Arbetarmakt

Arbetarmakt samlades till sin årliga konferens helgen 20–21 februari. Förutom att diskutera utvärderingen av verksamheten 2009 och våra egna prioriteringar under 2010, antogs också följande dokument om de ekonomiska och politiska perspektiven för 2010.

En global kapitalism i gungning
Under 2009 påbörjades en återhämtning av världsekonomin. Vinstrasen tycktes komma till en ände, och ökade vinster kunde åter skönjas i majoriteten av världens bärande ekonomier under hösten. Det handlar dock om en återhämtning som allmänt är mycket svag, och den sker utifrån en låg bas. Den är främst ett resultat av de enorma investeringar som betalats genom växande statsskulder.

Utöver att vissa näringar, särskilt infrastruktur, gynnats, så är det påtagligt att återhämtningen överlag betyder att få nya jobb (i förhållande till antalet jobb innan krisen) skapas. Ytterligare en faktor som undergräver återhämtningen är den strukturella massarbetslösheten (som är ett faktum i så gott som alla europeiska länder idag med undantag för Norge). Samtidigt kan konsekvenserna av växande statsskulder komma att underminera och t.o.m. avbryta återhämtningen. Krisen för den grekiska ekonomin (och det ser mycket illa ut även för länder som Italien och Spanien) har bidragit till att skaka förtroendet för euron. Så här i inledningen av det nya året fortsätter arbetslösheten dessutom att växa i de flesta europeiska ekonomier, även om tempot har minskat.

Den svenska kapitalismen
Uppgången i den svenska ekonomin är mer en konsekvens av att företag som under krisen tömt sina lager och gjort sig av med anställda nu drar fördel av ”omstruktureringar” och nedskärningar som gjorts. Men det innebär ingen stabil grund för fortsatt uppgång, och den svenska kapitalismen kan med lätthet dras med i en ny internationell nedgång. Borgarna är väl medvetna om detta. De svenska bankerna har lånat ut mycket pengar utomlands. Finansminister Anders Borgs ”tuffhet” gentemot de baltiska regeringarna under hösten (han kritiserade återkommande dessa regeringar för att inte gå tillräckligt långt beträffande de drakoniska angreppen på pensioner och löner), liksom hans kritik av den grekiska regeringens ”otillräckliga” åtgärder för att sanera underskottet i statskassan, ska förstås i detta sammanhang.

Det svenska bankväsendet har inte drabbats av någon större kris, och storbankerna behövde aldrig vända sig direkt till regeringen och be om kapital för att täcka upp förluster. Den svenska regeringen kunde åtminstone temporärt avvärja en kris genom att bidra till att EU med hjälp av politiska påtryckningar kunde påtvinga de baltiska staternas regeringar massiva nedskärningsprogram, som syftade till att rädda ”förtroendet” för deras ekonomier.

Massarbetslösheten är här för att stanna
Den kapitalistiska världskrisens återverkningar har lagt grunden för en mycket högre strukturell massarbetslöshet även i Sverige, vilket kommer att utgöra bakgrunden för förhållandet mellan arbete och kapital för den kommande perioden. Det är i det sammanhanget vi ska se kapitalets försök att pressa ned löner och anställningsvillkor, exempelvis med hjälp av bemanningsföretagen. Under 2010 kommer därtill nedskärningarna inom kommuner och landsting att eskalera.

För ett år sedan gjorde bankerna och konjunkturinstitutet antaganden om en arbetslöshet i storleken 9–10 procent eller mellan 4–500 000 arbetslösa vid 2010 års början. Farhågorna besannades, även om åtgärdsprogram har kunnat hålla nere siffrorna något. Idag är 438 000 (9.4 procent) registrerade som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. I januari var 108 000 fler registrerade som arbetslösa än i januari 2009. (Den verkliga arbetslösheten är antagligen mycket högre.)

Återhämtningen för den svenska ekonomin har varit återhållsam, även om den relativa stabilisering som ägt rum i världsekonomin under hösten har haft återverkningar även här. Det handlar ändå om en återhämtning som här liksom på andra håll i världen karaktäriseras av svaga produktiva investeringar. 2009 års tredje kvartal såg ett 12-procentigt ras i produktiva investeringar jämfört med året innan.

Sammanlagt förlorade 84 000 arbetare sina fasta anställningar under 2009. Verkstadsindustrin fortsätter att befinna sig i kris med en minskad produktion på 26 procent. 50 000 jobb försvann i denna del av industrin under 2009. Flaggskepp som Saab ligger på dödsbädden och om Volvo överlever återstår att se.

Det var inledningsvis framför allt den tunga industrisektorn av ekonomin, med dess dominans av manlig arbetskraft, som drabbades hårdast. Under 2009 och det kommande året har krisen spridit sig till den offentliga sektorn. Arbetarkvinnorna står inför omfattande angrepp. Under 2009 minskade antalet sysselsatta kvinnor i den kommunala sektorn med 47 000, och fortsatta nerdragningar är att vänta.

I relation till klimatförändringarna och den av borgerligheten förväntade förändringen av produktionsmedlen till mera miljövänliga lösningar har delar av storfinansen tvärtemot den borgerliga prognosen valt att nedprioritera dessa och istället välja kortsiktiga vinstökande åtgärder på miljöns bekostnad. Ett exempel på detta är Vattenfall som investerar stort i kolkraft i Polen och Tyskland. Samma tendens kan i mindre tydlig utsträckning ses hos den svenska bilindustrin, som istället för att göra nödvändiga förändringar för att ta fram miljövänliga fordon väljer att koncentrera sig på profilering mot exklusivitet i första hand.

Den ekonomiska nedgången har övergått i en svag uppgång. Detta innebär inte på något sätt att kapitalismens problem är lösta. Arbetslösheten kommer att vara fortsatt hög och kommande högkonjunkturer kommer av allt att döma att vara svaga. Trots krisens effekter under 2009, och behovet av en försvarsstrid för att skydda arbetarna, har vi inte sett någon påtagligt ökad nivå av klasskamp i Sverige. Faktiskt lyckades Reinfeldt genom vad som upplevdes som ett beslutsamt agerande under krisen öka sina opinionssiffror, vilket underlättades av att oppositionen helt misslyckades med att presentera någon alternativ politik. En ekonomisk uppgång efter en kris kan ha som följd att arbetarnas självförtroende stärks, och att nivån på klasskampen därmed höjs, men det är svårt att avgöra vad den nuvarande svaga uppgången kommer att ha för effekter på kampnivån i Sverige. Troligen kommer den att ligga på en ganska låg nivå även kommande år – men givetvis finns det frågor som har en potential att bryta det mönstret.

Kampen för fackliga rättigheter
Arbetsköparnas kamp för att ytterligare inskränka anställningstryggheten och övriga fackliga rättigheter kommer med största sannolikhet att fortsätta, förmodligen mer genom att företag själva angriper sina arbetare än genom regeringens direkta agerande. Fast anställda arbetare kommer att ersättas av tillfälligt arbete eller bemanningsföretag, som i fallet Lagena, och fackliga företrädare som verkligen försöker ta sin position på allvar och tar kamp för bättre arbetsvillkor kommer att avskedas. Det finns en mycket stark opinion i Sverige – och givetvis i ännu högre grad bland fackligt anslutna arbetare – för att försvara anställningstrygghet och fackliga rättigheter. Sådana försvarsstrider har därför potentialen att snabbt utvecklas till masskamp. Tunnelbaneförarnas vilda strejk när Per Johansson sparkades fick tydligt majoritetsstöd i opinionsmätningar, och pressade SEKO till att hota med politisk strejk. LO-byråkraterna lyckades behålla kontrollen, men en annan gång kan de pressas till att gå längre än de skulle vilja, eller tappa greppet om händelserna.

Valrörelsen
Det politiska livet fram till mitten av september kommer i hög utsträckning att domineras av valrörelsen. Regeringen kommer att gå försiktigt fram för att inte försämra sina chanser att bli omvald, och blocket s-v-mp kommer också att ställa det hägrande valresultatet framför allt annat. Detta kommer att innebära att utsikterna för radikal kamp – med undantag förstås för möjligtvis verbalt hårda men icke desto mindre ytliga valdebatter – kommer att minska. En möjlig motverkande tendens är hotet från Sverigedemokraterna. Många inom vänstern kommer utan tvekan att av detta dra slutsatsen att de måste fokusera ännu hårdare på valresultatet – men andra kommer att kunna dra slutsatsen att hotet från SD kräver mera än en röst på Sahlin eller Ohly.

Efter valet: “Vänster”seger
Opinionssiffrorna pekar (just nu åtminstone) på en seger för s-v-mp. Det finns ett tryck för en tydlig vänsterpolitik, speciellt v och Ung Vänster sprider illusioner om att en valseger kommer att innebära en annan politik, och flera fackliga ledare har krävt en kursändring vänsterut. S-toppen kommer dock knappast att vara villig till någon som helst radikal politik. Förutom några symboliska åtgärder – och en hel del retorik om solidaritet och rättvisa – kommer en Sahlinregering knappast att skilja sig så fundamentalt från Reinfeldts nuvarande. Förhoppningar nedifrån och svek uppifrån kan ge ökade förutsättningar för radikala rörelser i opposition mot ledningen. Med tanke på att LO- och förbundsledningarna knappast kommer att vara beredda att bryta med Sahlin, och på deras hittills fasta grepp om organisationen, i kombination med vänsterns avsaknad av perspektiv på en facklig gräsrotsrörelse, är det dock tveksamt om någon allvarlig utmaning mot ledningen kommer att uppstå under dessa perspektivs livslängd.

Det kommer att bli viktigt att bevaka vad detta får för effekter på v och framför allt Ung Vänster. De kommer att vara bundna vid sin allians med s, men med undantag av några symbolfrågor kommer de knappast att ha så stort inflytande på regeringspolitiken. Betydligt mer av organisationernas aktivitet kommer att läggas på parlamentariskt arbete. Även om det är svårt att förutsäga vad det får för effekter på medlemsantalet i stort – genom att sitta i regeringen framstår man för många som ett mer realistiskt alternativ – är det troligt att Ung Vänster får mindre dragningskraft på subjektivt revolutionära ungdomar. Förmodligen är inte någon betydande splittring den mest troliga möjligheten – trots v:s alla opportunistiska svängar har ingen betydande vänsterströmning framkommit inom Ung Vänster. Man kan dock förvänta sig att ett ökat antal revolutionära ungdomar ser sig om efter andra alternativ.

Alliansseger
Om Reinfeldt vinner också nästa val kommer han och alliansen givetvis ha fått ett stärkt självförtroende. Hittills har dock statsministern lyckats driva en taktisk politik och undvikit direktattacker på de grundläggande fackliga rättigheterna. Det mest troliga är att han också under en andra valperiod lyckas hålla Maud Olofsson och de mindre taktiska elementen under kontroll och fortsätter att angripa arbetarklassen med lite varligare metoder. En ny seger för borgaralliansen skulle således sannolikt fortsätta i samma spår. Men även om de går aldrig så taktiskt till väga skulle det innebära ytterligare fyra år av ackumulerade motsättningar, och fyra år av ackumulerade frustrationer från fackliga gräsrötter.

SD till riksdagen?
En osäkerhetsfaktor är Sverigedemokraterna. Det är inte osannolikt att SD kommer in i riksdagsvalet 2010. Framgångarna för rasistiskt populistiska krafter i Norge, Danmark och Finland på senare tid vittnar om vart trenden går. SD har ganska effektivt lyckats slå mynt av krisens konsekvenser, och under hösten 2009 fick partiet något av ett genombrott för sin islamofobiska propaganda. Partiet står nu inför valet 2010 bättre rustat än någonsin, med mer pengar och medlemmar än någonsin.

Om s-v-mp får egen majoritet, som i de senaste mätningarna, kommer de övriga partierna inte att behöva stödja sig på dem (i riksdagen – i ett antal kommuner kommer situationen att vara annorlunda). De kommer under alla händelser att ge mer acceptans åt rasistiska idéer, och pressa riksdagspartierna att ytterligare inskränka flyktingars och invandrares rättigheter (som om i första hand s och m skulle behöva ytterligare press.).

Om inget av blocken får egen majoritet samtidigt som sd kommer in så kan de få en vågmästarroll. Det finns i nuläget en stark opinion i alla läger mot att stödja sig på sd. Sådant kan förstås ändras snabbt, men en borgaralliansregering som stödjer sig på sd:s röster skulle öppna sig för skoningslös kritik, varför blocköverskridande lösningar verkar mera troligt. Delar av mp tycker sig stå Folkpartiet nära, och s stödde sig på Centern under några år på 90-talet. Då sossetoppen bygger sin offentliga bild till stor del på retorik mot borgaralliansen, och då c har kommit ut som det mest fackföreningsfientliga av riksdagspartierna, skulle de givetvis akta sig för en liknande öppen allians. Ett mindre formellt block över gränserna kan givetvis inte uteslutas.

Antirasism
Antirasism och antifascism har under de senaste åren tillhört de områden som har störst potential. NMR:s mobiliseringar i Salem och 6/6 har varit några av de senaste årens största och mest militanta demonstrationer. Hotet från nazistgrupper fortsätter, och nu är också hotet från sd överhängande. Man kan därför förvänta sig att kampen mot rasism och nazism kommer att bli ännu viktigare framöver – speciellt om rörelsen knyts till det utbredda missnöje som finns med högerpolitiken. Detta är också ett område som i betydligt mindre grad än fackliga frågor domineras av redan befintliga och starka organisationer. AM har knappast möjlighet att spela en ledande roll i kommande strider om anställningstrygghet, men inom NMR, GNMR, Röda Linjen Mot Rasism etc. skulle vi kunna spela en mer framträdande roll.

Antiimperialism
Antiimperialismen är ständigt aktuell, även om det varierar hur lätt det är att mobilisera. Demonstrationerna 2003 mot det annalkande kriget mot Irak var några av de största mobiliseringar som världen har skådat, även så i Sverige, där Stockholm såg den största demonstrationen på mycket länge. Däremot var det inte lätt att mobilisera folk kring kampen mot den fortsatta ockupationen av Irak. Demonstrationerna i protest mot Israels krig mot Gaza i början av 2009 visade åter vilken potential som finns i frågan. Huruvida det kommer att ske stora antiimperialistiska mobiliseringar under det kommande året beror på hur imperialistmakterna – och deras kumpaner, som Israel – agerar.

Det verkar inte troligt att Obama kommer att ge sig in på äventyrligheter såsom Irakkriget 2003, och sannolikt kommer Israel att vara försiktigare än 2009. Men potentialen finns givetvis, och vi kommer att ingripa när en rörelse uppstår. Vi får inte glömma att antiimperialistiska rörelser inte bara uppstår genom imperialistiska angrepp, utan också genom progressiva segrar. Det finns möjligheter för en revolutionär seger i Iran (vilket förstås i sin tur skulle kunna ställa en USA-intervention på dagordningen). Solidaritetsrörelsen med Iran har hittills inte fått massuppslutning (delvis för att det är den iranska exilvänstern som har skött mobiliseringen, och det inte på något lyckat sätt). Kommande händelser skulle kunna ändra på detta.

Klimatförändringarna
COP-15-demonstrationerna i Köpenhamn i december visar vilken sprängkraft som finns i klimatfrågan. Frågan kan dessutom förväntas bli mera aktuell framöver. I vilken utsträckning det kan utvecklas till en rörelse med revolutionär potential beror delvis på hur allvarliga klimatkatastrofer som uppstår framöver, och även på i hur hög utsträckning som regering och företag lanserar “klimatvänliga” alternativ – samt på hur revolutionärer och övriga vänstern förmår ingripa för att avslöja otillräckligheten i den officiella klimatmedvetenheten. Revolutionärers plikt i frågan är att betrakta det som både ett hot och en möjlighet. Det är och måste bemötas som ett hot mot våra levnadsbetingelser – samtidigt måste vi använda det som en möjlighet att angripa kapitalismen.

Den radikala vänstern
Det mesta talar för att vänsterorganisationerna kommer att fortsätta på samma sätt och på samma nivå. Trots mycket tal om att behovet av ett nytt arbetarparti och om NPA blev Arbetarinitiativet inte mer än ett samarbete mellan Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna, samt ett fåtal individer, i EU-parlamentsvalet i juni 2009. Röstsiffrorna på strax över 2 000 kan inte ha varit upplyftande, och det hela rann ut i sanden. SP:s kongress 2009 tog ställning mot dylika experiment i nuläget. Det verkar inte troligt att vi får se några omgrupperingar varken mellan SP och RS eller med andra vänsterorganisationer det kommande året.

Septemberalliansen har kört på med en årlig demonstration och inte mycket mer. Nu har de dock tillsammans med företrädare för några kämpande fackklubbar bildat Jobbuppropet för fasta jobb och anställningstrygghet. Uppenbarligen kan upprop som detta mobilisera en hel del stöd från fackligt aktiva. Om detta vittnar responsen från klubbar och klubbordföranden landet runt. Om stödet för sådana upprop ska kunna skapa förutsättningar för verkliga genombrott måste dock nätverk som Septemberalliansen föreslå en kämpande strategi som går utöver att kritisera LO-ledarna och uppmuntra till val av kämpande fackliga representanter på olika nivåer. Agnarna måste skiljas från vetet: Radikala fackliga aktiviteter som vill kämpa måste samlas i ett embryo till en verklig opposition mot LO-ledarna, och förmås att bryta (om än inte avskilja sig ifrån) LO-byråkratins vänster. För att kunna öppna för en sådan utveckling måste dock en kämpande strategi, i enlighet med mottot ”med dem när de kämpar, utan dem eller emot dem om det behövs”, föreslås.

Krisen för den radikala vänstern, som bl.a. kommit till uttryck i centristernas misslyckade försök att lägga en grund för en högre nivå av enhet, har fått vissa konsekvenser även för den frihetliga miljön. Förbundet Allt Åt Alla kan ses som ett uttryck för en växande insikt om behovet av mer varaktig organisering som överskrider det lokala. Sammansättningen för projektet innebär dock att man står och stampar politiskt: Mer samordnad aktivism kommer i slutändan inte att lösa behovet av en högre enhet som grundas i politisk enighet om strategi för klasskampen. Trots bristerna är ändå delar av den autonoma/frihetliga rörelsen värd att relatera till. Hos de frihetliga finns på olika håll en vilja att finna nya vägar i klasskampen som saknas helt i den reformistiska miljön kring Vänsterpartiet. Det har möjliggjort ett närmande för frihetliga krafter till vissa arbetargrupper, såsom t.ex. Lagena-arbetarna i Stockholm (här var SUF mycket aktiva). Detta närmande leder dock inte till några frihetliga inbrytningar i arbetarrörelsen – de vill i slutändan inte leda politiskt, och lämnar därmed arbetarna i reformisternas grepp.

Dessutom har det i relation till vissa fackliga konflikter, bland annat Lagena-arbetarnas, vuxit fram ett behov av samarbete mellan gräsrötterna, vilket har kommit till uttryck i bland annat FAS (Förbundet Arbetarsolidaritet). FAS agerar som strejkkassa och har framgångsrikt samlat in pengar som är tänkta att användas som strejkkassa med mera. FAS har för närvarande antagit en profil som liknar den typiskt rådskommunistiska, fast med vissa nationella förtecken. Det man kan se är dock tendensen till en gräsrotsrörelse för radikal arbetsplatskamp.

Sammanfattning
Mycket talar för att klasskampen i Sverige även det kommande året kommer att ligga på en ganska låg nivå. Den antirasistiska frågan – speciellt om den knyts till motstånd mot högerpolitik och orättvisor – kan vara den fråga som har störst potential att bidra till en radikalisering. Även försvar mot angrepp på anställningstrygghet och fackliga rättigheter har potentialen att bryta igenom det nuvarande mönstret. Klimathotet och antiimperialismen blir andra viktiga områden att bevaka. Som vanligt måste AM i första hand reagera på den utveckling som sker, vi har små utsikter att själva forma dagordningen – även om arbetet på att bygga en klasskampsinriktad antirasistisk rörelse i förorterna i viss mån skulle kunna utgöra ett undantag.

Antaget av Arbetarmakts årsmöte den 21 februari 2010