Arbetarmakt

Betala inte för deras kris
Nej till alla kapitalistiska åtstramningsplaner

Det här är den tredje första maj som vi firar sedan den värsta kapitalistiska krisen efter andra världskriget bröt ut. Under dessa tre år har miljoner människor dömts till arbetslöshet, fattigdom och till och med hemlöshet när fabriker stängts världen över. Men de gav inte upp utan strid – den första inverkan av krisen bemöttes med en våg av klasskamp på olika håll i världen. Det var inte bara strejker och demonstrationer utan fabriksockupationer, blockader och generalstrejker från USA till Kina, Frankrike, Indien, Sydafrika, Italien, Indonesien, för att bara nämna några av de mest dramatiska.

Ledarna för de fackföreningar och partier som påstår sig vara socialistiska och kommunistiska saboterade denna första våg av motstånd från arbetarna. Motståndets omfattning och militans och de antikapitalistiska parollernas ökade popularitet skrämde ledarna för de stora facken och federationerna – IG Metall i Tyskland, Unite i Storbritannien, CGT i Frankrike och CGIL i Italien. De klarade inte kampens test eftersom de saknade en strategi mot krisen. De flesta av dem accepterade faktiskt kapitalisternas argument att det inte fanns något alternativ till nedläggning och lönesänkning om ekonomin skulle kunna ”räddas”. I bästa fall begränsade de sig till att förhandla fram kompromisser som gav ett visst skydd åt de bäst organiserade och utbildade arbetarna medan de struntade i miljoner andra arbetare i mindre företag med sämre säkerhet. I sämsta fall argumenterade de mot varje slags motstånd i tron att nedgången skulle gå över, att ekonomin skulle få fart igen inom några månader.

En historisk period med kapitalistisk kris har inletts
Miljoner arbetare lider fortfarande av det vi förväntar oss av varje kapitalistisk kris: arbetsplatser som läggs ned, mängder med jobb som försvinner, löner som sänks och osäkerhet även för dem som har jobbet kvar. Men den här krisen är inte den vanliga nedgång som kommer med 8 till 10 års mellanrum. Vid förra årets första maj stod det klart att vi står inför en historisk kris. I september 2008 befann sig en fullständig härdsmälta i det globala finanssystemet – som håller ihop den nationella och internationella kapitalistiska produktionen och handeln – bara några timmar borta. Hälften av USA:s banker stod inför stängning.

Vita huset, USA:s finansminister och statsbank blev skräckslagna och pumpade in biljarder dollar av skattebetalarnas pengar i bankerna för att undvika ett sammanbrott i världens handelssystem. Till och med då, från augusti 2008 till januari 2009, sjönk USA:s import och export med 18 respektive 22 procent. Marknader bröt samman, vilket ledde till nedläggningar och avskedanden hos producenter och återförsäljare. Under samma period minskade USA:s tillverkning med 10,8 procent. Hela USA:s bilindustri kom nära konkurs och arbetslösheten rusade upp till 9,5 procent, även enligt de starkt friserade officiella siffrorna.

Unga arbetare mellan 18 och 24 har drabbats speciellt hårt. Officiella siffror (OECD) för de ”utvecklade” länderna uppvisar en arbetslöshet på 18,8 procent för den åldersgruppen. I Spanien är siffran 40 procent. Kvinnor kommer också att få bära huvuddelen av krisen. I Sydasien har redan kvinnliga textilarbetare kastats ut från sina jobb och det kommer att bli kvinnor som står inför stora förluster av jobb när den offentliga sektorn kommer under angrepp. Överallt förväntas kvinnor ta på sig den extra bördan med omvårdnad av barn, sjuka och äldre när staten överger sitt ansvar för att spara pengar.

Trots en begränsad återhämtning i bankvinster, aktiekurser och industriproduktion, hotar nu ännu en kris, en kris som orsakas av omfattande statsskulder. Dessutom går regeringarnas krisåtgärder, som det tyska schemat för korttidsvecka och investeringsprojekt från USA och Kina, mot sitt slut. Kapitalisterna har, uppmuntrade av de stora fackliga bataljonernas orörlighet och reträtter, övervunnit sin panik och omgrupperat. De ledande parasiterna i bankerna har återigen till och med börjat betala sig själva stora bonusar. Nu planerar de kapitalistiska regeringarna att göra våldsamma nedskärningar i servicen och påtvinga arbetarna i offentlig sektor stora lönesänkningar och jobbförluster. Varför? För att betala tillbaka de biljarder de lånade för att rädda bankerna!

Grekland står först i skottlinjen för den andra vågen av kapitalistiska angrepp. Greklands statsskuld är 800 procent av BNP. För att kunna minska den skulden, planerar den grekiska regeringen omfattande nedskärningar på alla områden. Den stöds av EU:s myndigheter och internationella institutioner som IMF som hotar att hålla inne med ytterligare stöd om inte nedskärningarna genomförs. De grekiska arbetarna har bekämpat detta hot: en generalstrejk den 24 februari mobiliserade två miljoner och den andra, som var större, den 11 mars stängde 90 procent av den offentliga sektorn och privata storföretag. Aktionsdagar och stora demonstrationer i sektor efter sektor inträffar varje vecka i Aten och andra städer.

Politiska ledare och miljonärernas medier över hela kontinenten har riktat en vidrig, chauvinistisk propagandakampanj mot vanliga greker. Greker påstås vara ”slösaktiga”, ”odisciplinerade”, ”lata”, ”alltid på jakt efter förmåner”. Det som är det värsta för den gula pressen, är att de verkar ovilliga att acceptera att de måste ”dra åt svångremmen” och sluta strejka mot nedskärningar som är ”oundvikliga”.

Försöket från EU:s stormakter att, med hjälp från Internationella valutafonden (IMF), påtvinga grekerna åratal av social tillbakagång måste bekämpas. Det övriga Europas arbetare måste visa solidaritet med sina grekiska bröder och systrar och kräva att deras regeringar stoppar tortyren. Om de grekiska arbetarna tvingas att acceptera stora försämringar i löner, jobb, service och offentlig sjukvård och utbildning, kommer kapitalister och regeringar i hela EU och resten av världen att kräva detsamma.

Dit Grekland nu är på väg, kommer många andra länder att gå. Greklands skuld är inte helt oproportionerlig jämförd med andra stora ekonomiers. För USA och Frankrike är förhållandet till BNP 550, för Storbritannien och Tyskland 400, för Italien 350 och Spanien 250. De skrämmande nedskärningarna i jobb, löner, pensioner, utbildning och sjukvård i den offentliga sektorn kommer att sprida sig från Irland, Grekland, Spanien och Portugal till andra EU-länder under det kommande året. Det är därför som Europas arbetare måste sätta stopp för angreppen på deras bröder och systrar i Grekland.

Vi får inte glömma parollen från demonstrationerna första maj 2009: VI KOMMER INTE ATT BETALA FÖR DERAS KRIS.

Ledare som inte vill kämpa – gräsrötter som måste kämpa
Den inverkan som den officiella rörelsens misslyckande med att försvara jobb, löner och service har haft är kännbara långt utöver de arbetare som är direkt berörda. Liksom alltid i kapitalistiska kriser, speciellt när den officiella arbetarrörelsens motstånd är svagt, kommer fascismens ärkereaktionära krafter fram ur kloakerna. I Europa kan detta ses i extremhögerns valframgångar i Frankrike (Front National), Ungern (Jobbik), Italien (Lega Nord) och Storbritannien (British National Party-English Defence League). I ett antal av dessa fall, har de gått ut på gatorna och angripit invandrare och etniska minoriteter. Motståndet mot dessa krafter måste ha två mål: att visa för alla som drivs till förtvivlan av krisen att hoppet ligger i motstånd och, på samma gång, att med våld skingra de gatugäng som fascisterna organiserar för att angripa invandrare och arbetare som kämpar.

Trycket från en massarbetslöshet som växer, månad efter månad, kan också fragmentera motståndet och öka känslan av hopplöshet i hela arbetarklassen. Men det är inte oundvikligt. Om fackliga ledare och så kallade socialister och kommunister vägrade att acceptera att ett enda jobb går förlorat, om de sade NEJ! till varje åtstramningspaket, om de krävde att de som orsakade krisen måste tvingas betala för den, skulle den stora majoriteten svara. Men inga sådana uppmaningar till massmotstånd hörs. Våra ledare är rådvilla, borta. När de ställs inför den kapitalistiska krisen, kan de inte göra annat än mumla att uppoffringar måste göras, att det inte finns något alternativ. Det är en lögn.

Det finns ett alternativ
Javisst, det finns ett alternativ. SOCIALISM. Men hur kan vi få det och hur hänger det ihop med att tillgodose våra brännande behov idag? Vi måste börja med att konfiskera miljardärernas, kapitalisternas och bankirernas enorma privata rikedomar, beskatta deras vinster och inkomster hårt och överta deras ”bankrutta” företag utan kompensation. Vi måste omedelbart göra slut på de miljarder som slösas bort på krig och ockupationer som de i Irak och Afghanistan. Inte en krona till försvar för det kapitalistiska systemet!

Med dessa resurser kan vi ge alla de miljoner som är arbetslösa samhälleligt värdefullt arbete i enlighet med fackliga avtal – att bygga, utrusta och sköta skolor, sjukhus, offentligt ägda bostadsprojekt och förbättrade transportsystem – göra energi- och industriproduktionen ”grön”. Vi kan minska arbetsveckan och öka tiden för avkoppling och utbildning.

Vi kan givetvis inte lägga en sådan beredskapsplan med åtgärder mot krisen i händerna på kapitalisterna, bankirerna och statsbyråkraterna. Den behöver stå under fast kontroll av arbetarna inom alla områden. Företagens och statens räkenskapsböcker och databaser behöver öppnas för vår inspektion. Varifrån kom deras vinster, och var de gömts undan? Med produktion, distribution och finanser under kontroll av de som arbetar i dessa sektorer, kan vi kräva jobb enligt fackliga avtal för alla, pensioner på nivåer som bestäms av facken och pensionärsorganisationerna, och ett omfattande program med offentligt finansierade arbeten. Vi kan säga att det är alternativet till era eländiga nedskärningsplaner.

Men sådana humana och förnuftiga alternativ kommer att bemötas med raseri och avvisande av de styrande. Därför måste vi tvinga fram vår vilja. Vi måste gå vidare från att påtvinga de existerande kapitalistiska regeringarna våra omedelbara krav, inklusive de som kallar sig socialistiska, till att expropriera kapitalisterna, avväpna dem och ersätta deras stat med vår egen.

För det behöver vi mer än fackföreningar, även efter att vi har återfört dem i händerna på medlemmarna genom att driva igenom demokratisk kontroll och sätta deras överbetalda ombudsmän på samma lön som genomsnittet för deras medlemmar. Fackföreningar räcker inte, hur livsviktiga den än är, för att uppnå makt åt arbetarna.

För att leda ett växande motstånd som inte går att stoppa, ett motstånd som övergår i en offensiv mot det kapitalistiska systemet, behöver vi en politisk ledning, ett parti, som inte begränsar sig till valkampanjer.

Vi behöver ett parti med tiotusentals militanter som demokratiskt kan vinna ledningen på varje avsnitt i kampen, genom sitt mod, sin självuppoffring, sin taktiska skicklighet och sin hängivenhet för målet att göra slut på kapitalismen. Sådana partier kan inte vara isolerade, nationella organisationer. De måste från början vara sammansvetsade i en international – ett världsparti för socialistisk revolution – en femte international.

Den grekiska krisen illustrerar hur kontinentens stora imperialistiska makter, speciellt Tyskland, använder den för att stärka sina bankers och företags grepp om de så kallade perifera staterna, och därmed uppnå det som de misslyckades med att göra med sin europeiska konstitution. Men vi måste stå emot sirensången från extremhögern, som ungerska Jobbik, och den stalinistiska vänstern, som Greklands kommunistiska parti (KKE), att lämna EU för att ”återfå nationell självständighet”. Ett Europa med ”självständiga” kapitalistiska stater och nationella valutor är både utopiskt och reaktionärt.

Att i en värld med globala marknader och multinationella bolag återgå till nationell isolering är en önskedröm. Om sådana åtgärder förverkligades på en kapitalistisk grund, skulle de orsaka en ännu allvarligare ekonomisk kollaps som övergår i en reaktionär mardröm. Vi skulle bli förlamade i vårt motstånd om vi förenade oss med de mindre och mer efterblivna delarna av ”vårt” nationella kapital och glömma den enhet vi verkligen behöver – med våra kamrater i hela Europa och resten av världen. Nej, vi måste genom vår internationella kamp lägga grunden för ett socialistiskt Europa på vägen till socialism i världsskala.

Idag, på första maj, måste vi lova att under det kommande året –

• Mobilisera internationell solidaritet med varje rörelse bland arbetarna som gör motstånd – med början hos våra grekiska kamrater.

• Organisera de arbetslösa för att kämpa för jobb, ge stöd till de anställda till försvar för deras jobb, för att kämpa mot kapitalismen och tillbakagångens politiker.

• Organisera strejker, ockupationer, upprätta arbetarkontroll över direktörerna, för att hejda massarbetslöshetens gissel och för att säga nej till alla planer för åtstramning.

• Sätta stopp för att minoriteter som muslimer och romer görs till syndabockar och trakasseras i Europa – organisera en massomfattande arbetarfront mot fascisterna och rasisterna med disciplinerade försvarsstyrkor med arbetare och invandrare för att stoppa deras terrorangrepp och pogromer.

• Kämpa för en plan med samhälleligt värdefulla offentliga arbeten enligt fackliga avtal och under kontroll av fackföreningarna och de arbetslösas organisationer.

• Försvara kvinnornas jobb, rätt till arbete, lika lön och villkor och se till att krisens sociala kostnader inte faller på deras skuldror i hemmets isolering.

• Gör slut på de imperialistiska krigen och ockupationerna i Irak och Afghanistan. Få bort alla styrkor och baser från USA, Nato och EU från Mellanöstern och Centralasien, Colombia, Afrika. Stoppa den israeliska etniska rensningen av Palestina som stöds av USA och EU och bryt den omänskliga blockaden mot Gaza.

• Stöda kampen för självbestämmande för alla förtryckta nationer (kurderna, tamilerna, baskerna, tjetjenerna) och ursprungsfolk.

• Försvara alla länder – Iran, Kuba, Venezuela, Bolivia – som hotas av militära ingripanden, flottblockader eller kuppförsök från USA och EU.

• Kämpa för Europas förenade socialistiska stater på vägen till en förenad socialistisk värld.

Arbetare och förtryckta folk i alla länder, förena er!
En lösning – socialistisk revolution!