Recension: De apatiska

De apatiska
av Gellert Tamas
Natur&Kultur, 2009

Efter att ha läst Gellert Tamas förra bok, den helt lysande Lasermannen såg jag givetvis fram emot hans nya, De apatiska – speciellt som den handlar om de apatiska flyktingbarnen. Visserligen hade jag läst ett fåtal kritiker – DN:s Hanne Kjöller inte minst – som hävdade att Tamas förvränger citat o.d., men det verkade inte som om dessa kritiker hade så mycket att komma med (liksom i fallet Göteborgskravallerna 2001 hetsar Kjöller mest upp sig över smådetaljer hos dem som slår hål på en kompakt mur av lögner, jag förstår mig inte på henne, för att uttrycka sig milt). Annars verkade kritikerna över lag vara mycket entusiastiska. Jag placerar mig utan att tveka i den senare gruppen.

Ämnet för boken är alltså de apatiska flyktingbarnen som väckte stor uppmärksamhet för några år sedan. Jag trodde aldrig på påståendena om att barnen fejkade sitt tillstånd – och som internationalist ansåg jag givetvis att barnen och deras familjer hade en självklar rätt att stanna i Sverige oavsett om de för den saken såg sig tvingade att förvränga några detaljer. Men seriöst, ligga helt uttryckslös, sondmatas, bajsa på sig, i månader i sträck – vilka barn klarar att fejka sånt? Och vem tror att de gör det, utan att från början verkligen inte vilja ha barnen här? Men inte förrän jag läste Tamas nya, helt strålande bok insåg jag vilka grova lögner som spreds, och på vilka obefintliga grunder.

Man ska komma ihåg vad det handlar om: 10-, 11, 12-åriga barn, svårt traumatiserade i sina ursprungsländer, förföljda, i flera fall har de bevittnat när familjemedlemmar eller vänner avrättats, när deras mödrar eller de själva våldtagits, de har tvingats fly, har hamnat i Sverige och en ny osäker tillvaro där de får vänta på uppehållstillstånd och fått fler påhälsningar från poliser – som i sina uniformer givetvis liknar de poliser som jagade dem i det gamla landet. På grund av dessa och andra upplevelser gav vissa av barnen upp och försjönk i ett helt apatiskt tillstånd.

Snart höjdes röster för att misstänkliggöra barnen. Ett vanligt påstående var att fenomenet bara förekom i Sverige (“Det är ju märkligt att barn inte blir sjuka på detta sätt någon annanstans” – med tydlig antydan om att de nog inte är så sjuka egentligen), att de blev friska så snart de fått uppehållstillstånd eller skickats tillbaka till sina hemländer, eller att de på natten så fort ingen såg på glatt sprang upp och kompletterade matsondens grå näringslösning med diverse godsaker från kylskåpet. Dessa saker påstods rakt ut av högt uppsatta tjänstemän, politiker, snutar och läkare – personer som anses som mycket förtroendeingivande.

Deras berättelser vidarebefordrades av journalister, och citerades flitigt av envar som hade en fallenhet för att misstro utländska barn. Sanningen, som Lenin tyckte om att upprepa, är dock alltid konkret. En naturlig följdfråga för en seriös och kompetent journalist vore givetvis: hur vet du det? Vilket påstått apatiskt barn har sprungit uppe och kalasat nattetid? Vem har blivit frisk som genom ett trollslag? Har du bevittnat detta? Vem har sett det? Seriösa och kompetenta journalister är emellertid en bristvara i vårt land av fri (och vinstdriven) press. Det låter otroligt, men de auktoritetspersoner som ville påstå en massa om de opålitliga flyktingbarnen behövde sällan oroa sig för att tvingas redogöra för något konkret. Det var tur för dem, för som Tamas så utförligt visar hade de verkligen ingenting att backa upp sina påståenden med.

Ett nät av lögner
Det ska klargöras att det inte var de läkare som vårdade barnen som hävdade något sådant. Tvärt om – den ansvariga vårdpersonalen tillbakavisade bestämt alla påståenden om att barnen inte skulle vara sjuka på riktigt. Det är helt orimligt att tro att traumatiserade barn på flykt skulle kunna fejka ett tillstånd där de ligger orörliga, utan att visa känslor, sondmatas, ständigt iförda blöja – utan att någon av de erfarna läkare och sjuksköterskor som vårdar dem lyckas avslöja bluffen. Speciellt som detta inte skyddade dem från att avvisas – flera av de svårt sjuka, apatiska barnen skickades iväg med sina familjer, och lämnades på en bänk på någon flygplats, utan läkarvård, utan bostad och ofta utan pengar till bussen.
Var då de apatiska barnen något nytt fenomen, som bara helt plötsligt uppstod i Sverige?

Nej, om man var intresserad av hur det låg till snarare än att sprida rykten för att misstänkliggöra svårt sjuka icke-svenska barn var det inte svårt att hitta liknande fall i den medicinska litteraturen.. Blev de plötsligt friska när de fick uppehållstillstånd eller skickades tillbaka? Nej, också dessa påståenden saknade helt verklighetsgrund.

Ett annat vida spritt påstående var att föräldrarna förgiftade sina barn, och att det var därför de låg helt apatiska. Här trodde sig regeringens samordnare i frågan om de apatiska barnen, Marie Hessle, ha något konkret att komma med. Hon polisanmälde till och med en mor för att genom förgiftning ha orsakat sin dotters tillstånd. Hela saken byggde på att modern berättade att hon gett sin redan sjuka dotter en extra sömntablett – utskriven av läkare – inför en flytt. Även om man bortser från att flickan var sjuk redan innan, kan en enkel titt i FASS avslöja att tabletten inte skulle kunna få dessa effekter. Detta hindrade inte regeringens utnämnda i sin iver att visa att det var flyktingföräldrarnas fel att barnen blev sjuka. Faktum är att kroppen bryter ner alla sorters sömnmedel snabbt.

För att hålla någon nersövd eller likgiltig i flera dagar – för att inte tala om månader eller rent av år – måste man kontinuerligt tillföra mer av ämnet. Det första problemet för den förälder som skulle vilja utsätta sitt barn för detta är att barnen hölls under ständig uppsikt. Nästa problem vore doseringen. Barnen var ständigt apatiska, men inget av dem uppvisade några akuta förgiftningssymptom, vilket blir fallet vid överdosering. Således måste föräldrarna inte bara flera gånger i veckan undgå den ständiga bevakningen, de måste också besitta tillräcklig medicinsk expertis för att kunna dosera precis rätt mängd. Emellertid räcker det inte med dessa två, var för sig orimliga antaganden. Föräldrarna måste också ha hittat ett ämne som Sveriges läkarkår inte kände till, som inte ger några biverkningar förutom apatin, som inte kan spåras vid blodprover och som inte ens påverkar de övriga blodvärdena.

Med andra ord är det fullständigt uteslutet att ens något av fallen skulle ha berott på att föräldrarna förgiftade sitt barn, och Tamas krossar den myten så fullständigt att man skulle kunna bygga ett monument över hur jävla dum i huvudet man måste vara för att sprida den – såvida, förstås, man inte är medveten om lögnen man sprider, i vilket fall rasistisk lögnare kan vara en mer passande beskrivning.

Trots att alla påståenden om att de apatiska barnen inte var sjuka helt saknade grund i fakta, fick de stor genomslagskraft. Den enda möjligheten är att detta berodde på att många verkligen ville tro att det förhöll sig så. Närmare bestämt personer som av en eller annan orsak tyckte att det fanns för många “utlänningar” i landet och därför automatiskt misstrodde dessa. På en grundläggande nivå beror det naturligtvis på ett rasistiskt system, som ser det helt naturligt att, med vilka förklaringar som än må krävas, skicka svårt sjuka barn av utländsk härkomst till sitt ursprungsland, lämna det på första bästa bänk och sen ta ett bekvämt flyg hem till sin feta byråkratlön. Vi ska dock inte låta detta hindra oss från att peka ut vissa skyldiga individer.

Bovarna i dramat
En av huvudaktörerna var regeringens samordnare för de apatiska barnen, psykologen Marie Hessle. Hon jobbade hårt för att misstänkliggöra de enligt henne suspekta icke-svenska barnen – utan att någonsin kunna ge ett konkret exempel på ett apatiskt barn som sprang upp på natten och nallade ur kylskåpet eller blev frisk som genom ett trollslag, men i sin upphöjda position kunde hon häva ur sig sånt utan att Sveriges journalistkår ställde besvärande följdfrågor. Hessle – utsedd av regeringen! – kunde sen i sin tur tjäna som säker källa för envar som ville upprepa hennes vaga påståenden.

Hon fann en meningsfrände i migrationsverkets Annica Ring (som blev känd när hon bjöd in sina kolleger på skumpafirande efter en lyckad avvisning), som bland annat läckte nyheten att polisen hyste misstankar om att vissa apatiska barn blivit förgiftade av sina föräldrar – misstankar som helt byggde på uppgifter som hon själv försett polisen med. Hessles överordnade, migrationsminister Barbro Holmberg (Tiger Woods svärmor) gav oss, förutom Marie Hessle också det klassiska uttalandet att det vore en humanitär katastrof att låta alla apatiska barn stanna i landet. Givetvis måste Barbro Holmbergs chef, statsminister Göran Persson ta fullt ansvar för att ha utsett och backat upp sin migrationsminister. Socialminister Morgan Johansson blandade sig också in i leken på sin deporteringsivriga ministerkollegas sida. Övriga ministrar i den sittande sosseregeringen må ha undvikit att direkt försvara den förda politiken – men att de lät den fortsätta utan protester är illa nog. Regeringen kunde i sin tur fortsätta genom att dess flyktingfientliga politik backades upp i riksdagen av Sossarna och Moderaterna.

Socialstyrelsens generaldirektör Kjell Asplund hjälpte till med mytspridningen, liksom vissa läkare. En av dem var Tomas Eriksson, chefsöverläkare för akutpsykiatrin vid universitetssjukhuset i Malmö. Han hävdade bestämt att han undersökt “väldigt många” apatiska barn, och hävdade att de varit förgiftade. När han senare ställdes mot väggen – av Gellert Tamas för Uppdrag granskning – tvingades han erkänna att de “väldigt många” barnen bara var en flicka – som inte ens kunde klassas som apatisk. Men alla som hade som mål att minska antalet utlänningar i landet hade fått en ny trovärdig källa: en överläkare. Ett annat starkt kort i den vägg av lögner som vävdes kring de apatiska barnen var Peter Engelsöy, biträdande verksamhetschef för barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm. Också han uttalade sig tvärsäkert, och i likhet med sina meningsfränder hade han absolut inga bevis för vad han påstod.

Sensationslystna journalister (givetvis skulle deras motiv ha kunnat vara rasistiska, men låt oss vara storsinta i brist på belägg) bidrog till att misstänkliggöra de sjuka barnen. Svenska Dagbladet drog ett tungt lass, inte minst genom Christina Wahldén och Markus Lutteman, som glatt vidarebefordrade varje grundlöst påstående om manipulation som kom i deras väg. En annan som på sitt vanliga tvärsäkra manér uttalade sig i frågan var Ulf Nilsson, sedan många år tillbaka banerförare för den reaktionära journalistiken i landet (numera skriver han regelbundet för Livets ords tidning Världen idag). Den norska sjuksköterskan Inga Schanches visste att berätta om flera apatiska barn som blivit friska som genom ett trollslag så fort deras föräldrar hindrats från att förgifta dem. Tamas visar att hennes påståenden var en ren lögn. Någon sådan kontroll tyckte sig inte Ulf Nilsson behöva för att i triumf berätta vad han redan tyckte sig veta. Det kan inte ha varit en speciellt svår slutsats för Ulf Nilsson att dra. I USA:s krig mot Irak 1991 dödade bombmattorna som fälldes från B-52:or tiotusentals civila. Ulf Nilssons offentligt uttryckta råd när det var tal om att skicka in marktrupper var:: ge B-52:orna en vecka till. 1991 stödde han bombmattor över de irakiska barnen, 2006 misstänkliggjorde han de icke-svenska barnen, vilket bidrog till att de slängdes ut ur landet. Vem blir förvånad liksom?

Att talesmän för polisen, som polisinspektörerna Anci Nilsson och Peter Johansson för att ta två ur högen, hjälpte till att sprida påståenden om att barnen nog inte var så sjuka blir väl ingen överraskad av. Detta understödde trots allt polisen i sin andra uppgift i sammanhanget: storma in, släpa upp halvt livlösa barn från sina sängar, sätta dem på ett flygplan och dumpa dem på första bästa ställe i det land de inte ville återvända till, för att sedan flyga hem igen och beklaga sig över att det snackas så mycket skit om snutar.

Mest av allt gick givetvis alla påståenden om att de apatiska barnen var en bluff hem hos organiserade rasister. Det är dock talande för nivån på debatten att även rasisternas påståenden började cirkuleras i respektabla kretsar. Nationaldemokraten Mats Strandberg spred – anonymt – “uppgifter” om att samvetslösa föräldrar i det forna Sovjetunionen ofta drogade sina barn med “tiggardroger” för att få dem apatiska och mer effektiva i tiggarsammanhang. Annica Ring nappade – inte oväntat – snabbt och vidarebefordrade de i hennes tycke intressanta uppgifterna. Två dagar senare publicerade Svenska Dagbladet ett “avslöjande” om ryska resebyråer som specialiserat sig på “asylresor” till Sverige, komplett med instruktioner om hur barn bäst sövs ner och görs apatiska. Men som vanligt: inte ett enda namn på en sådan resebyrå, inte en enda bild eller något slags bevis – bara en anonym svensk källa som lät misstänkt lik nationaldemokraten Mats Strandbergs anonyma beskrivning av sig själv.

En annan organiserad rasist – eller som snart skulle bli det, då han strax efter att ha blandat sig in i debatten gick med i Nationaldemokraterna – var Thomas Jackson, som skrev boken Simulera sjukdom!. Då han är psykiatriker anses också han som en säker källa för var och en som delar hans rasistiska världsbild. Någon expertkunskap i just det här ämnet besatt han dock inte, då han tvingades erkänna – när han pressades av Tamas, vem annars? – att han personligen inte hade undersökt några apatiska barn. Läkare eller inte – också hans påståenden saknade konkret grund. Dessutom lider han uppenbarligen av en tragikomiskt uppblåst självbild. Han tycker sig vara “solklart bäst påläst av alla läkare i Sverige”, ha visat “enastående mod och integritet” och skriva “briljanta artiklar.” Och som den verkliga pärlan bland alla tomtar som Tamas visar upp för oss att förakta hävdar Jackson att det “finns de som anser att jag bör nomineras till Nobels fredspris.”

Ställ förövarna till svars!
Det är på modet att kräva att brottslingar straffas. Utan att dela den sittande regeringens syn på vad som är brottsligt eller inte, och utan att dela den konservativa synen enligt vilken det främst är genom att straffa individer som samhället hålls på en sund kurs, kan jag ändå givetvis hålla med på ett allmänt plan: vissa brott måste bestraffas. Men att skilja en svårt sjuk 11-åring som har försökt ta livet av sig från vård och den enda trygghet hon har, släpa ombord henne på ett flygplan och deportera henne till en plats där hon inte har de minsta garantier om sjukvård, där hennes föräldrar inte har något jobb, någon bostad – eller ens vet om de ska fängslas och torteras av den regim de tidigare flydde från – vad är det om inte brottsligt?

Att som polis – faktiskt skiter jag i vem man har fått order av i dylika fall – utföra själva jobbet, att som hög tjänsteman se till att beslutet klubbas igenom, att som läkare, journalist, tjänsteman eller regeringsföreträdare sprida påståenden utan minsta grund i avsikt att underlätta besluten – innebär inte det att vara delaktig i dessa grova brott? När ska de ställas till svars?

Det allra minsta man kan begära är att människor som Barbro Holmberg, Marie Hessle och Annica Ring aldrig mer får en anställning där de kan fatta beslut om andra människor, att poliser som Anci Nilsson och övriga inblandade aldrig mer får åtnjuta några maktpositioner (de kan således inte längre vara poliser) samt att journalister som Ulf Nilsson aldrig mer tas på allvar eller får i uppdrag att vidarebefordra nyheter till allmänheten. Det skulle vara storsint och föga hämndlystet av oss om vi nöjde oss med att skilja dem från de privilegier de erhållit genom att sparka på svårt sjuka flyktingbarn, drog in eventuella statsrådspensioner och bonusar samt sparade delar av löner de fått genom sitt kriminella beteende, förklarade att den utbildning och yrkeskompetens de missbrukat så för annullerad samt såg till att de hädanefter bara kan komma ifråga för okvalificerat arbete, med start på yrkenas respektive ingångslöner.

För de “socialdemokratiska” medbrottslingarna måste dock följande tilläggas: ni satt som de högsta representanter för den svenska arbetarrörelsen, för ett parti som bildades för att kämpa för socialismen och som fortfarande använder begrepp som internationell solidaritet – ändå visade sig er politik vara rakt motsatt de principer ni vid högtidliga tillfällen svor vid. Uppenbarligen var era feta statsråds- och riksdagslöner, och era fortsatta riksdagspensioner baserade på rent bedrägeri. Jag hoppas att ni inser att pensionerna som baserar sig på ert arbete den tiden, liksom på era sparade slantar som blev över från era byråkratlöner egentligen inte är era. Tyvärr kommer vi att behöva konfiskera era orättmätigt tillskansade tillgångar, så snart verkliga representanter för arbetarrörelsen kommer till makten på en verkligt arbetarpolitik, som inte bygger på att kasta ut sjuka barn på gatan i andra länder. Detta kommer att kräva att alla byråkrater med antisolidariska värderingar fördrivs från arbetarklassens organisationer. Och tyvärr Göran Persson, högste ansvariga för en av de största skamfläckarna som ett arbetarparti någonsin har gjort sig skyldigt till – vi kommer att behöva ta även ditt gods.

Även ljuspunkter glimtar
Allt är inte mörkt i boken. Förutom företrädare för en rasistisk och inhuman flyktingpolitik framträder många med helt annorlunda uppfattningar i boken. Ärkebiskop KG Hammar engagerade sig starkt i frågan om att låta flyktingar stanna, och tog initiativ till ett upprop – Påskuppropet – som 161 000 personer undertecknade. Engagerade läkare, sjuksköterskor och psykologer som jobbade med de apatiska barnen tillbakavisade med all kraft lögnerna och gjorde vad de kunde för att barnen skulle få stanna kvar – och många av dem jobbade extra gratis för att ge gömda flyktingar vård. Flera Vänsterpartister och Miljöpartister engagerade sig i frågan, och opinionsmätningar visade att en generös flyktingpolitik hade ett stort stöd. Ingen människa är illegal skymtar förbi i boken, liksom AFA, som utan tvekan hade fog för att brännmärka den ingrodda rasismen på Migrationsverket.

Jag fick en gång frågan: varför vill man vara kommunist när man bor i en demokrati? Hon som ställde den blev inte helt övertygad av svaret, och jag minns inte riktigt hur jag formulerade det, men ett annat svar hade varit att förklara att det vi förkastar inte är – till skillnad från vad liberaler ofta på allvar tror – allmänna principer om frihet och demokrati, utan ett system (det må sedan åberopa sig på dessa principer tills det kräks) som skickar in snutar för att hämta en 12-årig svårt sjuk flicka som sondmatas, skickar hela familjen tillbaka till det land de flydde från och lämnar dem i en väntsal, utan läkare, utan bostad, utan jobb och utan pengar. Barbro Holmberg, Marie Hessle, Annica Ring, Ulf Nilsson och generalissimon själv, Göran Persson: tro inte att vi nånsin glömmer!

Det finns böcker som ni verkligen borde läsa. Gellert Tamas De apatiska är en bok som ni verkligen måste läsa. Längden – 600 sidor – kommer att avskräcka vissa, men den går väldigt lätt att läsa, så låt inte det skrämma er.

Jens-Hugo Nyberg