Arbetarmakt

Arbetarmakts grupp i Göteborg deltog i den nu avslutade stadsdelskampsveckan. Här följer deras utvärdering:

Det positiva var:
vi utförde vad vi hade sagt,
att responsen på torgmötena var bra,
att hela den autonoma vänstern arbetade tillsammans på ett bra och kamratligt sätt,
att folk som var med ärligt gjorde så gott de kunde, man gav hundra procent,
att vi uppfattar att det fanns inga dolda agendor, man kände aldrig att man var med i något som man var omedveten om från början,
att sammanhållningen var god.

Det negativa är att vi inte lyckades med vårt huvudmål – att upprätthålla en förbindelse med förorterna och organisera mer varaktig stadsdelskamp. Orsaken är att Stadsdelsveckan från början var felaktigt planerad i förhållande till detta mål eftersom det inte går att skapa en sådan förbindelse på 7 dagar oavsett hur effektivt man arbetar.

Ett av målen för veckan var t.ex. att organisera grupper i stadsdelarna som skulle ha kunnat fortsätta kampen. För detta krävs en mycket bättre förankring än man kan uppnå på en vecka.

Arbetarmakt/Göteborg föreslår därför att Stadsdelsveckan inte läggs ner och att de individer som har arbetat så bra under denna vecka fortsätter arbetet riktat mot förorterna på ett mer långsiktigt sätt. Namnet kan självklart ändras.

Vi bör undersöka exakt vad människor behöver, vad det är som tynger dem mest. Det gäller att ha torgmöten, knacka dörr, besöka skolor och prata med eleverna, kontakta föräldrarföreningar, osv.

Bara om man gör något som direkt gynnar folk (och man gör det på ett ansvarsfullt sätt), och de dessutom kan se detta tydligt, kan man förvänta sig att de sluter upp i kampen. För att nå dit måste man veta vad de vill och behöver konkret.

Det är mycket bra att vår kamp handlar om oss och våra behov. Men om vi på allvar ska närma oss uppfyllandet av något av våra krav (såsom fri kollektivtrafik), behöver vi få många, många fler med oss. Men då måste även deras mer specifika behov och problem komma med i beräkningen.

När vi har identifierat vad som konkret är människors behov, vilken kamp som verkligen pågår, bör vi intervenera i dessa och hjälpa till så gott det går. Bara genom att göra så kan man på längre sikt hoppas att vinna förorterna för vår kamp.

Efter en tid skulle i sådant fall en ockupation kunna växa fram, med stöd av förortens ungdomar, och som skulle kunna vara en verklig samlingspunkt för kampen mot kapitalisterna i Göteborg. En sådan ockupation bör vara obegränsad, med målet att framtvinga verkliga förändringar och tvinga borgarna att avstå något till förmån för oss.
Detta perspektiv kan leda till verkliga förbättringar och verklig förflyttning av arbetarklassens positioner framåt, till skillnad från ett försök att driva v åt vänster och vinna ett par platser i riksdagen där verklig makt ändå inte ligger till att börja med.

Misstag vid denna ockupation var:
Vi försökte inte upprätta kontakt med arbetarna från den till ockupationen närbelägna byggarbetsplatsen,
Ockupationen borde inte ha begränsat sig till en vecka, vi återlämnade väldigt lätt det vi hade tagit,
Vi borde ha uttryckt klara dagskrav under demonstrationen,

Kontakt med medierna borde ha ordnats på ett demokratiskt sätt, så att stormötenas mening kommer fram och inte enskilda personers. Stormötena borde ha diskuterat vad man ville framföra och inte.

Arbetarmakt Göteborg