Arbetarmakt

Sedan sitt grundande har Nya antikapitalistiska partiet (NPA) i Frankrike stått i blickpunkten för många inom vänstern och bland kämpande arbetare i hela Europa.

NPA har från början ställt sig tydligt till vänster om partier som Rifondazione Comunista, Linkspartei m.fl. I sitt utkast till program förklarade NPA att kapitalismen inte kan reformeras utan måste störtas. Partiet uttalade sig för att inte medverka i borgerliga regeringar, att organisationen inte ska vara ett parti som är inriktat på val och poster, utan ett parti för aktivister, sociala rörelser och kamp.

NPA och dess ledande representanter från det tidigare LCR (Ligue Communiste Révolutionnaire, f.d. sektion i Fjärde Internationalen) förespråkar också arbetarkontroll och radikala aktionsformer som den politiska generalstrejken.

Samtidigt uppvisade NPA från början politiska svagheter som är ett arv från dess ledande politiska kraft, LCR. Även om NPA förespråkar den politiska generalstrejken och ”ett alternativ” till kapitalismen, ja, även en revolution, anger man inte hur den ska uppnås. Frågan om makterövringen, krossandet av den borgerliga staten och dess ersättande med arbetarklassens råd och beväpnade organ förblir ”öppen“.

Men även i ”dagspolitiken” gör sig dåliga traditioner påminda. Partier agerar förvisso utanför ockuperade företag, understöder strejker och radikala kampmetoder. Det drog därmed på sig den reformistiska fackliga byråkratins vrede – särskilt från CGT – som anklagade NPA för att blanda sig i ”fackliga frågor”, dvs. att ifrågasätta klassamarbetspolitiken (det sociala partnerskapet).

Men NPA har inte försökta att organisera sina fackliga medlemmar och andra militanter som en organiserad opposition mot den fackliga ledningen på ett program för att erövra fackföreningarna och bygga upp en basrörelse.

NPA i början av 2009
Dessa svagheter visade sig också tydligt när kampen mot den kapitalistiska krisen i Frankrike nådde sin första, förrevolutionära höjdpunkt. I januari och mars 2009 ägde två stora generalstrejker med flera miljoner deltagare rum liksom stora protester i hela landet. NPA agiterade i den rörelsen alldeles riktigt för parollen ”obegränsad generalstrejk”.

Regeringen var på defensiven, vilket skärptes ännu mer genom generalstrejken i Guadeloupe i mars. NPA understödde även den kampen och dess antikoloniala och upprorsliknande tendenser.

Men NPA försummade att i agitationen mot krisen mobilisera alla sina medlemmar, sina lokalavdelningar, medlemmarna i fackföreningarna, partiets företrädare i kommunala församlingar gemensamt och engagerande i mindre, kämpande enheter.

De använde inte den här perioden för att energiskt rikta parollen om generalstrejk till fackföreningarnas ledare liksom till de andra vänsterpartierna – speciellt till kommunistpartiet och Parti de Gauche (Vänsterpartiet).

De försummade att förbinda kravet med agitation för arbetarnas kamporgan i fabrikerna – valda och avsättningsbara strejk- och aktionskommittéer – och samordna dem nationellt, för att därmed skapa rådsliknande organ för att förbereda och leda generalstrejken.

Dessutom överläts det åt varje medlem, varje lokalavdelning i partiet att avgöra om de ville göra något för parollen om generalstrejk eller inte. Många gjorde mycket, andra – framför allt de reformistiska eller högercentristiska krafterna – förblev passiva.

Det var desto mer ödesdigert eftersom NPA inte bara är ett stort propagandasällskap, utan ett – om än litet – parti, som snabbt lockade 10 000 medlemmar – betydligt mer än den ”radikala” vänstern och också den dominerande politiska kraften, LCR, som räknade 2–3 000 medlemmar. NPA är, kort sagt, ett parti som organiserar en betydande del av avantgardet, den mest medvetna och kämpande delen av arbetarklassen i Frankrike.

Demobilisering
Under krisperioden från januari till mars 2009 försummade NPA att etablera en alternativ ledning till kommunistpartiet, Parti de Gauche och den fackliga byråkratin och förankra den på arbetsplatserna.

Det underlättade inte bara för regeringen, som hade betydande problem. Det underlättade också för byråkraterna i de reformistiska partierna och fackföreningarna, vilka hur som helst inte ville ha någon maktstrid med regeringen och som tröstade basmedlemmarna med två endagars generalstrejker och några vaga löften.

Framför allt lyckades de använda slutet av fasen med generalstrejker och den svagare mobiliseringen till första maj för att få bort arbetarklassens och vänsterns uppmärksamhet från frågan om tillspetsningen och radikaliseringen av kampen på arbetsplatserna och demonstrationerna och länka över det på valens säkrare spår.

Vändningen till regionalvalet
Under sommaren 2009 dominerade förberedelserna inför regionalvalet 2010 diskussionerna i den franska vänstern – även i NPA!

Parti de Gauche och kommunistpartiet gick tillsammans med den vänsterliberala offentligheten på offensiven. Inför regionalvalet skulle gemensamma listor ställas upp. De reformistiska partierna argumenterade för att regionalvalet inte bara ska vara en manifestation mot Sarkozys UDF, utan det ska också i så många valkretsar som möjligt säkra en ”vänstermajoritet” med socialistpartiet, miljöpartiet och även med MoDem (Mouvement Démocrate, en splittring från Sarkozys UDF).

Nu avvisar NPA sedan sitt grundande att bilda gemensam regering med öppet borgerliga partier eller högerreformister som socialistpartiet. De höll också vid förhandlingarna fast vid att det inte kan bli några gemensamma listor om inte kommunistpartiet och Parti de Gacuhe ansluter sig till en sådan hållning och håller fast vid det som ett vallöfte. Det var varken kommunistpartiet eller Parti de Gauche beredda att göra.

NPA:s andra förutsättning för en valallians var en rad med minimikrav. Men de avstod från att agitera för ett revolutionärt program, ett program med övergångskrav i valet.

Förlamning
Eftersom kommunistpartiets och Parti de Gauches och NPA:s hållningar står mot varandra när det gäller inträde i regionala regeringar, skulle de flesta dra slutsatsen att förhandlingarna om ett gemensamt uppträdande i valet var över och att NPA skulle uppträda självständigt.

Men inte NPA:s ledning! Trots kommunistpartiets klara hållning följde NPA:s ledning en ”förhandlingsinriktning”, som varade från sommaren 2009 till årets slut. I månader blev regionalvalet till huvudämne för NPA, och diskussionen organisationens ”huvudaktivitet”.

Det fanns goda möjligheter för andra aktiviteter (stöd till kampen på arbetsplatserna, protester på universitet och i skolor, de papperslösas strejk). Flera lokalgrupper var också engagerade i sådant arbete. Men partiet i sin helhet koncentrerade sig på regionalvalet – och inte ens på valkampen, som börjar först nu, utan på frågan om valallianser. Det medförde en stark nedgång i medlemmarnas aktivitet och i flera lokalavdelningar till inre förlamning.

Tre flyglar
Debatten tog också mycket plats eftersom tre flyglar bildades i ledningen och bland basmedlemmarna. När NPA:s nationella ledning sammanträdde i november visade sig också tre tydliga strömningar.

Partiets högerflygel talade inte bara för fortsatta förhandlingar om en gemensam lista, utan upphöjde det till en strategisk uppgift. De förespråkar i grunden en återgång till LCR:s politik (framför allt dess högerflygels politik) innan NPA grundades, som ser skapandet av en ”plural vänster” inklusive vänsterreformisterna som det strategiska målet. Den här flygeln var och är beredd att ingå i valallianser och framtida regionala regeringar som inkluderar socialistpartiet och MoDem. För att undvika för stora motsättningar i partiet föreslog den här flygeln att sådana beslut efter valet ska fattas ”på regional nivå”.

Partiets centrum, till vilket NPA:s, det tidigare LCR:s och Fjärde Internationalens viktigaste partiledare som Besancenot hör, anslog en mer kritisk ton. Förhandlingarna gick ”dåligt”, vilket främst berodde på kommunistpartiets hållning. Kommunistpartiet försökte dessutom att inte bara politiskt utan också vad gäller placeringen på listorna missgynna NPA. Men även centrum avvisade ett slutstreck för de månadslånga förhandlingarna. De föreslog nya angreppssätt för en överenskommelse, eftersom de fruktade att reformisterna skulle lägga skulden för ”vänsterns splittring” och eventuella dåliga valresultat på NPA. Om ytterligare förhandlingar också misslyckas föreslår centrum att NPA ska kandidera själva.

Partiets vänsterflygel, som stöder sig på några större lokalavdelningar (som Mulhouse) och LO-fraktionens medlemmar i partiledningen, avvisade vidare förhandlingar. Det är meningslöst att slösa mer tid på dem. NPA måste dessutom ta sig ur sin fixering vid diskussionen om regionalvalet och åter bli ett aktivistiskt parti, som ingriper i kampen på arbetsplatserna, startar kampanjer och försöker bygga upp motståndet. Valet ska användas till agitation för ett omedelbart program mot krisen, såsom Lutte Ouvrière gjorde i valen i slutet av 1990-talet.

Även om detta ”omedelbara program” från Lutte Ouvrière inte är något revolutionärt handlingsprogram, och vänsterflygeln i den nationella ledningen inte heller formulerade ett sådant program, var kritiken ett steg framåt.

På ledningsnivå stöder omkring hälften centrums förslag, cirka 30 procent högerns förslag och omkring 20 procent vänsterns förslag. NPA:s ledning beslutade därför att fråga medlemmarna om de tre förslagen. Så skulle ett kontroversiellt förslag understödas av medlemmarnas bindande röst. Men omröstningen, i vilken Förbundet för Femte Internationalens anhängare uppmanade till stöd för vänsterns förslag, gav ett förvånande, ja, oroande resultat.

Det var överraskande att det inte blev något tydligt resultat. Centrum erhöll 1 554 eller 36 procent av rösterna, högern 1 358 eller 31,5 procent och vänstern 1 232 eller 28,5 procent.

NPA sönderfaller alltså i tre läger, som vart och ett representerar ungeför en tredjedel av medlemmarna. Centrum är svagare än högern och vänstern bland medlemmarna, vilket talar för att det förestår en polarisering i partiet.

Så långt är allt gott och väl. Det verkligen skrämmande var det ringa antalet avgivna röster – omkring 4 500 – när man dessutom kunde rösta skriftligt. Det visar att bristen på aktivitet och koncentrationen på ”valdebatten” lett till en försvagning. I början av 2009 förenade NPA omkring 10 000 aktiva.

Hur gå vidare?
Allt detta visar att det är nödvändigt med en omläggning av kursen i NPA. Vänsterflygeln måste organisera sig för det! Partiet måste klargöra kontroversiella strategiska frågor. Det behövs en kriskongress för det! Alternativet står klart: Antingen går NPA längs vägen att bli ett vänsterreformistiskt bihang till kommunistpartiet och Parti de Gauche, som högern föreslår, eller så blir partiet en kamporganisation som med stöd av ett handlingsprogram visar den franska arbetarklassen en revolutionär utväg och representerar ett verkligt alternativ till reformismen. Det är detta våra kamrater i NPA kämpar för!

Martin Suchanek