Arbetarmakt

De två svenska vänstergrupper som åberopar sig på den tradition som har sitt ursprung i den brittiske socialisten Ted Grants brytning med trotskismen har under den senaste tiden drabbats av kriser. Gruppen runt tidningen Socialisten har sedan en tid dragits in i en konflikt i sin internationella organisation (Internationella Marxistiska Tendensen – IMT), en kris som förefaller vara omöjlig att lösa utan splittringar och brytningar. Den senaste veckan har också Rättvisepartiet Socialisterna (RS) upplevt en förvirrande splittring i Västerbotten, partiets starkaste fäste.

Ted Grants brytning med trotskismen ägde rum i samband med att Fjärde Internationalen gick under i centristisk kapitulation inför stalinism, reformism och borgerlig nationalism. Under 1950-talet började Grant bygga upp sin egen tendens relativt oberoende av andra internationella grupperingar. Dess speciella kännetecken var en väl utvecklad anpassning till Labourpartiet och andra liknande partier i form av ett långsiktigt arbete utifrån vänsterreformistiska ståndpunkter.

Arbetet i Labourpartiet och dess ungdomsförbund blev med tiden framgångsrikt och under 1970- och 1980-talet lät den brittiska gruppen höra talas om sig under beteckningen Militant. När Labourpartiets ledning i stor omfattning började utesluta medlemmar i Militant, började motsättningar uppkomma. Grant och hans allt i allo Alan Woods var beredda att göra vad som helst för att kunna stanna kvar i Labourpartiet. Majoriteten under ledning av Peter Taaffe slog däremot in på en mer självständig kurs och bildade en egen, offentlig organisation (vars namn idag är Socialist Party).

Splittringen i den brittiska organisationen fortplantade sig sedan till andra sektioner i Kommittén för en Arbetarinternational (CWI). I Sverige höll den överväldigande majoriteten fast vid CWI:s majoritet och bildade en egen organisation (som idag heter RS). En liten grupp anslöt sig dock till Grants och Woods minoritet och deras internationella organisation IMT. Gruppen runt tidningen Socialisten har sedan arbetat fackligt men också inom socialdemokratin och Vänsterpartiet samt deras ungdomsorganisationer.

Efter Ted Grants död härom året har IMT letts av Alan Woods, som försökt skapa ett slags personkult runt Grant som en av marxismens stora teoretiker. Woods har i god centristisk anda också vidareutvecklat förmågan att anpassa sig till reformistiska krafter. Det har inte räckt med att anpassa sig till Labourpartiets ledning eller Bhuttos parti i Pakistan. Istället har Woods satsat allt på att smickra Hugo Chávez. Sällan har väl en socialist med anspråk på att vara trotskist så grovt och underdånigt lagt sig platt för en latinamerikansk populist.

Konflikten inom IMT tycks ha en hel del politisk substans, även om det som så ofta haglar beskyllningar från båda sidor om oegentligheter och att Woods och ledningen beskylls för att vara byråkratisk. Den svenska gruppen verkar nu, tillsammans med flera andra sektioner i IMT, vara på fullständig kollisionskurs med den internationella ledningen.

Den senaste veckan har så RS drabbats av en revolt från en del av ledarna för gruppen i Umeå – där också partiet har sitt ursprung. Med Janne Hägglund i spetsen har en okänd andel av medlemmarna i Umeå och Västerbotten brutit med RS och kallar sig nu originellt nog Nya RS. Gruppen har lagt beslag på registret över prenumeranterna på veckotidningen Offensiv och skickat ut två något förvirrade brev samt första numret av en ny tidning med namnet Offensiven.

RS ledning har på partiets hemsida besvarat anklagelserna från gruppen i Umeå. Det är uppenbart att det under en längre tid har funnits motsättningar mellan majoriteten och en grupp i Umeå. Motsättningarna har följt en klassisk uppdelning i höger och vänster, där gruppen i Umeå kritiserat partiledningen för att driva en linje som för bort från den bild av sig själv som den kommunalpolitiskt väletablerade gruppen i Umeå skapat. Det framgår med all tydlighet av de två brev som gruppen distribuerat att den definitivt slagit in på en väg som är uttalat vänsterreformistisk.

Umeågruppens största fasa är att via partiledningen i Stockholm bli förknippad med ”anarkistiska våldsverkare” eller ”radikalfeminister”. Det motverkar nämligen deras strävan efter respektabilitet i reformistiska kretsar. Partiledningen har, med rätta, beskyllt gruppen för att vara inskränkt och enbart intressera sig för vad som händer i Umeå och Västerbotten.

Det som framhålls som droppen som fått bägaren att rinna över för gruppen i Umeå är uppsnappandet av ett mail från partiets ordförande Per-Åke Westerlund till en av CWI:s ledare i London. Brevet återges i utskicket till prenumeranterna på Offensiv. Gruppen har tolkat brevet som bevis för att det existerar en hemlig plan för att få bort heltidarna i Umeå. Några sådana bevis finns dock inte i brevet. Det som finns är en personlig åsikt från brevskrivaren att flera av heltidarna i Umeå bör bytas ut. Varken mer eller mindre.

Umeågruppen har reagerat i panik när de ledande har sett sin ställning som heltidare hotad. De trevande försöken att formulera en alternativ politik utgår hela tiden från den tradition som RS sedan 1970-talet representerar i svensk vänster. Gruppen menar sig se allt tydligare avvikelser från den traditionen i den nuvarande partiledningens politik. Det är dock en slutsats som få utomstående kan hålla med om. RS politik håller sig helt och hållet inom den centristiska tradition som varit tydlig ända sedan brytningen med entrismen i början av 1990-talet.

Både RS och konkurrenterna i Socialistiska Partiet (SP) har haft problem med lokala grupper som blivit framgångsrika i kommunalpolitiken. SP har förlorat den framgångsrika gruppen i Västervik som gått sina egna vägar. Nu har RS tappat en stor del av sin starka förankring i Umeå, hur stor del är dock för tidigt att säga. Det går dock inte att bygga ett nytt arbetarparti, och ännu mindre ett revolutionärt parti, i en enda kommun. RS ledning har givetvis helt rätt i att en socialistisk politik måste ta sin utgångspunkt i en analys av internationella förhållanden. Den har också kunnat visa hur Umeågruppens kommunala perspektiv drivit fram en opportunistisk inriktning.

Det går dock inte att undvika slutsatsen att RS ledning mycket väl skulle ha kunnat stå ut med Umeågruppens opportunism och reformism bara den stannat kvar i partiet. Ledningens opportunism har sitt pris. Under ett antal år har utvecklingen i Umeågruppen dragit åt höger och för oss kommer konflikten knappast som en överraskning. Det som kan överraska är snarare Umeågruppens närmast hysteriska reaktion på blotta misstanken att partiledningen planerar att avsätta några av dess ledare som heltidare.

En ny grupp inom svensk vänster – och det är vad Umeågruppen har som mål att bygga upp – kan knappast byggas på en så bräcklig grund. Det är möjligt att Janne Hägglund och de andra kan överleva lokalt under förutsättning att deras positioner i kommunfullmäktige går att rädda i höstens val. Ett troligare scenario är att alla tre mandat går förlorade i och med att en del väljare drar öronen åt sig i samband med splittringen och att de som kvarstår i RS ställer upp en egen separat lista.

Arbetarmakt och vår internationella organisation, Förbundet för Femte Internationalen, är som alltid öppna för diskussioner med kamrater som börjat tvivla på hållbarheten i den centristiska tradition som förknippas med Ted Grant – oavsett i vilken grupp de nu befinner sig. Den svenska vänstern behöver inte ännu en centristisk eller vänsterreformistisk grupp. Det vi behöver är seriösa initiativ för att lägga grunden till ett nytt, antikapitalistiskt arbetarparti.

POM