En marxistisk klassiker: Leo Trotskijs Den förrådda revolutionen

Presentation av en viktig marxistisk klassiker som behandlar den byråkratiska kontrarevolutionen i Sovjet

Denna bok berör den byråkratiska kontrarevolutionen i Sovjet, hur byråkratin lyckades komma till makten och utifrån detta beskrivs det dåvarande sovjetiska samhället och vilken riktning det tycks gå i.

Vad var då byråkratin? Man kan definiera den som ett socialt skikt bland de styrande inom stat, parti, sovjeter och förvaltning vars intressen skilde sig från den vanlige arbetarens och bondens då byråkratin levde gott på att parasitera på dessa. Detta skikt uppkom genom en successiv process ungefär från början på 20-talet till mitten på 30-talet då byråkratins makt var fullständig.

Den byråkratiska kontrarevolutionen tog sig också många andra utryck som personkult kring Stalin, förfalskning av historien i byråkratins intresse, återupprättande av patriarkalt förtryck i hemmen, återinfört abortförbud, nationalismens och antisemitismens återkomst, en utrikespolitik som syftade till att komma överens med den internationella bourgeoisien istället för att verka för en socialistisk världsrevolution, ett statsmaskineri baserat på en hierarkiskt organiserad armé och poliskår istället för demokratiskt styrda arbetarmiliser o.s.v.…

I ett av de första avsnitten ”Ledningens sicksackkurs” beskriver Trotskij den, inte minst på det ekonomiska planet, motsägelsefulla politik som Stalins byråkratiska fraktion förde. Fram till 1928, i synnerhet åren då Stalins fraktion allierade sig med högern i partiet som främst representerades av Rykov, Tomskij och Bucharin, fördes en politik som gav stort spelrum åt kapitalism inom främst jordbruk och handel samtidigt som en för arbetarklassen nödvändig industrialisering och en kollektivisering av jordbruket lades på is.

De som gynnades av denna politik var främst privata köpmän (s.k. NEP-bourgeoisien) och kulakerna som var rika bönder som hade råd att anställa arbetskraft. De senare fick bl.a. rätt att arrendera ut jord. Förlorarna var arbetare och de fattiga bönderna som fick minst del av den begränsade uppgång som NEP medförde. Detta ledde till en svår livsmedelskris och hot om kapitalistisk restauration och när Stalins fraktion insåg detta gjorde den en ultrasväng. Helt plötsligt var kulakerna ansvariga för Rysslands problem och skulle tillintetgöras och en hyperindustrialisering skulle omedelbart sättas i gång liksom en omedelbar kollektivisering av jorden.

I de nu igångsatta kampanjerna mot högern stal Stalins fraktion argument från den av Trotskij ledda vänsteroppositionen som nyligen med hjälp av högern krossats. Men den industrialisering och kollektivisering som faktiskt genomfördes skedde på ett helt annorlunda sätt än vad vänstern tänkt sig. Istället för tvångskollektivisering och en ren terrorpolitik mot kulakerna och resten av bönderna stod vänstern för en hårdare beskattning av kulakerna och att använda dessa skatteintäkter för att finansiera industrialiseringen och en modernisering av jordbruket.

Vänstern var också emot kollektivisering med tvångsmedel. Industrialiseringen ledd av byråkratin kännetecknades av en massiv utsugning av arbetarna, bl.a. i form av lönesänkningar medan byråkratin berikade sig ytterligare, men vänstern hade redan innan detta argumenterat emot byråkratins privilegier. Av ovanstående kan man också se att byråkratin utvecklades till en bonapartistisk klick oberoende (relativt) av andra klasser och skikt och kunde spela ut dessa mot varandra. Trotskij såg dock inte byråkratin som en härskande klass utan som ett parasitärt socialt skikt som Trotskij dock trodde kunde göra om sig till en kapitalistklass och det var just detta som hände vid Sovjetunionens upplösning.

Byråkratins seger
De två kapitel som främst berör orsaken till byråkratins seger och vägen dit är socialism och staten samt den sovjetiska termidoren. Marx hade ju konstaterat att under socialismens första fas skulle fortfarande en borgerlig fördelningsprincip (att envar betalas efter sitt arbetes kvalitet och kvantitet) tillämpas och Lenin drog av detta slutsatsen att den borgerliga staten skulle bestå en tid för att upprätthålla den borgerliga fördelningsprincipen. Marx och Engels betonade också vikten av att utveckla produktivkrafter för det förutan skulle den allmänna nöden och kampen för tillvaron bestå, och det är just detta som framkallar klassförtryck. Men nöden och kampen för tillvaron snarare ökade under de första åren efter oktoberevolutionen och Rysslands produktivkrafter utvecklades inte, de förstördes mer eller mindre och Ryssland drabbades av den värsta svältkatastrofen sedan 1600-talet. Bristen på kvalificerade arbetare och massornas ovana att styra gjorde att arbetarstaten såg sig tvungen att ta hjälp av specialister som också fick högre lön än vanliga arbetare, vilket var ett exempel på hur den borgerliga lagen tillämpades i praktiken, och styret ramlade allt mer över på partifunktionärer (byråkrater). Lenin fruktade att dessa skulle utvecklas från folkets tjänare till dess härskare och det var just vad som hände med tiden.

Roten till detta var nödvändigheten för arbetarstaten att försvara en minoritets privilegier samtidigt som oerhört lite fanns att fördela. Även Trotskij ansåg att en i viss mån ojämn fördelning var nödvändig och att det fanns ett visst behov av en byråkrati men att detta gick mycket längre än det nödvändiga. Trotskij nämner inte exakt vart gränsen går men man kan tolka det så att löneskillnader är för en tid nödvändiga för att sporra envar att arbeta så att produktivkrafterna därmed kan utvecklas. Dessa umbäranden kombinerat med nederlagen för de proletära revolutionerna i väst framkallade oundvikligen en reaktion bland såväl de styrande som massorna.

Bland massorna ersattes revolutionär offervilja med besvikelse och trötthet och för många av de styrande som börjat avgränsa sig till ett särskilt socialt skikt blev det viktigaste att bevara sina uppnådda positioner och för detta ändamål blev improviserade åtgärder (t.ex. förbudet mot oppositionspartier och fraktioner inom bolsjevikpartiet) som från början bara var tänkta som temporära åtgärder istället ett självändamål. Byråkratin kunde utnyttja massornas längtan efter lugn och så här var deras budskap till dem: Vi har rätt att vila, nog med äventyrligt stöd till världsrevolutionen, glöm den permanenta revolutionen och låt oss bygga socialismen på hemmaplan istället. Förlita er lugnt på oss ledare!

Den här boken är kanske den allra viktigaste som Trotskij skrivit och ger en utförlig förståelse för varför stalinismen kunde uppstå. Vad boken kanske saknar är frågan om i vilken mån bolsjevikerna själva orsakade stalinismen genom sin politik och om detta kunde ha undvikits med en annorlunda politik. Såväl Lenin som Trotskij stödde förbudet mot oppositionspartier och fraktioner, och inte minst kom ju hänvisningar till fraktionsförbudet att användas av byråkratin för att rättfärdiga repressalierna mot Trotskijs vänsteropposition som brännmärktes som en fraktion. Jag finner det därmed nödvändigt att åtminstone fråga mig om det egentligen var lämpligt att förbjuda fraktioner och oppositionspartier. Samtidigt skulle det knappast om detta undvikits inneburit någon garanti mot den byråkratiska reaktionen och även med dessa åtgärder hade som vänsteroppositionens politiska linje visar en betydligt bättre politik kunnat föras.

Johan Karlsson