Bersprängardöttrar: Kraftfull teaterpjäs om fängelsesystemets förtryckande karaktär

Är svenska fängelser anstalter där den inspärrade ges vård och hjälp till rehabilitering? Eller handlar det mest om ett straff, utöver straffet att vara frihetsberövad? Även om det förstnämnda officiellt ska gälla så är verkligheten den att svenska fängelser främst är institutioner där den intagne förvaras och förtrycks.

Trenden är också att situationen stadigt har förvärrats under de senaste tre decennierna: Sedan 1970-talet har livstidsstraffen ökat med 220 procent, och man har satsat mer på säkerhet samtidigt som resurser som syftar till att rehabilitera och stödja fångarnas personliga utveckling och rehabilitering minskat. Allt detta har sammantaget skapat en situation där fängelserna snarare än att rehabilitera de intagna bryter ner många av dem och driver dem längre in i missbruk, kriminalitet och andra destruktiva livsval.

Det är om denna situation som Lo Kauppi teaterpjäs Bergsprängardöttrar handlar om. Föreställningens karaktärer är fyra intagna kvinnor på Hinsebergsanstalten, och den skildrar deras villkor och kamp för värdighet mot ett fångsystem som hela tiden sätter käppar i hjulet för dem. Scenen består av ett stort arkivskåp, till vilket de intagna fångarna, fyra kvinnor, är bundna. Med på scenen finns också en manlig fångvårdare, ”vakten”. Utanför scenen finns de krafter som har makten över kvinnorna. Det är kalla högtalarröster och projektioner med skrivelser med avslag.


Bergsprängardöttrar är en mycket stark pjäs som är både sorglig, upprörande och hoppfull. Lo Kauppi har i arbetet med manuset rest runt på olika anstalter och gjort intervjuer med verkliga fångar, och de historier vi får ta del av är hämtade ur detta verkliga material, vilket är något som gör att allt känns mycket trovärdigt.

De missförhållanden som följer av en byråkratisk regim utan resurser för fångvård men med högt säkerhetstänk blir smärtsamt kännbar. En av de intagna kvinnorna, Angelika, nekas möjligheten att träffa sitt barn och barnbarn (med förevändningen att risken för epileptiskt anfall för barnet kräver extra personal, trots att barnet inte fått något anfall på flera år). Detta leder till att relationen till dottern raseras, vilket driver henne till självmord.

Sådana och andra konsekvenser av systemets missförhållanden som kommer till uttryck i pjäsen, såsom att de intagna (varav flera mår mycket dåligt psykiskt) bara har ytterst begränsad tillgång till psykologisk hjälp, eller de entydigt byråkratiska avslagen på förfrågningar från fångar, gör åskådaren förbannad och upprörd. I pausen sitter jag med tårarna i ögonen, arg och ledsen över vad jag fått se.

Pausen varar i en kvart, sedan är det dags att gå in igen. Den andra akten är mer hoppfull. Här reser sig kvinnorna, gör motstånd och vägrar att vara passiva offer inför det förtryck de utsätts för. De ger sig inte, vägrar att låta sig knäckas och utmanar de begränsningar som systemet innebär för dem. Mia är den som främst leder kvinnornas kamp. På sin ganska breda skånska höjer hon orädd sin röst och säger precis vad hon tycker. Hon fortsätter att skriva anhållanden om allt ifrån ögonfransböjare, näsring till dildo. De avslag som följer, med flera sidor byråkratiskt skrivna motiveringar om varför det utgör säkerhetsrisker, blir komiska och absurda. Dildon kan försvåra visitering!

I den gemenskap som uppstår dem emellan då de intagna kvinnorna finner kraft att kämpa händer också nya saker med dem. Helena klipper av sig håret och svär att aldrig mer leva som någon annans slav. När hon friges tar hon stolt på sig lager efter lager av sin romska dräkt. Rosanna börjar läsa till psykolog.

Det är en befriande pjäs i flera avseenden. Jag vet inte hur många Hollywood-fängelsefilmer jag sett där rasistiska och vidriga plitar är de som främst ges ansvaret för förtrycket av fångar. Pliten i Bergsprängardöttrar porträtteras i kontrast till dessa filmer på ett rätt mänskligt sätt. Det förtryck han utsätter de intagna för är först och främst konsekvenser av det byråkratiska systemets förtryck. Han lider också av maktlöshet, oförmögen att kunna hjälpa de intagna, och hamnar ibland i en kvalfylld mellanposition mellan systemet och kvinnorna, pressad till ställningstaganden av kvinnornas situation och kamp.

Överhuvudtaget är kontrasten mellan de intagna kvinnornas situation och deras liv och det kalla opersonliga system de har att brottas med mycket effektfull. Lo Kauppi har här lyckats med att vara tydlig på ett bra och övertygande sätt. Det känns inte tillgjort, inte overkligt. Att fängelsesystemet under kapitalismen är dömt att vara förtryckande institutioner vet vi, men karaktären av detta förtryck och dess uttryck är för många okänt. Inte minst då fångar är en av klassamhällets mest tystade grupper, en grupp som saknar röst. I en tid där borgerliga politiker populistiskt ropar på hårdare tag för att fånga in väljare är det få som uppmärksammar fångarnas situation och ännu färre som för deras talan. Lo Kauppi och hennes pjäs är i detta sammanhang ett välbehövligt undantag.

Jag rekommenderar alla som har möjlighet att gå och se Bergsprängardöttrar, som nu sätts upp i Riksteaterns regi på olika håll i landet. Ni kommer garanterat inte att ångra er. I Stockholm kan man se den nu närmast den 11 april, och sedan den 7 maj. Är man ungdom går man in för det överkomliga priset 60 kr. Gå in på riksteaterns hemsida för mer information:

Gunnar Westin