Arbetarmakt

”Nu är det nog, vart har pengarna tagit vägen? Håll tassarna borta från våra bidrag och ersättningar! Kapitalet får miljarder och arbetarklassen ingenting – dags att slå tillbaka!” Så stod det på de banderoller som täckte Atens gator den 24 februari. Liknande paroller kommer förmodligen att föras fram också under de aktionsdagar som planeras i mars.

Över två miljoner av Greklands fem miljoner arbetare stödde generalstrejken den 24, som varade i ett dygn. Demonstrationer hölls i över sjuttio städer och större samhällen. I Aten försökte några demonstranter, som bar på en banderoll med texten ”Låt de rika betala för krisen”, att storma börshuset. I Aten deltog 80 000 arbetare och ungdomar i demonstrationen, och i Thessaloniki deltog 7 000.

Den ekonomiska nedgången efter 2009 har slagit hårdare mot Grekland än mot något annat land i eurozonen. Greklands statsskuld överstiger nu landets BNP, och många experter tror nu att statsskulden kan stiga till 125 procent av BNP senare i år. Regeringens budgetunderskott har nått 12,7 procent, vilket är fyra gånger högre än EU:s stabilitetspakt – en överenskommelse för att säkra euron – tillåter.

Höga företrädare för Europeiska Centralbanken (ECB) har utom protokollet erkänt att Grekland kommer att ha stora svårigheter att göra de återbetalningar på 25 miljarder euro som krävs för april och maj. Tyska storbanker köper inte fler grekiska obligationer. Om Grekland inte vill eller kan göra de planerade avbetalningarna ökar den spekulativa pressen på den redan sargade euron.

ECB-chefen Jean-Claude Trichet har dragit slutsatsen att ”alla greker måste inse att situationen är utom kontroll, och att de nu måste komma på rätt kurs igen.”

Chauvinism
Nordeuropeiska medier har svarat på den grekiska krisen med en störtflod av chauvinistiska artiklar. Det gäller särskilt tyska och brittiska medier. De använder regelbundet förkortningen PIIGS (=grisar) om Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien, det vill säga de länder som står inför en budgetkris. De anklagar den grekiska befolkningen för ett ”slösaktigt leverne”, för att ha ”levt över sina medel”, för att inte betala skatt och kräver att grekerna tvingas ”dra åt svångremmen”.

Nürnberger Nachrichten, en tysk lokaltidning, ställde följande krav på den tyska regeringen: ”Nej, det finns bara en väg att gå: sätt hård press på euro-partnern för att tvinga in dem på dygdens bana. Förutom nedskärningar i den offentliga sektorn och i pensionerna är det också nödvändigt att minska antalet statliga tjänstemän kraftigt, öka skatterna och minska på utgifterna.”

Jörg Asmussen, vice finansminister i Tyskland, sa att grekerna måste ”följa upp” de steg som Irland tog då man sänkte offentliganställdas löner. Österrikes finansminister Josef Pröll fortsatte med att slå fast att ”vi kommer inte att hjälpa dem ur knipan”.

Vilka ska betala?
Dessa angrepp avslöjar ett oerhört hyckleri, särskilt när de kommer från bankeliten och deras lakejer i finanspressen. Bankhöjdarna har just återigen gett sig själva enorma bonusar, trots den ekonomiska kris som de själva varit med om att framkalla. Vanligt folk i Grekland bär inget ansvar för krisen. Medellönen för offentliganställda ligger på 1 200 euro (11 700 kr). Sextio procent av pensionärerna lever på mindre än 600 euro (5 800 kr) i månaden. Officiellt ligger arbetslösheten på 18 procent. 20 procent av befolkningen lever under fattigdomsstrecket och ungdomsarbetslösheten var förra året uppe i över 27 procent.

Trots detta har matpriser och hyror stigit till medelnivån för de andra euroländerna, utan att lönerna stigit i samma grad. Det är alltså knappast grekiska arbetare, småbönder, ungdomar och pensionärer som har ”framkallat krisen”.

Pasok, det socialdemokratiska partiet som leds av Giorgos Papandreou, vann valet i november just på grund av sina löften att skydda de fattigaste från krisen. När han nu bryter dessa löften slår han med andra ord rekord i snabbt bedrägeri. Papandreou har försäkrat EU-byråkraterna om att han ska göra allt han kan för att tvinga igenom enorma nedskärningar inom den offentliga sektorn.

Alla offentliga tjänstemäns löner kommer att frysas, offentligt underhåll ska skäras ned med 10 procent, och Papandreou har också lovat att minska budgetunderskottet från 13 till 9 procent under det här året, och till 2.8 procent 2012. Han kommer inte att kunna göra det utan att nedmontera en redan otillräcklig sjukvårds- och utbildningssektor och sparka ett stort antal offentliganställda.

Men Papandreous löften lugnar inte marknaden ännu. Marknadsparasiterna fruktar, med all rätta, att den grekiska arbetarklassen inte kommer att acceptera angreppen stillatigande.

Motståndets utmaningar
Arbetarklassen är arg och vill inte sänka sina redan låga löner ytterligare. Som en paroll under de gångna massdemonstrationerna löd: ”Nu är det slut på illusionerna, det är antingen kapitalet eller oss som gäller!” Sjuttio procent av industriarbetarklassen deltog i strejken den 24 februari, och varven, hamnarna och raffinaderierna stängde ned helt, liksom 90 procent av bankerna, kommunikationerna, utbildningssektorn och kollektivtrafiken. Arbetare från mellanstora och små företag, där facken inte är lika starka, fruktade uppsägningar om de skulle strejka, och deltog inte i samma utsträckning.

Händelserna den 24 februari visar att Greklands arbetare och ungdomar är redo att ta kamp, men också att de har stora hinder framför sig – hinder som har rests av arbetarklassens egna ledare.

Det fanns ingen enad mobilisering, något som tyvärr inte är ovanligt i Grekland på grund av en långvarig och djup splittring i arbetarrörelsen. Det stalinistiska kommunistpartiet KKE och dess front PAME ledde en demonstration med 30 000 arbetare, medan GSEE och ADEDY, de fackliga landsorganisationerna, samlade 50 000 i sin demonstration.

Dessutom var ledarnas krav och de perspektiv de ställde för rörelsen mycket blygsamma – de har redan från början klargjort att de vill visa sitt missnöje med åtstramningsprogrammet snarare än att stoppa det med militanta medel. Allt GSSE-federationens ordförande, Jannis Panagopoulus, hade att säga till pressen var att de ”kräver att bördan [för att minska budgetunderskottet] fördelas rättvist”

Ännu en aktionsdag med endagsstrejker kommer att hållas på måndag, den 8 mars, men bara en aktionsdag räcker inte för att knäcka Pasoks regering, EU-ledarna och finansmarknaden. Rörelsen måste använda strejkvapnet bättre – de måste gå från att enbart protestera till att faktiskt utmana regeringen, och för att komma dit måste rörelsen i sin helhet övertygas om behovet av längre strejker.

Rörelsens strategi
Den grekiska arbetarklassen måste kräva att deras ledare går samman – en förenad rörelse blir ett mycket större hot mot regeringen, och ger också rörelsens vänsterflygel möjlighet att öka trycket på de fackliga ledare som annars är beredda att förråda kampen. Om ledarna vägrar att gå samman måste de fackliga gräsrötterna själva börja en sådan process, nerifrån och upp. Det kan göras genom skapandet av lokala och regionala aktionsråd, som samlar alla fackföreningar, studentorganisationer och småböndernas organisationer. Men enighet utan en tydlig handlingsplan räcker inte heller för att stå emot borgarnas angrepp.

Det viktigaste kravet är att alla nedskärningar och försämringar av pensionsvillkoren stoppas, samt att uppsägningarna både i den offentliga och privata sektorn stoppas. Aktionsråden borde försöka inleda en icke tidsbegränsad generalstrejk, kräva att de fackliga ledarna organiserar en sådan samtidigt som de själva börjar organisera den underifrån. Man bör försöka strejka tills regeringen helt överger alla planer på nedskärningar och åtstramningspolitik.

För att dra in arbetare inom den privata sektorn i kampen kan aktionsråden ta upp striden för löneökningar och hjälpa till att dra in också dessa arbetare i facken. De skulle kunna försvara de fattiga småbönderna och kräva att deras lån avskrivs. På så sätt kan hela den arbetande befolkningen samlas till stöd för de strejkande. För att få med de arbetslösa och ungdomarna i kampen kan man ta upp kampen för rätten till arbete: antingen arbete eller bidrag som går att leva på åt alla!

För att bekosta allt detta måste man ta över bankerna och storföretagen, utan kompensation till de gamla ägarna, och styra dem under arbetarkontroll.

Tusentals basmedlemmar i de grekiska arbetarpartierna – KKE och SYRIZA (Radikala vänsterkoalitionen) – står i spetsen för motståndet. Nu måste dessa partiers ledare pressas för att ena motståndet i en gemensam front.

Kapitalismen står alltså inför en historisk kris, i ett land med tiotusentals revolutionära arbetare och ungdomar. I en sådan situation måste den radikala vänstern föra ut ett upprop för det som krävs för att kampen ska segra: ett nytt revolutionärt parti. Detta kan uppnås genom att revolutionärer enas kring ett nytt handlingsprogram, som kopplar dagens motstånd till den revolutionära kampen för en arbetar- och bonderegering baserad på aktionsråden. Man bör kalla till en revolutionär enhetskongress för att utforma, diskutera och anta ett sådant program.

Internationellt måste vi mana till solidaritetsaktioner. Och det bästa sättet att visa solidaritet med det grekiska motståndet är att ta efter deras metoder – att gå till handling med deras paroller. Nu är det nog! Arbetare, dags att slå tillbaka!

Dave Stockton
Chris Newcombe