Arbetarmakt

Den 7 till 9 maj höll Vänsterpartiet kongress i Gävle, vilket uppmärksammades ganska stort i media. Detta har ju sin naturliga förklaring: För första gången någonsin är det möjligt, rent av troligt, att Vänsterpartiet inom några månader kommer att ingå i Sveriges regering. Gång efter annan har vi kunnat läsa i dagspressen att partiets tidigare högerflygel är helt besegrad och osynlig, och att de så kallade ”traditionalisterna” har avgått med segern. Vissa mera sansade bedömare har dock påpekat att politiskt sett har partiet anpassat sig efter hela fältet.

Det var inte konfiskeringen av kapitalisternas egendomar som diskuterades på kongressen, inte heller stöd till strejker – lovliga eller inte – eller att sätta kampen utanför parlamentet som den viktigaste prioriteringen. Inriktningen är helt och hållet att vrida politiken till vänster som en del av det ”röd-gröna blocket”. När Lars Ohly första maj-talade (kom ihåg att första maj är en dag då de stora orden och radikalismen alltid brukar tas fram) i Kungsträdgården talade han sig varm för att v nu är en lojal del av ett vänsteralternativ.

Om vi bortser från Miljöpartiet (som är emot att återinföra förmögenhetsskatt och har flera riksdagsledamöter som är beredda att samarbeta med Folkpartiet) är det minst sagt tveksamt om någonting skulle kunna få Mona Sahlin att ta något betydande kliv åt vänster. Man bör komma ihåg att den socialdemokratiska ledningen under lång tid har värnat storindustrins vinster, minskat skatterna för de redan rika, lagt ner sjukhus, skolor och dagis, privatiserat stora statliga bolag (det ska erkännas att Vänsterpartiet har hjälpt dem i flera fall) – för att inte tala om alla sjuka flyktingbarn de har kastat ut ur landet. Att Sahlin och hennes förtrogna skulle börja föra en politik i arbetarklassens intressen – för att inte tala om en beslutsam politik för att bryta kapitalisternas makt – är helt enkelt otänkbart. Det mesta Ohly kan hoppas på är små steg åt vänster.

När Ohly får tala mera fritt ur hjärtat gillar han att framhålla att det viktigaste är kampen utanför riksdagen. Problemet för alla subjektivt radikala vänsterpartister är att det verkligen är frågan om att de måste välja. Om de ska vara uppbundna i en allians med s och mp kan de inte på något effektivt sätt ingripa i den radikala klasskampen, stödja arbetare som strejkar utan tillstånd från facktopparna, leda militanta antifascistiska mobiliseringar m.m. Om v skulle göra detta på ett mera konsekvent sätt än att bara t.ex. åka ut till Lagenaarbetarna när de strejkade och i icke förpliktigande termer uttala sitt stöd, skulle de ofrånkomligen hamna i konflikt med såväl Sahlin som LO-ledningen. Kommunister inser att detta är nödvändigt – men det går inte att genomföra samtidigt som man befinner sig i en koalition med s och mp.

Ett steg åt vänster?
Det är tydligt att en stor del av partiet – sannolikt en betydande majoritet – känner stor oro inför de ständiga kompromisserna. Kongressen pressade också partiet något till vänster. Både kravet på sex timmars arbetsdag och på att alla svenska trupper ska lämna Afghanistan sattes in i valplattformen, mot partistyrelsens vilja, samtidigt som klimatfrågan gjordes till en av huvudpunkterna. Detta kommer dock knappast att innebära så mycket mer än att själva valplattformen får en lite tydligare smak av vänster. Partistyrelsen kommer knappast att se sig tvingad att till följd av detta hålla en hårdare linje gentemot sina tilltänkta regeringskamrater, ännu mindre kommer det att innebära att partiet kommer att prioritera den direkta klasskampen framför lojaliteten med Svea rikes lag eller att hålla ihop koalitionen. Detta skulle kräva att partiledningen byttes ut.

Men här kommer vi dess värre till det stora problemet för alla förhoppningar om ett radikalt vänsterparti: detta skulle kräva inte bara en utbredd känsla av att partiet svänger för långt högerut och en vilja att se en rödare politik, utan en organiserad vänsteropposition som vet vad den vill och med förmågan att kämpa för det. En sådan opposition har partiet aldrig varit i närheten av att frambringa under hela sin existens. Då ska man hålla i minnet att partiet har gjort en hel del opportunistiska svängar.

Gamla partiledaren Schyman tog avstånd från såväl klasskampstänkande som begreppet socialistiskt samhälle, samt förklarade att v inte ville förstatliga några företag. Inte ens det lyckades framkalla mer än krusningar i det parti som till helt nyligen hade utgett sig för att vara kommunistiskt. Det finns helt enkelt ingenting som tyder på att Vänsterpartiet kommer att kunna bli något parti som leder klasskampen framåt.

Men vi får väl se vad som händer om v hamnar i regeringen i höst, och allt fler av medlemmarna inser att det faktiskt finns en konflikt mellan att sitta i regeringssammanträden med Sahlin och att ta ställning för den antikapitalistiska kamp som ofrånkomligen kommer att blossa upp igen när vreden över att det i slutänden är kapitalisterna som tar vinsterna medan arbetarna får betala förlusterna tar sig organiserat uttryck. Då kan det kanske bli allvarliga slitningar mellan de medlemmar som är subjektivt revolutionära och partiledningen som är fast besluten om att hjälpa Sahlin att stabilisera marknadsekonomin. Det är ett skäl gott som något att hoppas på en seger för de ”röd-gröna” i höstens val.

Jens-Hugo Nyberg