Arbetarmakt

På nyårsdagen överfölls den danske, 74-årige tecknaren Kurt Westergaard i sitt hem. En man av somaliskt ursprung bröt sig in i hemmet, beväpnad med yxa och kniv, uppenbarligen i syfte att ta Westergaards liv.

Bakgrunden är, naturligtvis, kontroversen kring de rasistiska så kallade ”Muhammed-karikatyrerna” för fyra år sedan, där Westergaard ritade en av de grövsta teckningarna, som föreställer profeten Muhammed med en bomb i turbanen. Även den svenske konstnären Lars Vilks, som också han försökt provocera muslimer, har på nytt fått motta dödshot. Återigen exploderar nu västmedia i hysteri över terrorhotet, den ständiga faran, de mordiska horderna som bara väntar på att strömma in i ”våra” länder och vrida tillbaka klockan till medeltiden.

Muhammed-karikatyrerna
Vad var det egentligen som hände 2006? När uppståndelsen kring Muhammed-karikatyrerna var som värst skrev Förbundet för Femte Internationalen så här:

Många av dessa bilder är rasistiska, vilket inträffar dagligen i många västländers media. Tidningens första svar på ilskan var, som vanligt, gammalt: ”Varför förstår de inte skämt?” Muslimer svarar helt naturligt att antisemitiska skämt inte trycks i västmedia.

Sedan 11 september 2001, som följdes av andra terrorangrepp på Bali, i Madrid och London, har en islamofobisk motreaktion spritt sig i hela västvärlden… Den betonar att islam är ”radikalt” annorlunda än den judisk-kristna traditionen. Den måste därför fruktas speciellt som en efterbliven, primitiv, ociviliserad, irrationell och besinningslöst våldsam religion. Genom att dra fördel av rädslan för spridningen av terrorangrepp, uppammar den fientlighet mot muslimer…

Därför är rasistiska teckningar, som avbildar muslimer och araber som efterblivna människor med hatfyllda ansikten, krokiga näsor och som självmordsbombare, vanliga i västmedia. Dessa stereotyper är, intressant nog, anmärkningsvärt lika antisemitiska teckningar från före 1945, som inte bara spreds av nazisterna utan i stort sett av alla högerpartier.
(Rikta protesterna mot imperialismen, Arbetarmakt nr 1 2006)

Medan borgerliga (och öppet rasistiska) politiker försökte och försöker göra frågan om rasistiska karikatyrer till en abstrakt diskussion om yttrandefrihet, menar vi att man måste se djupare än så. Liksom vi påpekade för fyra år sedan, måste man först slå fast att den ”yttrandefrihet” som borgare så gärna talar om är en illusion. Jyllands-Posten försökte själva strax innan publiceringen av Muhammed-bilderna censurera en konstnär som gjort en erotisk bild av Jesus. Och ”kriget mot terrorismen” kräver ständigt nya ingrepp i den yttrandefrihet som riskerar gå emot imperialismens syften – bilder från de rykande rester USA och dess allierade lämnar efter sig i Mellanöstern, såväl som bilder på amerikanska soldaters kistor eller viktig information om lögnerna som motiverar krigspolitiken.

Muhammed-karikatyrerna var dessutom inga vanliga, oskyldiga skämtteckningar. De måste ses som en del i den rasistiska hets mot den muslimska världen som inte minst i Danmark blossat upp i samband med kriget mot terrorismen. Det rörde sig om öppet rasistiska bilder, som var avsedda att provocera. En del muslimska ledare nappade också mycket riktigt på betet, och använde bilderna för att elda på sina anhängare. Ilskan och våldet vi såg då handlade så uppenbart om något mer än en abstrakt, religiös kränkning eller ”dålig humor”.

Tyvärr lyckades religiösa ledare rikta upproret åt fel håll, men säkerligen uppfattade de människor som gick ut på gator och torg över hela arabvärlden också det verkliga syftet bakom teckningarna, det verkliga målet: alla araber, alla muslimer, alla de som redan utsetts till ”fiender” i ”civilisationernas krig”.

Att bilderna var rasistiska, och ämnade som ammunition för islamofober innebär dock inte att vi menar att staten skulle ha förbjudit dem eller stoppat spridningen av dem. Om man sätter ett sådant censurinstrument i händerna på den borgerliga staten kan det i nästa stund riktas mot åsikter som är misshagliga för imperialisterna eller staten. I stället hade det korrekta svaret från en medveten arbetarrörelse, exempelvis bland tryckeriarbetarna på de tidningar som tryckte bilderna, varit att stoppa publiceringen med hänvisning till det rasistiska innehållet. När bilderna väl publicerats borde arbetarna ha krävt spaltutrymme för muslimer, där de får en chans att berätta om den dagliga rasism de utsätts för, eller för antirasister. Oavsett en sådan handling hade bilderna säkerligen ändå spritts via Internet, och även där hade man behövt bemöta dem med antirasistiska argument och kritik.

Får man inte kritisera religion?
Många kommer nu att hävda att mordförsöket på Westergaard är ännu ett bevis på att man inte ”får” kritisera islam. Det första vi då måste påpeka är att Westergaard, även om han är mer känd än många andra, ingalunda är den ende eller förste som hånat muslimer i västvärlden. Det sker dagligen, och hatet mot muslimer möts hela tiden av allt större tolerans över hela Europa, i takt med att rasistiska och populistiska partier går framåt i kölvattnet efter förtroendekollapsen för den ”tredje vägens” socialdemokrati.

Att vi avvisar rasistiska teckningar som den skit det är, som en del i en imperialistisk kampanj, betyder inte att vi avsäger oss rätten att kritisera religioner eller menar att man inte ska kämpa mot religiöst förtryck. Vi motsätter oss lagar mot ”hädelse”, som den som nyligen drivits igenom i Irland, och är för statens totala avskiljande från kyrkan. Vår religionskritik skiljer sig dock från den borgerliga – vi motsätter oss kvinnoförtryck, hets mot homosexuella och moralism oavsett om den har sin (påstådda) källa i Koranen eller i Bibeln, och bekämpar religiös extremism i den amerikanska södern, Vita huset eller Iran såväl som i den ”fädernas kyrka” som Sverigedemokraterna vill bygga.

Vi är också medvetna om att en effektiv religionskritik är något helt annat än plumpa kränkningar. Om man verkligen vill bekämpa skadligt religiöst inflytande i samhället måste man gå grundligt tillväga och se till vad som gör att folk har ett behov av religion – en ojämlik värld med förtryckta folk och orättvisor, kort och gott det kapitalistiska systemet.

Attentatet en konsekvens av ”kriget mot terrorismen”
Men åter till mordförsöket på Kurt Westergaard. Givetvis är det inget vi glädjer oss åt. Vi har inga sympatier för den av allt att döma reaktionära attentatsmannen, som enligt dansk media har kopplingar till islamistiska extremiströrelser i Somalia (något som å andra sidan alla muslimska brottslingar verkar ha om man får tro media i terrorns tidevarv). Ett mord på en aldrig så rasistisk dansk tecknare hade i alla fall enbart gynnat den reaktionära opinionen och gett rasisterna och islamofoberna ytterligare vatten på sin kvarn – en representant för en somalisk organisation i Danmark har redan i nuläget uttryckt sin oro över att mordförsöket ska ”utnyttjas för ’negativ generalisering’ riktad mot alla med somalisk eller muslimsk bakgrund”.

För att exemplifiera resonemanget om religionens ursprung och funktion skulle man kunna formulera sig så här: säkert hade enskilda extremister tagit illa upp på grund av religiösa ”hädelser” även i en perfekt borgerlig demokrati helt utan förtryck av muslimer. Säkert hade en bin Ladin eller en ayatolla Khamenei hållit fast vid sina virriga, bakåtsträvande åsikter ändå. Men frågan är: i frånvaro av krig och ockupationer i Mellanöstern, i frånvaro av ett ständigt förtryck, utan nya rasistiska provokationer varje dag – hade någon lyssnat på dem? Hade ständigt nya kullar av unga män anmält sig till ”terroristiska” förband och grupper utan USA:s bombkampanjer?

Det är med ett sådant resonemang vi måste se på mordförsöket på Westergaard. Skulden ligger inte hos ”islam”, inte heller är det här en fråga om abstrakt ”yttrandefrihet”. Så länge vi har ett ”krig mot terrorismen” och ett system som ständigt kräver nya sådana konflikter, kommer vi tyvärr att få se händelser som attentatet mot Kurt Westergaard. Visst gör fundamentalistiska, religiösa ledare sitt för att utnyttja ilskan för sina egna syften och missrikta den, men den verkliga ilskan borde riktas mot de övergrepp som imperialismen dagligen gör sig skyldig till, våldshandlingar som vida överskuggar attentatet i Danmark.

SW