För ett antifascistiskt försvarsförbund!

Det finns i den antifascistiska rörelsen två ständigt återkommande problem. Det första är att på gatan upplösa nazisternas tidningsförsäljningar, möten och marscher. Det andra problemet uppstår direkt ur det första då polisen försöker försvara nazisterna och därför blir tvungna att angripa antifascister.

Bara de som är så naiva att de tror sig kunna avvärja det nazistiska hotet genom att förlita sig på den borgerliga staten och polisapparaten (eller genom att ignorera nazisterna) kan bortse från dessa problem. Det finns gott om sådana grupper.

Vänsterpartiet är ett exempel på en organisation som lägger sina förhoppningar på att polisen kommer att försvara den demokratiska ordningen och arbetarklassens organisationer. Att polisen hela tiden, i fullständig motsats till deras förväntningar, givit tillstånd eller tolererat och även hårdnackat försvarat nazisternas aktiviteter, tycks inte bekymra V.

Ett annat exempel är Kommunistiska Partiet som anser att varje försök att i praktiken motsätta sig nazisternas aktiviteter bara ger mera publicitet åt nazisterna själva. Att helt fredligt sälja sina tidningar bredvid nazisternas tidningsförsäljare eller t.o.m. till nazisterna själva, är sålunda helt acceptabelt för KP. Problemet med ett sådant resonemang är att nazisterna inte spelar efter regler för fredlig politisk konkurrens och tidningsförsäljning och att de med våld kommer att upplösa KP:s aktiviteter så snart de känner sig tillräckligt starka. Vad det gäller publiciteten som skapas när antifascister fysiskt konfronterar nazister, så är det bara positivt när de som sympatiserar med nazismen förstår vad det innebär att vara organiserad nazist.

Därför måste alla som i nuläget på allvar vill föra en framgångsrik kamp mot det nazistiska hotet ärligt försöka hitta lösningen på de ovanstående problemen. Det räcker att man tar en titt på några exempel ur den senaste antifascistiska erfarenheten för att inse att de har många saker gemensamt.

I Salem 2008 försökte antifascister samlas för att stoppa eller åtminstone störa den nazistiska marschen. Polisen lyckades dock på ett mycket våldsamt sätt splittra motdemonstrationen innan den ens hade samlats och på detta sätt omöjliggöra kampen innan den påbörjats. I Göteborg, i april detta år, försvarade ett 50-tal poliser framgångsrikt nazisternas marsch från flera hundra stridslystna men illa utrustade och otillräckligt organiserade antifascister. I Stockholm några dagar efteråt kunde antifascisterna från NMR visserligen komma i närheten av nazisterna men misslyckades med att upplösa deras marsch. Också denna gång skyddades nazisterna av polisen.

Trots att antifascisternas ansträngningar ständigt präglas av hög kampmoral, genuin entusiasm och offervilja så lyckas man sällan upplösa nazisternas aktiviteter. Problemet ligger i en allmänt bristfällig organisering och sammanhållning hos den kämpande delen av antifascisterna. Vidare i en splittring i ett flertal olika grupper, alla med egen disciplin, samt med ett sporadiskt och oordnat samarbete sinsemellan. Det handlar också om avsaknad av ett gemensamt och starkt sammansvetsat ledarskap i det praktiska utförandet av uppgiften. Det existerar en hel del kamperfarenhet och skicklighet i vissa grupper när det gäller den fysiska kampen, medan det står betydligt sämre till med det i andra, osv, osv.

Om vi verkligen vill vara allvarliga och närma oss uppgiften vi ställts inför på ett professionellt sätt, måste vi åtgärda dessa svagheter.
Lösningen på problemet kan bara vara skapandet av särskilda grupper av antifascistiska kämpar – antifascistiska försvarsförbund.

Dessa skulle inkludera de mest dugliga, erfarna och stridsvilliga antifascisterna från olika vänstergrupper med tillräckliga kunskaper och förmåga att framgångsrikt kunna spela den främsta rollen i den fysiska kampen mot nazister och försvaret mot polisens angrepp. Det är viktigt att dessa antifascistiska förbund samtidigt står under den antirasistiska rörelsens kontroll, i nuläget t.ex. Nätverket mot Rasism i Stockholm och Göteborgs Nätverk mot Rasism.

Med detta vill vi på inget sätt förminska vikten av byggandet av en antirasistisk massrörelse. Att vi är många är avgörande för framgång och för att isolera nazisterna. Men även en massrörelse måste i slutändan ha styrkor som kan upplösa nazisternas aktiviteter och försvara rörelsen mot polisens angrepp.

Antifascistisk aktivist