Rödskjortornas uppror i Thailand visar inga tecken på tillbakagång trots att regeringens styrkor öppnade eld mot demonstranter i huvudstaden Bangkok den 10 april. Striderna resulterade i 20 döda människor, fyra av dem soldater, och mer än 800 sårade när väpnade strider bröt ut mellan de motsatta sidorna. Polis som använde tårgas och gummikulor, innan de övergick till riktig ammunition, trotsades av demonstranter som kastade bensinbomber och besvarade elden.
Rödskjortornas rörelse är en koalition av anhängare till den avsatte premiärministern Thaksin Shinawatra och olika vänsterkrafter som motsätter sig militärens och kungens roll i thailändsk politik. De nuvarande månadslånga protesterna har bland annat lett till att rödskjortorna blockerat vägar och ockuperat delar av Bangkok, liksom omfattande demonstrationer i andra städer runt om i landet.
Det står klart att en stor del av den härskande klassen i Thailand är skräckslagen inför den här rörelsen och ville se den avlägsnad från gatorna. När polisen gick in i ett av lägren i Bangkoks centrum försvarade sig demonstranterna, satte upp barrikader och trotsade ordern att avlägsna sig. Efter flera timmars strid drog sig polisen och armén tillbaka och gick med på en vapenvila för att temporärt få slut på striderna.
Rödskjortorna hämtar mycket av sitt stöd från de fattiga och utblottade i Thailand. De ser kampen för allmänna val som ett sätt att störta Abhisit Vejjajiva som kom till makten 2008 tack vare en militärkupp. Armén och den styrande affärseliten i Bangkok hatade Thaksins populistiska program och betraktade det som en farlig eftergift till de fattiga. Thaksin själv är inte, ens i vår vildaste fantasi, någon principfast vän till de fattiga. Han var inblandad i diverse korrumperade och nepotistiska aktiviteter (främst i försäljningen av sina aktier i landets nationella telekommunikationsbolag) – ett faktum som armén och oppositionen använde för att driva bort honom från makten i en kupp 2006. När Thaksin talade i FN fick han nyheten om att armén gripit makten. Kuppmakarna kallade inledningsvis den nya regeringen för ”Rådet för demokratisk reform under den konstitutionella monarkin”. Hänvisningen till den konstitutionella monarkin släpptes snabbt eftersom den på ett farligt sätt avslöjade kungens roll i godkännandet av kuppen.
Militären styrde landet under ett år och införde en ny konstitution som var mindre demokratisk än den gamla, exempelvis utsågs hälften av senaten istället för att väljas. Militären har sedan använt sin makt till att upplösa politiska partiet som vann val och blanda sig i den demokratiska processen med en frekvens som börjar likna länder som Turkiet.
Vem är Thaksin?
Att rörelsen fokuserar på att återinsätta Thaksin är dess största svaghet. De modiga rödskjortorna är beredda att kämpa och dö för en korrumperad kapitalistisk politiker som tjänade miljarder på telekommunikationer under 1980-talet, då han beskrev sig som ”en direktör av Djingis Khans typ”.
När hans parti Thai Rak Thai (Thailändare älskar thailändare) kom till makten 2001, införde han olika program som tillhandahöll en del välbehövlig hjälp för de fattigaste i Thailand. Många människor pekar på den billiga sjukvårdsförsäkring som hans regim införde. Det är sant att den gjorde det möjligt för thailändare att vända sig till sjukhusen och få behandling för mindre än en dollar, men den har ännu inte tillhandahållit allmän sjukvård för alla, och vinstmotivet finns fortfarande kvar i sjukvårdens kärna. Han frös också återbetalningar av lån för de fattiga och underlättade för dem att få lån från banker istället för från ockrare, liksom att varenda by fick ett bidrag för att starta en liten affärsrörelse. Thaksin byggde på det sättet upp sitt rykte som en välgörare som vill erbjuda de fattiga och landsbygdens byar fler möjligheter inom marknadsekonomin. Han är ingen antikapitalist.
Det är inte så mycket att TRT-partiet etablerade någon ny standard för att hjälpa de fattiga, som att det lilla de ändå gjorde tycktes vara en revolution jämfört med de tidigare regeringar som dominerats av Demokratiska partiet, vilka inte visade något intresse för åtgärder mot fattigdomen. På senare år har Demokratiska partiet organiserat en ”folkets allians för demokrati”, som mest består av människor ur övre medelklassen (men också en del fackliga ledare), som är sympatiskt inställda till militärens och kungens roll i att upprätthålla ordning och säkerhet i Thailand. Det var den alliansen som blockerade den internationella flygplatsen i september 2008 och störtade regeringen, vilket resulterade i att en alliansvänlig regering kom till makten.
Thaksin tillbringar för närvarande sin tid i Montenegro, hem för diverse playboymiljardärer. Han förlitar sig på sina anhängares uthållighet och entusiasm för att återföra honom till makten. Hans kommentarer nyligen, där han porträtterar rödskjortorna som ”vanliga människor” fastlåsta i strid med ”eliten i Bangkok” är i stort sett sanna, men han är avgjort inte en av de ”vanliga människorna”. Thaksin är faktiskt en borgerlig populist som, om han återkom till makten, av de nuvarande ekonomiska förhållandena i världen skulle tvingas angripa arbetarklassen och landsbygdens fattiga.
Men alla rödskjortor är inte för Thaksin, trots att västmedierna med sina vanliga förenklingar vill ge en bild av hur massorna fastnat mellan två ”stora mäns” personligheter och deras kamp om makten. Det som rödskjortornas rörelse också visar är en progressiv impuls hos de fattiga och arbetarklassen för demokratisk förändring och en direkt utmaning av kungens och arméns så kallade rätt att blanda sig i den thailändska politiken. Det grundläggande problemet i Thailand är inte bara att kungen och armén blockerar alla meningsfulla reformer, utan att bredare och privilegierade skikt stöder dem och har varit beredda att delta i våldsam repression mot de fattiga. Eftersom reformernas väg är blockerad har en militant masskamp brutit ut, vilket lett till den nuvarande revolutionära situationen.
Demonstranterna har visat att de kan trotsa regeringen, dess polis och armén. Men den revolutionära längtan efter förändring – som är påtaglig bland ungdomarna på gatorna – kommer att bli förrådd om Thaksin kommer tillbaka till makten. De plebejiska ungdomarna i röda skjortor måste bryta med Thaksin och knyta an till den thailändska arbetarklassen. En politisk generalstrejk skulle kunna tvinga bort den nuvarande regeringen och kräva val till en konstituerande församling. Ett revolutionärt arbetarparti som ställer upp i ett sådant val kan föra fram argumenten för en republik, för arbetarnas och böndernas makt och för socialismen. I en konstituerande församling kan kraven från både bybor, städernas fattiga och arbetarna komma till uttryck. Men endast en arbetar- och bonderegering kan tillmötesgåt kraven.
Arbetarklassen och bönderna måste själva komma till makten i Thailand, istället för en filantropisk kapitalist som genomför en marknadsvänlig politik för de fattiga. Det kommer inte bara att bli en kamp mot affärseliten i Bangkok, militären och monarkin. Det måste också bli en kamp mot alla thailändska kapitalister, inklusive Thaksin, och det system som de representerar.
Simon Hardy