten av liv är att 60 procent av byggnaderna i Port-au-Prince var så dåligt byggda att stadens borgmästare redan hade förklarat dem som osäkra under normala förhållanden (även om staden inte har några byggregler trots att den ligger på den större förkastningslinjen i de två amerikanska kontinenternas kontinentalplatta). Geologer hade också under en tid varnat för sannolikheten av en stor jordbävning i Haiti.

Världens medier har oförskämdheten att beskylla haitierna för deras problem. ”Okej”, säger de, ”fattigdomen har gjort jordbävningens effekter värre men fattigdomen är resultatet av ’dåligt styre’ och ’korruption’”. Men haitiernas ”styre” har under många år inte legat i deras egna händer och gör det inte heller idag. Landet är praktiskt taget en koloni, som egentligen administreras av FN med USA i bakgrunden. Det mesta av hjälpen kanaliseras genom utländska NGO-organisationer och samordnas av FN-högkvarteret som backas upp av 9 000 soldater i FN:s fredsbevarande styrka (MINUSTAH).

Haitis självständighet är bara rent formell. Det är ett extremt exempel på det som marxister kallar en halvkoloni.

Den ursäkt som ges av det internationella samfundet är korruptionen i den haitiska regeringens maskineri. Men det finns ett haitiskt skämt om att när en haitisk minister stoppar 15 procent av biståndspengarna i fickan kallas det ”korruption”, men när en NGO-organisation eller biståndsorganisation tar 50 procent kallas det ”allmänna omkostnader”.

USA har faktiskt ingripit i Haiti under nästan ett århundrade. Marinkåren ockuperade landet 1915 för att garantera återbetalning av lån från USA och stannade till 1934. Mellan 1957 och 1986 stödde USA Papa Doc och Baby Doc Duvaliers brutala diktatur. De var rädda för att de haitiska massorna skulle kunna smittas av revolutionen i grannlandet Kuba.

När Baby Doc Duvalier slutligen flydde till Frankrike, med mycket av familjens orättmätiga tillgångar, och den efterföljande militärdiktaturen snart bröt samman, vann en radikal populistisk präst, Jean-Bertrand Aristide, presidentvalet 1990 med en jordskredsseger. Landets miljonärselit använde sin kontroll över resten av statsapparaten för att omintetgöra Aristides reformer. En militärkupp 1991 avsatte honom i samförstånd med CIA och USA:s president George Bush den äldre.

En delvis omsvängning kom under Bill Clinton och demokraterna, som återinsatte Aristide genom en amerikansk invasion 1994. Men han och hans efterträdare René Préval var klavbundna av IMF:s nyliberala ”reformer” – som av haitierna fick öknamnet ”dödsplanen” – och genom närvaron av amerikanska trupper. Massornas förhoppningar sveks och Aristide vilseledde därmed sina egna anhängare. Inte desto mindre återvaldes Aristide igen 2000. George W. Bushs administration avskydde honom och de föresatte sig att undergräva hans ställning. Lån blockerades och sabotage från landets affärselit innebar att utlovade reformer återigen avvärjdes eller övergavs. Det kulminerade i en andra framgångsrik kupp 2004 med lokala gangsters i spetsen, vilka uppträdde för elitens räkning men inspirerades och finansierades av ledande gestalter i det republikanska partiet i USA. Aristide är fortfarande i exil i Johannesburg i Sydafrika.

Under beskydd av FN och USA lever en liten förmögen elit på några tusen familjer, många av dem miljonärer, ett liv i lyx i förorten Pétionville medan mellan 60 och 80 procent av haitierna lever i absolut fattigdom. Arbetslösheten ligger på 75 procent och 40 procent har ingen tillgång till primär hälsovård. Bara 20 procent av haitierna kan läsa och skriva. Tre fjärdedelar av de nio miljoner människor som lever i Haiti lever på mindre än 2 dollar per dag. Hälften har ingen tillgång till rent dricksvatten. Landet har den högsta nivån på dödlighet hos spädbarn och mödrar i den västra hemisfären. Mellan 1975 och 1998 föll BNP per capita from 500 till 370 dollar per år. I CIA:s World Fact Book var Haiti 2008 det 203:e landet av 229 när det gäller BNP per capita.

Barack Obama har gjort stor affär av de 100 miljoner dollar som USA kommer att bidra med till katastrofhjälpen, men det är bara omkring en timmes utgifter för USA:s krigsmaskin, och mindre än en del bonusar som nu betalas ut till bankirerna på Wall Street. Det står därför klart att offrens undsättning och återhämtning inte kan överlåtas åt USA:s omfattande militära styrka.

Socialister måste kräva:

• Ett mycket större antal räddningsteam med den modernaste utrustningen måste omedelbart skickas. Det är bara smärre räddningsstyrkor som hittills skickats, trots att tusentals läkare, brandmän och sjuksköterskor skulle ställa upp frivilligt.

• All beväpnad militär personal måste dras tillbaka. Om de är där för att rädda de som är instängda i byggnaderna, varför behöver de då vapen? Avväpna eller lämna nu.

• FN:s och USA:s trupper får inte användas för att ”återställa ordningen” – självständighet för Haiti.

• Hela Haitis skuld måste omedelbart avskrivas och utan förbehåll eller villkor.

• Miljarder måste utbetalas av USA och EU:s länder för återuppbyggnad och utveckling. Inte som lån utan som skadestånd för tre århundraden av europeiska och nordamerikanska makters plundring av landet.

• ”Illegala” haitiska invandrare i USA och Europa måste ges fullt medborgarskap och möjlighet att kommunicera med sitt hemland.

Och när massorna återhämtar sig från jordbävningens avskyvärda trauma måste socialistiska arbetare och ungdomar världen över vara beredda att stöda dem när de slår tillbaka mot de parasiter som har förtryckt, exploaterat och utarmat dem under så lång tid.

Det finns inget starkare bevis för behovet av en revolution som störtar kapitalismen och imperialismen världen över än det blodbad som systemet har tillfogat Haiti.

Dave Stockton
www.fifthinternational.org