Arbetarmakt

På valdagen kommer miljoner arbetare att rösta på Labour. Trots att de avskyr hur Labour förde in oss i det olagliga och omoraliska kriget i Irak och trots det ursinne vi alla kände när Brown fördubblade de tio procenten i skatt för de lägst betalda arbetarna, kommer mellan nio och elva miljoner arbetare att sätta ett kryss för Labour – huvudsakligen för att hålla högern borta, som är de rikas parti och en beprövad fiende till arbetarklassen.

Medan högern lovar att minska underskottet genom massiva nedskärningar i jobb, offentlig service, löner och pensioner, hävdar Labour däremot att de ska undvika att göra nedskärningar för snabbt och att de kommer att investera för att ta sig ur nedgången.

Workers Power tror inte på Labour – om de vinner kommer de återigen att agera till förmån för bankirerna och kapitalisterna, inte för arbetarna och de fattiga. Bortsett från de omkring 40 valkretsar där antikapitalistiska, socialistiska och fackliga kandidater ställer upp, kommer vi inte desto mindre att uppmana till en röst på Labours kandidater.

Det beror inte på att vi stöder Labours politik utan därför att Labour finansieras av, stöds av och är djupt förbundet med fackföreningarna och den miljonhövdade arbetarrörelsen i det här landet. Det bästa sättet att förbereda vår rörelse för en brytning med Labour och att skapa ett alternativt parti, är att hålla kvar Labour vid makten där kontrasten mellan vad deras anhängare vill och vad det gör är som tydligast.

Under sina 13 år vid makten har New Labour tjänat den brittiska kapitalistklassens bankkonton. Labour höll fast vid högerns arbetarfientliga reformer under 1980-talet, speciellt Thatchers antifackliga lagar – de striktaste arbetarfientliga lagarna i Europa.

Blair och Brown behöll ett skattesystem som belönar de rika och straffar de fattiga – som bara kan konkurrera med skatteparadis som Liechtenstein och Schweiz. De lät de industrier som privatiserades av högern vara kvar i händerna på de rika och gick vidare med att privatisera en mängd offentlig service.

Labours prokapitalistiska politik
När Gordon Brown var finansminister prisade han Londons finanscentrum (City) som ”innovativt” för det sätt på vilket det blivit världens centrum för det slags avreglerad finansiell spekulation som ledde till krisen 2008.

Givetvis stöddes de i alla dessa arbetarfientliga aktioner helt och hållet av högern. Även liberaldemokraterna har blivit förespråkare för ”våldsamma nedskärningar” i offentlig service. Så långt som deras program angår, är alla tre partierna överens om att de ska angripa arbetarnas jobb, löner och villkor – den enda skillnaden gäller tidtabellen.

Om det bara var det som det här valet handlade om, skulle det inte finnas någon orsak att rösta på något av de stora partierna. Och om fackföreningarna och antikrigsrörelsen hade förverkligat målet med att skapa ett nytt arbetarparti, med ett modigt program som lägger skulden för krisen på bankirerna och kapitalisterna, då skulle svaret varit enkelt: vi skulle rösta på det partiet i varenda valkrets.

Men det återstår att bygga detta nya parti.

Under åren med New Labour har det funnits många tillfällen att skapa ett sådant parti. Men istället för att bilda ett nytt parti baserat på massan av medlemmar i fackföreningarna som kämpar mot New Labour och de miljoner som demonstrerade mot kriget, föredrog de militanta fackföreningarna och olika socialistiska grupper olika valäventyr – som Socialist Alliance i slutet av 1990-talet och koalitionen Respect i mitten av 2000-talet.

Det som behövdes var ett fast åtagande att gå utöver svaga valblock och bilda ett parti för klasskamp – en organisation som arbetare skulle kunna ta på allvar i valet, eftersom det skulle finnas kvar efter valet och försöka bygga upp ett massomfattande motstånd bestående av strejker, demonstrationer och ockupationer.

Det behövs ett parti för kamp
Ett nytt arbetarparti kan sikta på att ta makten från de parasiter som exploaterar oss och lägga den i händerna på en regering som är baserad på råd med arbetarklassens delegater.

Det är det slags parti som Workers Power drivit en kampanj för – och vi fick hundratals underskrifter från fackföreningarna och olika kampanjer för vårt upprop för ett antikapitalistiskt parti. Vi försöker övertyga den nya fackliga och socialistiska koalitionen (TUSC) att gå utöver att bara vara ett valblock och sammankalla en konferens efter valet för att diskutera bildandet av ett nytt parti.

Men i mer än 600 valkretsar finns det inga arbetarkandidater som utmanar Labour i det här valet. De flesta arbetare som identifierar sig med sin klass och dess intressen kommer att rösta på Labour. De kommer att göra det med tanken att ”vårt parti, fackföreningarnas parti” kommer att försvara oss mot angreppen.

De har delvis rätt men huvudsakligen fel. Även om det är sant att Labours fackliga band kan lägga band på dess nedskärningar i offentlig sektor eller ännu fler antifackliga lagar, vilket högern öppet hotar med, finns det också sådant som Labour kan komma undan med tack vare sin fackliga bas, men som högern inte kan klara av. Under högern skulle kriget i Irak ha framkallat ett uppror som skulle gjort det omöjligt. De privata inbrytningarna i sjukvården, affärsmännens och kyrkornas inbrytningar i skolorna och sönderbrytningen av posten skulle ha varit mycket svårare för högern.

Labour kan komma undan med allt detta eftersom de fackliga ledarna systematiskt saboterar effektiva aktioner mot dem. Jämför bara de stora klasstriderna när högern hade makten under 1970-, 1980- och början av 1990-talet med de låga nivåerna på motståndet under Labour (med undantag för kriget mot Irak) och du kan se att argumentet ”Rösta på Labour som det mindre onda” är felaktigt.

En Labourregering är inte nödvändigtvis ”mindre dålig” än högern, men den är annorlunda. Det är något dåligt som härstammar från vår egen rörelse, eller mer korrekt dess ledning. Det har alltid stått oss dyrt, men idag, i en period med en utdragen kapitalistisk kris och depression, kan vi inte kosta på oss en sådan ledning. Att bli av med den är en viktig uppgift som inte kan skjutas upp. Hur kan det åstadkommas?

Delvis genom att i detta val fortsätta att avslöja Labour som det kapitalistiska parti som det i verkligheten är, trots sina rötter i arbetarrörelsen. Det är bättre med Labour i regeringen än i opposition, om vi ska kunna rycka upp det med rötterna. I opposition kommer Labour att plocka fram sitt vänster- (eller åtminstone sitt center-vänster-) ansikte. Medlemmar i Labour har redan börjat ta med sig sina banderoller till demonstrationer mot nedskärningarna efter att under åratal ha varit nästan helt frånvarande.

Av alla skäl ovan tror vi att en röst på Labour i detta val, och att Brown och de andra återkommer till Downing Street, med Lenins ord, kommer att ”stödja dem som repet stödjer den hängde”. I kristider är detta mer än annars fallet, eftersom de på alla möjliga sätt kommer att försöka få arbetarna att betala för krisen, och basmedlemmarna i facken kommer att fortsätta att bekämpa dem och deras apologeter i fackföreningarnas ledningar. Det oavslutade jobbet med att få arbetarnas organisationer att bryta med Labour kan fullbordas – om vänstern har modet att göra det.

TUSC ställer upp mot nedskärningar
I 40 valkretsar ställer den fackliga och socialistiska koalitionen (TUSC) upp kandidater. Koalitionen är emot nedskärningar i offentliga utgifter och privatiseringar, för avskaffandet av antifackliga lagar och tillbakadragande av trupperna från Afghanistan.

Det är bra så långt det räcker, men det går inte tillräckligt långt. Det är ett mer begränsat program än det som Socialist Alliance erbjöd i början av årtiondet. Det drar sig för att säga att vi inte bara måste beslagta de enskilda kapitalisternas privata rikedomar utan också deras ägande av bankerna, fabrikerna, butikerna och kontoren. Det fruktar att vara öppet antikapitalistiskt och revolutionärt.

Av alla TUSC:s svagheter, är den mest slående dess osäkerhet om den egna omedelbara framtiden: med sina egna ord, kan TUSC inte avgöra ”huruvida Labourpartiet kan återerövras av arbetarrörelsen, eller huruvida ett nytt arbetarparti måste etableras.” Den undviker alltså frågan om vad dess kandidater kommer att göra efter valet. De rättfärdigar sin tvetydighet genom att säga att det bara är en valallians och att en del av de ingående grupperna erbjuder ett mer långtgående program.

Antikapitalistisk kandidat
Av den orsaken ansökte Workers Power – som ställer upp Jeremy Drinkall som antikapitalistisk kandidat i Vauxhall – om att få ställa upp under TUSC:s beteckning. Vi informerades artigt om att det inte var möjligt eftersom Labours parlamentsledamot för Vauxhall, Kate Hoey, är en av de parlamentariker som stöds av järnvägsfacket RMT. Trots att TUSC:s generalsekreterare Bob Crow stöder TUSC, stöder RMT officiellt inte en utmaning av Labour.

Ändå uppmanar Workers Power till en röst på TUSC:s kandidater eftersom de, oavsett hur otillräckligt och ofullständigt, i det här valet representerar de krafter bland de mest militanta arbetarna som har brutit med Labour.

Vi uppmanar också TUSC:s kandidater att binda sig för åtagandet att bilda ett nytt arbetarparti efter valet och att TUSC ska sammankalla en konferens som är öppen för alla fackliga och socialistiska organisationer, som kan ta avgörande och oåterkalleliga steg mot bildandet av ett nytt antikapitalistiskt arbetarparti.

• Rösta på Labour för att bidra till att bryta illusionerna
• Rösta på TUSC som ett steg mot ett nytt parti
• Rösta antikapitalistiskt i Vauxhall

Dave Stockton
Workers Power nr 344