Gordon Browns ”klavertramp”: Labour och facken måste utmana myterna om invandringen

Den så kallade ”Bigotgate-skandalen” – resultatet av Browns kommentarer efter att han talat med en Labourväljare som var bekymrad över invandringen – uppenbarar en hel del om hur alla de stora partierna hanterar ”invandringsfrågan”.

Om man tittar på den fullständiga utskriften av Gordon Browns meningsutbyte med fru Duffy, står det klart att hon är en ganska typisk Labourväljare, som är frustrerad över partiets misslyckande med att försvara arbetande människor under de senaste tretton åren.

I och med att recessionen har medfört massarbetslöshet, lönesänkningar och nedskärningar i vår offentliga service, och i och med att medierna bedriver en kampanj mot invandrare, skyller nu många människor av misstag invandrare för effekterna av den ekonomiska krisen.

Högermedierna har gripit tag i Gordon Browns kommentar och använder den för att hävda att han har tappat kontakten med arbetande människor och har en reserverad liberal inställning till invandring.

Det är ett klassiskt exempel på hur medierna, inklusive det så kallade opartiska BBC, har ”inramat” debatten om invandring: det framställs alltid som ”ett problem” som partierna måste ta itu med, vilket de underlåter att göra. Migration framställs aldrig som något som bör välkomnas.

I samtalet mellan Brown och fru Duffy hanterar premiärministern faktiskt hennes klagande över östeuropeisk invandring i Storbritannien mycket effektivt genom att peka på att, samtidigt som en miljon arbetare har kommit hit, arbetar en miljon britter i Europa – ”en miljon in, en miljon ut” som han formulerade det.

Gordon Brown borde inte hängas ut och lynchas av högerpressen för en kommentar som han fällde i en privat konversation med sin medhjälpare. Istället behöver vi fråga oss varför Labour ständigt låter högerns medier diktera villkoren för ” debatten om invandringen” och varför inget parti står upp för invandrade arbetares rättigheter när de kommer till Storbritannien med sina familjer och blir en del av arbetskraften.

Gordon Brown kanske hanterade kommentaren om östeuropeiska migranter ganska bra, men hans partis politik är att ”strama upp” invandringen ännu mer. Och det var Gordon Brown som först reste idén om ”brittiska jobb åt brittiska arbetare” som togs upp i nationalistiska strejker förra året, när arbetare i energi- och byggnadsindustrin gick ut i strejk under den parollen.

Det handlar inte om huruvida ”bigott” är ett bra val av ord. Labour har sig själva att skylla för att inte ha utmanat och ifrågasatt myterna om invandringen. Genom att själva använda nationalistisk retorik, har Labourpartiet kapitulerat inför den politiska högerns dagordning. De har ”släppt anden ur flaskan” och låtit en invandrarfientlig konsensus uppstå i det brittiska samhället.

Och när de inte får någon vägledning från sitt parti som säger något annat, är det knappast förvånande att miljoner Labourväljare köper idén om ”invandringsproblemet”. Det är därför som det brådskar för socialister, fackliga aktivister och antirasister att gå ut och utmana denna konsensus.

Men för att effektivt kunna göra det, måste vi binda samman det med motståndet mot angreppen på vår service, våra jobb och våra löner.

Fru Duffy talade flera gånger om sin oro för barnbarnen, hur de ställs inför massiva höjningar av studieavgifter om de studerar vid ett universitet, och hur de kommer att inträda i en ekonomi utan jobb.

En av de största utmaningar som socialister står inför idag, är att visa hur dessa framtidens unga arbetare, ”den förlorade generationen”, delar intressen med den bredare arbetarklassen och de ofta superexploaterade invandrarna.

Om varenda invandrare lämnade Storbritannien omedelbart i morgon, skulle det fortfarande finnas arbetslöshet, eftersom invandrare inte är orsaken till arbetslösheten. Den orsakas av det kapitalistiska systemet och dess misslyckanden.

Påfrestningarna på den offentliga servicen, bostäder och bristen på jobb beror på de kapitalistiska partiernas misslyckande – Labour, Tories och liberaler – med att investera i samhälleliga behov och nu planerar de allihop ännu fler nedskärningar.

Vi måste kräva att Labour ändrar kurs. Vi måste kräva att de försvarar vår service, beskattar de rika och utmanar myterna om invandringen. Men i slutändan är Labourpartiet bundet till kapitalismen. Och det är därför som vi behöver bygga upp ett nytt, antikapitalistiskt arbetarparti.

Luke Cooper