Arbetarmakt

En revolution på Kirgizistans gator har störtat president Kurmanbek Bakijevs impopulära regim. Bakijev har flytt från huvudstaden Bisjkek efter att demonstranter, varav en del var beväpnade, tog kontroll över polisstationer och regeringsbyggnader.

Protesterna mot regeringen började i Talas, en stad i västra Kirgizistan tisdagen den 6 april. Människor var arga över priset på bränsle och gas (som har mångdubblats under de senaste dagarna) liksom landets kroniska ekonomiska problem. Kirgizistan är ett desperat fattigt land, där mer än en tredjedel av befolkningen lever under fattigdomsstrecket.

En protest i Bisjkek angreps brutalt av polisen som sköt in i folkmassan, och dödade och skadade många människor. Uppretade demonstranter gjorde motstånd, tvingade bort polisen från gatorna i våldsamma sammanstötningar. Händelserna i Bisjkek var inte isolerade, över hela landet erövrades lokala och centrala regeringsbyggnader av demonstranterna när den gamla regimen föll samman inför arbetarnas och de fattigas massiva ilska.

Rosa Otunbajeva har utropats som ordförande i en provisorisk ”folkets regering”. Otunbajeva är en ledande medlem i Kirgizistans socialdemokratiska parti, som befann sig i opposition mot den sittande regeringen. Hon förklarade att det var nödvändigt att gripa makten för att återupprätta ”säkerheten” som dagens främsta uppgift. Detta visar rädslan hos landets kapitalistklass för att protesterna ska gå för långt och riskera att inte bara störta en regering utan hela samhällsordningen.

Denna rädsla delas av världens medier som ger uttryck för oron över att det är en ”våldsam revolution” och att den kan ”sprida sig till grannländerna”. Det beror inte på en principiell motvilja mot blodbad utan snarare på att det bara är en ”fredlig revolution”, som de ”färg- och blomrevolutioner” som svepte fram i staterna i det tidigare sovjetiska blocket, som kan se till att den kapitalistiska staten – armén och polisen – lämnas orörd, en säker väktare av den härskande klassens egendom.

Det socialdemokratiska partiet kommer nu att jobba övertid för att demobilisera protesterna, avväpna dem och låta polisen komma tillbaka ut på gatorna. Staten blev temporärt besegrad i den revolutionära kampen, den kunde inte ”återställa ordningen”, armén paralyserades och var ovillig att ge sig ut och skjuta på sina medmänniskor. Faran är nu att den revolutionära potentialen går förlorad och att massorna luras på segerns frukter.

Tulpanrevolutionens legitimitet
Bakijev är inte främmande för ”revolution”. Han kom till makten genom den så kallade tulpanrevolutionen 2005, som störtade den impopuläre presidenten Askar Akajev, en nyliberal som var för privatiseringar och besluten att klamra sig fast vid makten. Valresultatet undergrävdes av anklagelser om omfattande valfusk och nepotism och ledde till att demonstrationer svepte fram över landet.

Kirgizistans socialdemokratiska parti har spelat en framträdande roll i maktstriderna på senare år. Partiet var en nyckelspelare i tulpanrevolutionen 2005 som störtade den senaste regeringen, och med flera medlemmar som spelade viktiga roller i den interimsregering som installerades.

Många tillskrev de revolutionära händelserna bristen på demokrati, som om en västerländsk konstitution skulle lösa alla problem. Men orsaken till att det kirgiziska folket reser sig med en så intensiv revolutionär energi är inte bara det demokratiska underskottet utan den kroniska fattigdomen och eländet i landet.

Den sociala krisen i Kirgizistan
Kirgizistan är ett fattigt land, men det har outnyttjade tillgångar av gas och olja under marken. Den låga nivån på landets industriella utveckling – liksom resten av Centralasien genomled landet en katastrofal ekonomisk nedgång efter kapitalismens återupprättande och Sovjetunionens upplösning under 1990-talet. Det innebär att landet inte kan lokalisera eller utvinna dessa tillgångar utan utländska investeringar. Även om Ryssland mer än gärna tillhandahåller pengarna och maskinerna för att göra det, skulle de också kräva lejonparten av vinsterna. Sådant är det tragiska ödet för de flesta av de länder som tidigare ingick i Sovjetunionen i den kapitalistiska världsordningen.

Ryssland kan verkligen anklagas för att ha gjort en redan svår situation omöjlig för Bakijev. I början av april skar de ned de speciella subventionerna på raffinerade petroleumprodukter från Ryssland till Kirgizistan, vilket resulterade i en kraftig höjning av gas- och oljepriser. Det kommer efter stora höjningar 2007 (cirka 44 procent) och en stor ökning av kostnaderna för uzbekisk gas 2008 (som steg från en dag till nästa från 55 till 145 dollar per tusen kubikmeter). De höga kostnaderna för gas innebär att människor tvingas laga mindre mat och att de inte kan sätta på sina element i kallt vinterväder. Stora elavbrott i huvudstaden och andra städer förpestar livet för vanliga invånare.

Det förvärras av den allmänt inflationistiska situationen (så mycket som 30 procent under de senaste tre åren), hög arbetslöshet och den globala ekonomiska krisens inverkan på ekonomin, som upplevde en nedgång när statens utgifter begränsades och mindre pengar kom in i landet.

Sedan finns den politiska komplikation som dragit in Kirgizistan i det nya ”stora spelet” i regionen – som liknas vid 1800-talets rivalitet mellan de brittiska och ryska imperierna om de strategiska vägarna in i Indien. Den här gången är det en rusning efter tillgången till energi, pipelines och andra naturresurser, handelsvägar och av USA:s och Nato:s försörjningsvägar för ockupationsstyrkorna i Afghanistan. Kina har också visat ett ökat intresse.

Flygbasen i Manas är viktig plats för den amerikanska militärens mellanlandningar – speciellt efter stängningen av den så kallade K2-basen i Uzbekistan när George W. Bush blev osams med den uzbekiske diktatorn Islam Karimov 2005. Spänningen mellan Moskva och Washington spelade också en viss roll – när Vladimir Putin insåg att USA etablerade långsiktiga baser i det som betraktas som Rysslands ”bakgård”. Bakijev försökte spela ut Moskva mot Washington för att få betydande ökningar av hyran för Manas. I början av 2009 hotade han, efter ett ryskt löfte om ett stort hjälppaket, med att basen skulle stängas. Men under Barack Obama har USA lyckats få en förlängning av avtalet.

Och det är denna kombinerade sociala och politiska kris som varken Otunbajeva eller någon annan kapitalistisk politiker kan lösa. Så länge som Kirgizistan sitter fast i kapitalismens mardröm, och bevakas hungrigt av imperialistiska vargmakter som USA och Ryssland, kommer det inte att kunna lyfta sitt folk ur fattigdomen.

Medan det kirgiziska folket inte saknar entusiasm för en revolutionär kamp, saknar de dock ett parti, ett socialistiskt arbetarparti som kan leda arbetarklassen till makten. Utan en sådan organisation blir folkliga uppror vanligtvis kidnappade av kapitalistiska krafter som manipulerar folkets ilska för att åstadkomma en regimförändring, i verkligheten för att ersätta en flygel av den korrumperade kapitalistklassen med en annan.

Ett revolutionärt parti skulle också ta kontrollen över bankerna, gripa nyckelpersoner i statsapparaten, polischefer, generaler i armén och bilda aktionsråd baserade på arbetarnas och jordbrukarnas delegater, vilka kan samordna en revolutionär erövring av makten. Aktionsråd kan utgöra grunden för en verklig arbetarregering som skulle kunna börja planera ekonomin och expropriera kapitalisterna.

En sådan lösning är den ena verkligt revolutionära utvägen, inga färg- eller tulpanrevolutioner kan krossa den kapitalistiska staten och placera makten i händerna på arbetarna och de fattiga. En socialistisk revolution behövs för att lösa krisen och det måste bli målet för arbetarklassen, ungdomen och de fattiga massorna under de kommande månaderna.

Simon Hardy