Bokrecension: Svenne * 1949 av Lars Åke Augustsson

Svenne * 1949
Lars Åke Augustsson
Hjalmarsson & Högberg

Lars Åke Augustsson, född 1949, tillhör en generation av författare som radikaliserades med 68-vågen och befann sig i, eller kring, det maoistiska SKP under tiden därefter. Han debuterade med romanen FNL-gruppen (1973), som handlar om, ja, gissa, och har därefter skrivit om Albanien, svensk arbetarrörelse, skrivande och alkoholpolitik.

Vid första anblick kan Augustssons nya roman – Svenne * 1949 – leda tankarna till en av hans nordiska generationskamrater med ungefär samma bakgrund: Dag Solstad, som slog igenom på sjuttiotalet med en rad uppmärksammade romaner om SUF(ml) och det som så småningom blev det norska maoistiska partiet AKP(m-l) samt om norsk arbetarhistoria. Det handlar först om en ytlig association. För Solstad skulle nog nicka gillande både åt den lika kronologiskt exakta som sparsmakade titeln (minns Solstad-titlar som Arild Asnes, 1970, Roman 1987 eller 16/07/41) liksom åt omslaget, som in i minsta typsnitt är en exakt kopia av en fransk Gallimard-bok.

Och även handlingsmässigt skulle Svenne * 1949, på så många sätt, kunna vara en Solstad-roman, en av de där smärtsamt vackra personöden den senare har blivit en mästare på att skildra efter uppbrottet från maoismen på 80-talet. Ta den, ytligt sett, solstadska berättelsen när vi kommer in i den: en medelklassman, en man med ordnad yttre tillvaro får sitt ganska stabila liv stört eller omkullkastat av en katastrofal eller transgressiv händelse, och tvingas därefter tänka över sitt liv.

För romanens Svenne är denna händelse att hans vuxna son kör på och dödar ett barn. Svenne relaterar därefter, parallellt med att berättelsen om olyckan och dess konsekvenser fortsätter i en bihandling, sin egen uppväxt och sitt liv fram till nutid.

Vi följer honom från uppväxten i bruksorten, med en far som strävar efter mer än att bara jobba sina skift, genom skolgången, i diskussionerna med vännerna, på första jobbet, till förhållandet med en SSU-tjej och vägen genom SSU och så småningom den socialdemokratiska byråkratin.

Svenne växer upp, flyttar till Stockholm, och i denna klassresa, förverkligad av den på sextiotalet ännu oerhört mäktiga SAP-byråkratin, ska vi, förstår man, samtidigt se svensk samhällsutveckling förkroppsligad. Medan den ena barndomsvännen slukas med hull och hår av den maoistiska rörelsen och den andra blir hyllad, och icke-politisk, finförfattare, står Svenne kvar någonstans i mitten, med familjelivet som huvudfokus och brödskriveri för sossarnas reklambyrå och trygga reportage för A-pressen som försörjning.

När sjuttiotalet blir till åttiotal och så småningom nittiotal har Svenne redan glidit över till mer ”allmänpolitiska” reklamjobb för välgörenhet och liknande. Under tiden har han dessutom hunnit avverka ett otal otrohetsaffärer, något som får lite väl mycket utrymme.

Hemma på bruksorten skuggas pappans stolta drömmar och ansatser, och den försmådda SSU-flamman blir så småningom minister. Svennes kärnfamilj liknar mer och mer ett fängelse – i de långa och förvirrade dialogerna mellan Svenne och hans partner är ”jag är rädd” den mest återkommande frasen, ibland dyker den upp på varje sida. Sonens brott och straff leder så småningom till att denne drar rasistiska slutsatser – det är invandrarnas fel – men saken utreds inte vidare.

Svenne minns semestrar med barnen. Svenne försöker förstå sin dotter. Svenne köper grejer till huset. Svenne åker hem över jul. Svenne ger sig ut på en roadtrip. Svenne träffar en ung kvinna och försöker eventuellt rädda henne, eller eventuellt bara spana in hennes rumpa. Svenne ser tillbaka på sitt liv och undrar om han har gjort rätt val, men verkar egentligen mest bara mala om och om och om.

Lars Åke Augustsson är kanske mest känd som författare av handböcker i skrivande. Därför är det extra överraskande att språket genomgående är så dåligt. Förutom rena korrfel finns här långa, förvirrade stycken som nästan får mig att lägga ifrån mig boken, forcerade hopp i handlingen, och, framför allt: riktigt platta dialoger. I stort sett alla som talar fungerar uteslutande som megafoner för författarens egna, långrandiga förklaringar. Som Gun-Britt Sundström skrev i SvD: ”Det största problemet med denna bok är just att dialogen är så konstruerad, så ickenaturlig. Alla personerna tycks leverera repliker i en teaterpjäs.”

Den som läser boken bara för att lära sig om vänsterrörelsen i det här landet får sig förvisso en del till livs, men riskerar också att bli besviken på faktafel och anakronismer. Huvudpersonen köper namngivna vänstertidningar vid en tidpunkt då de inte ens hade börjat utkomma, och uttrycket ”betonghäck”, mig veterligen myntat av Stig Malm under sent 80-tal, används av en av bokens sossebroilers redan på 1970-talet.

Av intrigen blir det i stort sett intet. Vad med livs- och samhällsberättelsen, om Svenne och svenskarna, då? Lars Åke Augustssons svar på vad som har hänt och varför förblir oklart, når inte fram genom den styltiga prosan. Vad som skulle kunna ha varit en svensk pendang till, säg, Solstads Genanse og verdighet, slutar i ett magplask. Svenne * 1949 är visserligen en genomgång av ett (skrivande) liv. Kanske en uppgörelse. Men det är inte bra. Medan Solstad har lyckats skapa något stort av sin besvikelse, fastnar Augustsson bara i förtvivlan. Utan att göra övriga liknelser är det kanske talande att Augustsson, likt bokens Svenne, istället kommer bäst till sin rätt i det rent journalistiska skrivandet, som i den läsvärda Maoisterna från 1997, om SKP:s historia.

Jag har tidigare skrivit om några av 68-vågens författare och hur de har hanterat den (stalinistiska) rörelsens kollaps på olika sätt (se recensionen av The Sweetest Dream: Love, Lies and Assassination av Lillian Pollak, 2008-10-26). Då beskrev jag Dag Solstads böcker som ”fyllda av sorg över att det inte gick som de hade väntat snarare än avståndstaganden”. Solstads genomgång av den tiden, och hans fortsatta författarskap, är, enligt mig, stor konst, kanske den största i Norden. Hur är det då med Lars Åke Augustsson? Jag svarar genom att se på de tre olika vägar ut ur bruksorten, de tre klassresor, som presenteras i boken.

Författaren ”Dalsland”, som formellt är bokens berättare, är knappt närvarande i själva berättelsen. Han försvinner helt enkelt problemfritt in i borgerligheten.

Johnny, maoisten, drivs av sin demoralisering till att bli en rättshaveristisk kuf.

Och så Svenne. I hans 2000-tal är det mesta förvirring. Två strömningar går i alla fall att identifiera: sex och rädsla. Isolerad från den arbetarklass han kommer ifrån, desillusionerad över reformismens och stalinismens tomma löften, och inpressad i arbete, karriär och familj är det dessa två poler som styr honom.

SW