Arbetarmakt

• Nej till alla nedskärningskoalitioner
• För en arbetarnas enhetsfront mot nedskärningarna

Den stora historien om 2010 års val är att miljoner arbetare röstade på Labour för att hålla högern borta. De lyckades hindra högern från att få majoritet – men de kanske inte har hindrat dem från att bilda regering. Bara för sex månader sedan förväntade sig nästan alla kommentatorer en massiv högerseger. Men Labour lyckades minska avståndet och blockera David Camerons och högerns möjligheter att vinna en parlamentarisk majoritet.

Med bara 36,2 procent av rösterna är högerns påstående att de har mandat för våldsamma åtstramningar en ren bluff. Den liberaldemokratiska framgången visade sig bara vara en krusning på ytan. De fick bara en procent mer än 2005.

Den liberaldemokratiske ledaren Nick Cleggs försök att bilda en koalition för ”vildsinta nedskärningar” med Cameron går helt emot vad hans väljare ville. Trots stora politiska skillnader, om utbildningen, klimatförändringarna, skatter, invandring, kärnvapenprogrammet och framför allt en reformering av valsystemet, tillkännagav liberaldemokraternas ledare omedelbart att de ville ha något slags överenskommelse med högern – som svarade med erbjudande om en formell koalition.

Inte att undra på – under förhållanden av djup ekonomisk kris, framkallade valet även en djup politisk kris. I och med att inget parti kunde vinna en övergripande majoritet, finns det bara ett enda sätt på vilket kapitalisterna kan få vad de allra helst vill ha – en stark regering som kan genomdriva det största programmet för nedskärningar sedan 1930-talet. Och det är en koalition mellan högern och liberalerna, som kan leverera en stark parlamentarisk majoritet utan ett nyval i höst eller till nyår.

Med sådana övergripande prioriteringar från kapitalets sida – och med tanke på utsikterna till ministerposter för Clegg och hans ekonomiska språkrör Vince Cable – är det inte förvånande att de obotligt opportunistiska liberaldemokratiska ledarna trampar på sina medelklassväljares och medlemmars fientlighet gentemot högern och styr med full fart mot en koalition med högern…

En skakig koalition mellan Labour och liberaldemokraterna under Brown, Miliband, Johnson, Harman eller Balls skulle inte heller erbjuda något verkligt skydd mot nedskärningar. Brown har redan krävt nedskärningar på 9 miljarder pund i år – bara en miljard mindre än Nick Clegg och Vince Cable. Med fackföreningsledarnas beskydd av en sådan regering som ”det enda sättet att stoppa högern”, skulle vi ändå utsättas för nedskärningar och de fackliga ledarna skulle bakbinda våra händer…

Politisk instabilitet
Det positiva resultatet av valet är att det sannolikt inte gav upphov till den ”starka och stabila regering” som politikerna och kapitalisterna skriker efter. Det är bra, eftersom de vill ha en stark regering som kan tvinga arbetarklassen och den lägre medelklassen att betala krisens astronomiska kostnader.

Vi kan stoppa den här offensiven. Oavsett vilket parti som sitter vid makten, är perioden framöver en period när en massrörelse mot nedskärningar i löner, jobb, pensioner och service kan svepa fram över Storbritannien…

Genom att göra motstånd mot varje nedskärning, nå ut till fackliga aktivister, Labourpartiets basmedlemmar och framför allt de åtta miljoner som röstade på Labour, kan vi mobilisera ett stort antal människor för att försvara vår välfärdsstat.

Om vi står inför en koalition mellan högern och liberalerna måste hela arbetarrörelsen enas. Vi behöver en arbetarnas enhetsfront för att krossa åtstramningen och kombinera den beslutsamma fackliga kamp vi såg under den stora gruvstrejken med den omfattande folkliga mobilisering vi såg under revolten mot Poll Tax. På det sättet kan vi driva bort den illegitima koalitionen från makten, diskreditera högern och liberalerna för åratal framåt och inleda en kamp för att tvinga kapitalisterna att betala…

Hur som helst kommer nyckeln att vara bildandet av aktionskommittéer för att ena motståndet på lokal, regional och nationell nivå, som kan dra in delegater från hela rörelsen…

Stora nedskärningar väntar
De stora partierna, inklusive Labour, gjorde allt de kunde för att begrava frågan om själva storleken på de nedskärningar som behövs för att bli av med Storbritanniens rekordstora budgetunderskott på 163 miljarder pund – dvs. för att betala tillbaka till de bankirer och spekulanter som är ansvariga för den allvarligaste kapitalistiska krisen sedan andra världskriget.

De stora partierna argumenterade om ”investeringar” kontra ”nedskärningar”, men faktum är att de allihop under valkampanjen försökte dölja den verkliga omfattningen av de nedskärningar som väntar. Men detta var arbetarväljarnas främsta bekymmer, vilket socialister som bedrev kampanjer med dörrknackning kan rapportera.

Det överläts emellertid åt finanspressen och olika ekonomiska institut att avslöja omfattningen av de nedskärningar som väntar. Marknadernas språkrör Financial Times skrev i sin ledare på första maj att högern ”kommer att behöva avskeda anställda i offentlig sektor, sänka deras löner, sänka bidrag, sänka pensioner och drastiskt minska servicen”.

Ordföranden i Bank of England, Mervin King, varnade för att det parti som genomförde sådana nedskärningar kommer att vara borta från makten ”under åtminstone en generation”. Chartered Institute of Personnel and Development förutspådde att 500 000 jobb i offentlig sektor måste bort, 100 000 av dem i den nationella sjukvården, om högerns mål att bli av med underskottet under en enda valperiod ska kunna uppnås.

The Independent rapporterade den 7 maj att höga statstjänstemän i Whitehall – kapitalistklassens ständiga och av ingen valda tjänare – har förberett en lista med de nedskärningar som politikerna bara har antytt. De har gett kött på benen åt Camerons ”krisbudget inom 50 dagar” till att inkludera en frysning av lönerna i offentlig sektor för alla utom de mest lågavlönade, ta bort tusentals jobb bland statsanställda, höja pensionsåldern för män från 65 till 66 år inom två år. Det innehåller också en ”minskning av antalet personer som får invaliditetsbidrag och budgeten på 19,7 miljarder pund för bostadsbidragen”.

Cameron sade i BBC:s Andrew Marr Show att om Storbritannien ska kunna undvika ett grekiskt scenario, måste nedskärningarna gå mycket djupare än vad någon av partiledarna hittills hade medgivit.

Det som visades upp här är den kapitalistiska demokratins själva kärna: ljug för väljarna för att bli vald och hävda sedan att de gav dig mandat för det du dolde för dem.

Högern har, efter att ha misslyckats med att vinna en majoritet av valkretsarna, för att inte tala om majoriteten av väljarna, inte något mandat för att styra, och ännu mindre något mandat för sina åtstramningar. Låt inte någon inom arbetarrörelsen – speciellt inte ledarna för de stora fackföreningarna – hävda att vi måste respektera deras ”demokratiska” mandat. Nu måste tvärtom kampen mot nedskärningar fortsätta utanför parlamentet.

Låt oss följa det grekiska exemplet – generalstrejker, massdemonstrationer, uppror från ungdomen – och störta nedskärningarnas koalition, oavsett vilken dess politiska färg visar sig vara.

Labours återhämtning
Opinionsundersökningar under 2008 och 2009 visade regelbundet att högern hade upp emot 40 procent och att Labour föll så lågt som till 20 procent – en väntad högerseger utan jämförelse.

Men i maj 2010 gäckade miljoner arbetare dessa förutsägelser när de vände sig till Labour som sitt enda skydd mot högern. De gjorde det trots de 13 år under vilka Tony Blair och Gordon Brown släpade in landet i brutala krig i Irak och Afghanistan, drev på privatiseringar i sjukvården och utbildningsväsendet, lät ojämlikheten skena och delade ut 1 biljon pund till bankirerna.

I kommunalvalen var vändningen ännu tydligare. Labour gick framåt och återtog kontrollen i 15 kommuner, inklusive Coventry och Liverpool, fick 414 ytterligare platser i hela landet och tog revansch för en del av de allvarliga nederlag de drabbats av sedan 1999.

Att parlamentsvalet sammanföll med kommunalvalet – i vilket många arbetarväljare under många år har avstått att rösta eller proteströstat – hjälpte Labour. Men till det måste vi också foga de fruktansvärda erfarenheterna av kommuner med höger- eller liberalt styre som många urbana områden upplevt under de senaste åren, vilket också uppmuntrade en vändning tillbaka till Labour. Labours återhämtning var emellertid mycket ojämn…

Det förekom verkligen enorma lokala variationer i svängningarna mellan partierna. Högt deltagande och stora svängningar till Labour i en del valkretsar, lågt deltagande i andra, stora svängningar till Tories med högt deltagande på andra håll. Och det förekom även stora svängningar från liberaldemokraterna till Tories…

Där det fascistiska British National Party (BNP) hotade med ett genombrott, i östra Londons yttre delar och i Stoke on Trent, flockades traditionella Labourväljare, ungdomar och invandrare i stort antal till Labour, efter att ha bedrivit en aktiv kampanj mot BNP på gatorna under flera veckor. I Barking steg röstetalet för Labours Margaret Hodge från 13 826 2005 till 24 628 2010, vilket förnedrade BNP:s ledare Nick Griffin och gjorde honom chanslös.

Labours vänster blev inte bara en del av uppgången utan överkred den dessutom. Labourpartiets vänsterflygel, Labour Representation Committee (LRC), hade så gott som överallt stora framgångar. LRC:s ordförande John McDonnell ökade sitt röstetal med över 4 000 i Hayes och Harlington och vann häpnadsväckande 54,8 procent av rösterna. Jeremy Corbyn ökade också sitt röstetal med över 8 000 i Islington North.

LRC kommer att ha omkring 20 ledamöter i det nya parlamentet. Dessa ledamöter var de som starkt motsatte sig krigen i Irak och Afghanistan och revolterade i underhuset mot de flesta av New Labours arbetarfientliga ”reformer”.

Kapitalisterna letar efter en koalition för åtstramning
Tories är historiskt sett partiet för den jordägande aristokratin och privatskolornas och den gamla Etonflygelns bourgeoisie, som under 1900-talet blev den härskande klassens parti. Tories är idag ett parti som på lång sikt befinner sig i nedgång, vilket visas av knappheten i deras valseger trots 13 års Labourstyre. Det brittiska valsystemets särdrag och fullkomligt orättvisa karaktär spelade under Thatchers tid högern i händerna, men i det här valet innebar det att Labours och liberalernas väljare röstade taktiskt i viktiga valkretsar för att hålla tillbaka högerns framgång…

Liberaldemokraterna är inte förankrade i någon av de grundläggande samhällsklasserna. De är en instabil och vacklande kraft, som kryssar mellan Labour och högern. Clegg såg hur en ny period med åtstramning öppnade sig i krisen och försökte omdirigera partiets ekonomiska politik efter mer öppet prokapitalistiska linjer… Det som Cleggs iver visade var hans preferens – en allians med högern – och kanske även offrandet av hoppet om en valreform för uppnå det.

Med ursäkten att landet behöver en ”stabil regering” är Clegg och Vince Cable ivriga att inta ministerposter för att tvinga arbetarklassen att betala krisens kostnader. Men deras partis basmedlemmar och deras 6,8 miljoner väljare röstade inte för att få David Cameron som premiärminister…

Den stalinistiska Morning Star förespråkade en koalition mellan Labour och liberalerna och erbjöd den som den senaste versionen av den gamla stalinistiska strategin för en folkfront, en formell allians som binder arbetarnas organisationer till de öppet kapitalistiska partierna.

Det vi behöver är emellertid inte klassamarbete med de påstådda representanterna för den progressiva medelklassen, utan arbetarnas klasskamp mot nedskärningarna.

Brown och Miliband plus Clegg och Vince Cable skulle plocka ihop ett paket med nedskärningar, som kanske är lite annorlunda i tempo men inte till innehållet, och det skulle bara krävas en spekulationsvåg mot pundet eller nedgång på marknaderna för att de snabbt skulle hinna ifatt Camerons tidtabell…

Det står klart att de åtta miljoner människor som röstade på Labour, gjorde det som skydd mot nedskärningarna. Och det är knappast förvånande att många av Labours parlamentariker, vilka är väl medvetna om denna verklighet, har börjat informera pressen om idén med en ”ny koalition” som uppnås på bekostnad av att gå med på ett nytt valsystem som skulle missgynna dem i framtiden…

Principfasta socialister måste utan att tveka säga ”ingen koalition” med kapitalisternas öppna partier, och kräva att Labour mobiliserar på varje nivå, och i fackföreningarna, för att föra ut kampen mot högerns nedskärningar på gatorna och in på arbetsplatserna.

Stort demokratiskt underskott
Valet visade ännu en gång hur fullständigt orättvist det brittiska valsystemet är. Hur kan exempelvis Gröna partiet – oavsett vilken kritik vi kan ha av deras medelklasspolitik – bara få en parlamentariker med 238 000 röster?

Liberaldemokraterna fick bara 57 parlamentariker för sina 6,8 miljoner röster – det är 8 procent av ledamöterna i parlamentet jämfört med 23 procent av rösterna.

Fler liberala eller gröna parlamentariker skulle inte hjälpa arbetarklassen i dess kamp. Men vänstern och arbetarrörelsen känner också av detta odemokratiska systems effekter. Det kräver stora koncentrationer av stöd i en eller två valkretsar, fokuserar partiernas uppmärksamhet på ett hundratal swing seats och uppmuntrar till passivitet i återstoden. Av de stora partierna är det bara liberaldemokraterna som inte stöder det, vilket skulle göra en koalition med högern, dess mest förhärdade motståndare, till ett massivt förräderi mot deras medlemmars mest omhuldade mål.

Samtidigt som vi motsätter oss en koalition med de borgerliga liberaldemokraterna, bör alla socialister och arbetaraktivister som en princip kräva en reform av valsystemet med ett proportionellt system…

Extremhögern avvisades i valet – kommer de att återvända till gatorna?
BNP misslyckades med att vinna Barking och förlorade alla sina 12 kommunala mandat. I Stoke förlorade de två av sina mandat. Det är utmärkt, men det finns ingen anledning att minska vaksamheten. BNP:s röstetal ökade till över en halv miljon, delvis för att de ställde upp i fler valkretsar, men den enda orsaken till att de inte har några platser i parlamentet är det odemokratiska valsystemet.

Men det kan inte rättfärdiga det nuvarande systemet, eftersom det blockerar vägen för revolutionära antifascistiska kandidater och låter extremhögern växa och gro under huvudfårans ”respektabla” yta.

Gatumarscherna nästan varje vecka med slagskämparna i English Defence League i städer med många muslimska invånare, visar det hot som de återuppväckta fascisterna kan utgöra i en tid med djup kapitalistisk kris. När de avvisats i sina prioriterade valkretsar, kan BNP också komma att ansluta sig till dessa slagskämpar på gatorna, kanske med en ny ledare om Griffin störtas av mer hårdföra element i sitt parti.

Ett åtstramningsprogram från högern och liberalerna kommer att öka detta hot, inte minska det, när arbetslösa och medelklassens av krisen uppretade massor inte bara kommer att leta efter progressiva svar, utan också slå bakut i reaktionära utbrott. Och fascisterna kan organisera sådana människor till en kämpande kraft mot arbetarrörelsen, asiatiska och svarta människor och vänstern…

Extremvänsterns misslyckande
För kandidater till vänster om Labour var valresultatet, med några undantag, mycket dåligt. Bara en handfull av de fackliga och socialistiska kandidaterna fick ens flera hundra röster och bara två fick mer än tusen röster.

Dessa inkluderade den välkände förre parlamentsledamoten för Labour Dave Nellist i Coventry och Jenny Sutton i Tottenham, som fick energiskt stöd av Socialist Workers Party, den största organisationen i den brittiska extremvänstern. Dessutom fick David Henry 730 röster i Salford & Eccles tack vare stöd från en stark lokal kampanj mot den diskrediterade ledamoten för Labour Hazel Blears.

I dessa fall fick kandidaterna mellan en och tre procent av rösterna. De flesta kandidater för TUSC fick mindre än en procent. Exempelvis den facklige företrädaren från bilfabriken i Linamar Rob Williams, en ledande, mycket respekterad facklig militant och medlem i Socialist Party, fick bara 179 röster i Swansea West.

I slutändan är detta straffet för misslyckandet för arbetarrörelsens vänsterflygel under de senaste tio åren att använda möjligheterna som gavs av en lång period med Labourregeringar för att ta steg mot ett nytt arbetarparti. Arbetarna vänder sig tydligt till politiska partier, och inte en hoprafsad koalition med vänsterkandidater som fösts ihop i sista minuten, när de står inför utsikterna av hårda angrepp från högern.

Det var också fallet med Workers Powers kandidat i Vauxhall, Jeremy Drinkall, som fick 109 röster. Eftersom vi inte kunde ställa upp som en del av den fackliga och socialistiska koalitionen (TUSC), vår ansökan avvisades på grund av relationen mellan Labours parlamentsledamot Kate Hoey och facket RMT, ställde vi upp som ”antikapitalister” på en tydligt revolutionär plattform.

En liten organisation, med små resurser, lite pengar och utan alltför stor erfarenhet av valarbete på senare år, bedrev vi inte desto mindre en energisk valkampanj, spred tusentals flygblad med ett tydligt budskap, och en utmärkt kandidat som talade speciellt bra på valmöten och fick ett varmt mottagande från lokalbefolkningen.

Utan tvivel finns det många saker vi kunde ha gjort bättre, men inte ens de smartaste valknep skulle i grunden ha förändrat den övergripande ställningen, vilken var att det fanns en allmän vändning från arbetarklassen tillbaka till Labour för att stoppa högern. Ju närmare valdagen vi kom, desto mer mötte vi väljare i bostadsområdena som från början lovat att stödja oss, men som i slutändan bestämde sig för att rösta på Labour för att stoppa hotet om en högerregering.

Ett nytt arbetarparti som byggts ur det senaste årtiondets kamp kunde ha erbjudit en alternativ attraktionspol, men utan det var den fragmenterade vänstern i stort sett oförmögen att ens vinna stöd från en betydande del av de mest medvetna arbetarna.

Goda valresultat uppnåddes av det klassöverskridande partiet Respect, som inte är socialistiskt, i Birmingham Hall Green och Poplar Limehouse i London, där Salma Yaqoob fick 25 procent av rösterna, bara 4 000 röster efter Labour, och George Galloway 17,5 procent. I Brighton Pavilion fick de grönas medelklassparti med Caroline Lucas sin första parlamentsledamot…

Slutsats
Oavsett vilken kombination av kapitalistiska partier som bildar regering, kommer de att inleda ett angrepp på arbetarklassen med åtstramningar som kommer att framkalla massivt motstånd.

Om regeringen är svag vad gäller dess parlamentariska majoritet, kan angreppet börja som nedskärningar i stadier, där de mest sårbara grupperna av offentligt anställda angrips först, kanske de statsanställda. Detta var det sätt som Thatcher började på. Hon lät gruvarbetarna vara i fem år, men när deras tur kom var resten av fackföreningarna skakade och demoraliserade.

Vi får inte till något pris låta detta hända. Men en marknadskris, ett nytt utbrott av den globala krisen som orsakas av statsskulden, skulle kunna bli förevändningen för åberopande av ”nationell enhet” i parlamentet för att driva igenom ett program för åtstramningar liknande det i Grekland – massiva nedskärningar över hela linjen.

För tillfället fortsätter nu kampen utanför parlamentet – även om det tjugotal vänsterparlamentariker som finns i LRC bör använda kammaren för att fördöma nedskärningarna och uppmana till massomfattande motstånd.

Valet visade att Labourpartiet trots sin utveckling åt höger under Blair och Brown förblir det som Lenin och Trotskij kallade ett ”borgerligt arbetarparti”, dvs. ett parti baserat på arbetarklassen som samtidigt genomför en helt igenom kapitalistisk politik med en ledning som är fullständigt lojal mot arbetarklassens fiender: kapitalisterna.

Det faktum att arbetarna samlades runt Labour som ett bålverk för försvar mot högerns ”vildsinta nedskärare” visar också detta. Från 2007 och framåt var New Labours anhängare bland miljardärerna, som uppvaktats så mycket av Brown liksom av Blair, som råttorna som lämnar det sjunkande skeppet. Det innebar att bara fackföreningarna fanns kvar för att betala de 10 miljonerna pund för valkampanjen i utbyte mot mycket vaga löften om investeringar i offentlig sektor…

Under perioden framöver måste socialister vända sig till arbetarklassens miljoner, Labours anhängare och de återstående 200 000 partimedlemmarna och sträva efter att bilda en stark enhetsfront för motstånd mot högerns nedskärningar.

Vi bör också uppmuntra dem att göra upp med Labourhögerns ledare och deras manövrer för en koalition med liberaldemokraterna. Ju fler medlemmar i och anhängare till Labourpartiet som dras in i aktiviteter på marken mot nedskärningarna, desto öppnare kommer de att bli inför militanta antikapitalistiska idéer.

Misslyckandet med att skapa ett nytt parti på ett antikapitalistiskt program innebär att arbetarklassen inte bara saknar ett alternativ till Labour i valen, utan också utan en massomfattande kamporganisation för att leda motståndet mot de kommande nedskärningarna och leda det mot en utmaning av systemet.

Vi måste upprepa att arbetarklassen har ett brådskande behov av ett revolutionärt antikapitalistiskt parti, med tiotusentals medlemmar, för att samordna motståndet och gripa de tillfällen som ges av den massiva kapitalistiska kris som fortfarande pågår, så vi ska kunna sätt stopp för detta ruttna system en gång för alla.

www.workerspower.com