Arbetarmakt

Tre år efter att han valdes har den franske presidenten Nicolas Sarkozy lidit sitt första allvarliga nederlag i ett val. I det regionala valets två omgångar (14 och 21 mars) fick högern bara 36 procent av rösterna i andra omgången medan vänsterpartierna fick 54 procent, vilket ger dem kontroll över 21 av 22 storstadsregioner. Sarkozys parti, Unionen för en folklig rörelse (UMP), fick bara 27 procent i första omgången, det lägsta sedan femte republikens tillkomst 1958. Åtta ministrar som deltog i valet blev ordentligt besegrade.

Socialistpartiet kommer att hoppas att den här segern ska bli en språngbräda för presidentvalet 2012.

Det här resultatet visar ett tydligt avvisande av Sarkozys politik. Den djupa kapitalistiska krisen har verkligen avslöjat lögnerna bakom Sarkozys löften. Han hävdade exempelvis att han skulle bli ”köpkraftens president” och hans valparoll var ”arbeta mer för att tjäna mer”. Idag är arbetslösheten på rekordnivå (9,6 procent enligt officiella siffror) med så många som 418 000 som blivit arbetslösa under 2009. Nästan en miljon arbetslösa arbetare kommer att bli utförsäkrade under de kommande månaderna och kommer att hamna ännu närmare fattigdomsstrecket.

Vågen av motstånd under våren 2009 mot nedläggningar av arbetsplatser och andra effekter av krisen förslösades av dess reformistiska ledare och uppnådde inte någon betydande seger. Den här gången använde arbetarna sina röster för att utdela ett slag mot Sarkozys arrogans. Redan under första omgången var det ”nyttiga” röstetalet för socialistpartiet mycket högt. Det beror emellertid inte på några djupare illusioner om socialistpartiets regionala regeringar som ett bålverk mot krisens effekter. Arbetarna såg socialistpartiet som ett primitivt redskap i deras klasskamp för att beröva den reaktionära presidenten hans mandat.

Den stora besvikelsen var resultatet för Nya Antikapitalistiska Partiet (NPA) – bara 2,7 procent. Men det återspeglade i en viktig mening NPA:s matta kampanj. Efter månader med heta diskussioner förblev partiet djupt splittrat beträffande kampanjens politiska innehåll och de valallianser de borde ingå med reformistiska partier – franska kommunistpartiet (PCF) och Vänsterpartiet (Parti de Gauche/PdG). En betydande minoritet ville ha en allians med PCF och PdG på en reformistisk plattform och meddelade att oavsett vad partiet beslutade så skulle de delta i kampanjer för dem. Majoriteten i ledningen runt Olivier Besancenot vägrade att konfrontera detta sabotage mot partiets disciplin och visade därmed upp en fruktansvärd svaghet.

I slutändan ställde NPA, i nästan hälften av regionerna, upp på listor för vänsterenhet med andra mindre krafter. NPA hade alltså ingen tydlig linje i landet som helhet. Huvudparollen ”Förändra allt, överge inget” (Tout changer, rien lâcher) var innehållslös – tom på allt politiskt innehåll. Kravet på gratis kollektivtrafik är knappast ett adekvat svar på arbetarnas vardagliga problem. Det mesta av NPA:s propaganda var praktiskt omöjlig att skilja från de vänsterreformistiska partiernas.

Det som alldeles tydligt saknades var en kamp för att ge spridning åt ett nationellt aktionsprogram som kombinerar kampen mot arbetslöshet, mot nedskärningar i offentlig service och mot statlig rasism. Mer än 50 procent av väljarna avstod från att rösta, bland vilka fanns många arbetare och ungdomar som på senare tid stött NPA. NPA:s uppenbara brist på dynamik, dess oförmåga att föreslå en tydlig antikapitalistisk arbetarlösning på krisen, sänkte i hög grad dess profil. Under de kommande månaderna, fram till den andra kongressen i november, kommer NPA att behöva genomföra en grundläggande självkritik och omdefiniera sin politiska strategi. Det måste välja mellan att bli lillebror i allianser med de vänsterreformistiska partierna eller att bygga ett parti grundat på ett fördjupande av ett brett klassmotstånd och att vinna avantgardet för ett revolutionärt, antikapitalistiskt handlingsprogram.

Medan Sarkozy lovade att fortsätta med sina reformer, och främst ännu ett angrepp på pensionssystemet, gick franska arbetare ut på gatorna i stort antal (mer än 800 000 i hela landet) den 23 mars, precis efter valets andra omgång. Det var en ”aktionsdag” organiserad av de stora fackliga federationerna, huvudsakligen för att visa musklerna och förbereda förhandlingar med regeringen. Mobiliseringarna – strejker i Paris tunnelbana, Ikea, Total, lärare, m.fl. – visar att massornas kampberedskap har återhämtat sig från förra sommarens besvikelser och bekräftar ett uppsving i klasskampen under de senaste månaderna. Revolutionärers uppgift är att förklara hur vi ska organisera underifrån och överta kontrollen över vår rörelse ur de fackliga byråkraternas händer. Endast en beslutsam och massiv rörelse kommer att kunna stoppa Sarkozys angrepp, stoppa nedläggningarna och försvara våra landvinningar.

Rasism och islamofobi
Regeringens valkampanj genomfördes i den statliga rasismens tecken. Eric Besson, minister för ”invandring och nationell identitet”, inledde en nationell debatt om nationell identitet: vad innebär det att vara fransk idag? Mitt under den ekonomiska krisen väckte denna fråga knappast någon större entusiasm. Dess syfte var att vinna över Le Pens anhängare, övertyga dem om att regeringen redan genomförde en hård linje mot invandringen. Det innebar emellertid att alla slags rasistiska, invandrarfientliga och islamofobiska stereotyper fick en officiell plattform.

Den här cyniska och reaktionära manövern slog tillbaka. Genom denna ”debatt” identifierade regeringen invandrare som ansvariga för krisen. Reaktionära väljare föredrog en riktig rasist framför en opportunist och röstade på den gamle fascisten Jean-Marie Le Pens Nationella Fronten (FN). FN:s resultat tillät dem att återta en framträdande plats i fransk politik efter splittringar i ledningen och flera år i skymundan. I de tolv regioner där FN nådde över spärren på tio procent, och därmed kunde ställa upp i den andra omgången, fick de upp sitt röstetal till i genomsnitt 17 procent. I söder i Provence-Alpes-Côte d’Azur fick Le Pen själv 24,9 procent och i norr vann hans dotter 22 procent av rösterna i Nord-Pas-de-Calais.

En annan skandalhistoria under valet var att NPA ställde upp en kvinnlig muslimsk kandidat som bär huvudduk. Bakgrunden var den hysteri som Sarkozy piskat upp med sin kommission för att diskutera huruvida offentligt bärande av burka kan förbjudas, liksom bärandet av huvudduk i skolorna har blivit. När NPA ställde upp en sådan kandidat ledde det till ett rabalder i medierna som inte bara involverade den rasistiska högern utan också sekulariserade företrädare för vänstern (både inom och utom NPA).

Många inom den franska vänstern kastas gång på gång in i förvirring av frågan om ”slöjan” – och betraktar den som ”en symbol för kvinnoförtryck”, vilken undergräver den sekulära konstitutionen m.m. Det innebär att förväxla substans med symboler. Substansen är att i Frankrike – och idag över hela Europa – inriktar sig högern på muslimer. idag är muslimerna 1930-talets judar. Föreställ er att vänstern då skulle ha svarat på antisemitismen med uppmaningar till judarna att överge sin religiösa klädsel, eller vägrat försvara deras rätt att bära den i skolorna, på universiteten, i domstolarna m.m. Vi måste försvara muslimska kvinnors rätt, när de så önskar, att bära hijab eller burka överallt i det offentliga livet.

Under de kommande månaderna och åren måste den franska arbetarrörelsen konsekvent motsätta sig regeringens och polisens rasism och FN:s försök att dra fördel av sin valframgång. Vi måste också fördöma alla fall av islamofobi även om den uppträder bakom sekularismens och feminismens slöja.

Marc Lasalle, Paris