Greklands arbetare är motståndets förtrupp
Resolution från Förbundet för Femte Internationalens internationella sekretariat
Den grekiska ekonomin befinner sig i en allvarlig situation och det hotar hela EU. Arbetare organiserar massiva strejker och protester för att försvara sina jobb.
Om någon trodde att tiden med Internationella valutafondens program för åtstramningar var över, då borde de händelser som utspelar sig i Grekland ta dem ur den villfarelsen. Greklands statsskuld på 300 miljarder euro är större än landets ekonomi, och beräkningar förutspår att den kommer att nå upp till 120 procent av BNP 2010. Den 27 april nedgraderade Standard & Poor’s i New York Greklands statspapper till skräpstatus, och stängde därmed i praktiken tillgången till privat kapital och skickade chockvågor genom finansmarknaderna världen över.
En stor andel av Greklands skulder har uppkommit för att bidra till betalningar av de existerande skulderna – en stor del av skulden ägs av tyska och franska banker. Det är de västeuropeiska bankerna som tar över Grekland, inte ”grekerna som tar våra pengar”. Nu vill de sätta landets arbetande människor på svältransoner. Grekland befinner sig i en ”skuldfälla” som liknar de som ruinerade många latinamerikanska länder och 1980-talet och afrikanska länder under 1990-talet. Men Grekland är medlem i både EU och eurozonen.
Den här krisen, och det sätt som de stora imperialistiska länderna har använt den, hotar potentiellt den gemensamma valutan och själva EU:s stabilitet. Att dra ut på förhandlingarna, och därigenom underblåsa spekulationsvansinnet tills det skar av alla andra möjligheter för den grekiska regeringen, är avsett att tvinga grekerna att acceptera hela den nyliberala medicinen, eller snarare det nyliberala giftet.
Tyskland och Frankrike, och deras banker och industriföretag, har ett dubbelt syfte med att sätta Grekland på svältransoner. För det första, att varna andra arbetare i Europa för att de ska gå med på allt mer drastiska eftergifter och, framför allt, inte göra motstånd. Men det andra syftet är att visa de mindre ”perifera staterna” i EU vem som bestämmer, oavsett vad som sägs i EU-fördraget. Det är inte bara deras banker och industriföretag som använder krisen för att glufsa i sig sina mindre rivaler och ta över deras marknader, utan de försöker att de facto upprätta en kraftfull central politisk makt som i världsskala kan konkurrera med USA, Japan och Kina om marknader, råvaror och källor till billig arbetskraft.
Under 2008–2009 rättfärdigade ledare som Obama, Brown, Merkel och Sarkozy sina enorma statliga garantier till bankerna och bilindustrin med behovet att, oavsett priset, undvika en stor depression som den på 1930-talet. Nu hävdar de, på bästa nyliberala sätt, att Grekland måste tvinga på sina arbetare och småbönder en nedgång av ojämförlig storlek och långvarighet. Experter från Deutsche Bank förutspår en recession på minus 7,5 procent i BNP som varar till 2012 och 20 procents arbetslöshet (omkring en miljon människor).
Krisen i april utlöstes av finansiella spekulationer om huruvida Grekland skulle kunna betala sina skulder eller inte. Redan innan dess hade emellertid de grekiska kapitalisterna, EU:s västeuropeiska härskare och Internationella valutafonden (IMF) utövat påtryckningar på Pasoks regering, som kom till makten för bara sex månader sedan på ett program för att motsätta sig åtstramningar. Regeringen gav efter för trycket och föreslog något som man, med hisnande cynism, kallade ett ”program för stabilitet och utveckling”.
Programmet dikterade 10 procents nedskärningar i offentligt anställdas inkomster, en ökning av momsen med 2 procent, 10 procents minskning av offentliga utgifter, 2 års arbete till innan pensionen och en nedskärning av utbildningen med 100 miljoner euro. Det ska bli nedskärningar med 35 procent i statens finansiering av service som fritids för barn och program som hjälper äldre som lever ensamma. Allt i allt en ”besparing” på mer än 4 miljarder euro, som var avsedd att skicka ett lugnande budskap till EU och de internationella marknaderna. Men det tillfredsställde varken spekulanter eller stormakterna inom EU, och speciellt inte Tyskland. En kombination av skenande spekulation och försening efter försening i varje slags överenskommelse om att EU ska ge stöd till Grekland tvingade upp den grekiska regeringens kostnader för lån ända till den punkt där den inte längre kunde låna tillräckligt för att underhålla sin statsskuld.
En trepartskommission med experter från EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och IMF anlände till Aten för att tvinga fram ännu större nedskärningar från den grekiska regeringen. Nu måste det bli en 15-procentig sänkning av lönerna för arbetare i både den offentliga och den privata sektorn, en höjning av pensionsåldern till 67 år och en sänkning av pensionerna, ännu fler avskedanden i offentlig sektor, avskaffande av kollektivavtal mellan fackföreningarna och arbetsgivarna, avskaffande av varje begränsning av avskedanden i den privata sektorn och mer nedskärningar inom utbildningen med ökning av klassernas storlek i skolorna.
Ändå driver de europeiska ledarna nu Grekland till själva randen av statsbankrutt. EU:s president Herman Van Rompuy har sammankallat en konferens med eurozonens ledare till den 10 maj, dagen efter ett viktigt delstatsval i Tyskland och bara nio dagar efter att Aten måste få tag på nio miljarder euro för att betala sina skulder.
De grekiska arbetarna har gjort motstånd. Arbetare i de offentliga transporterna, hamnarbetare, lärare, anställda vid muséer strejkade och demonstrerade när kapitalets tre prokonsuler anlände för att kräva nedskärningar. Det har varit två generalstrejker på 24 timmar vardera och en tredje planeras till den 5 maj. Arbetare i offentlig och privat sektor kommer att delta. De statsanställdas fackförening Adedy och Grekiska arbetares allmänna konfederation (Gsee) kommer att kalla ut sina 2,5 miljoner medlemmar, vilket är hälften av Greklands arbetskraft.
Förutsägelserna är många om en omfattande social oro när de nya åtgärderna för åtstramning tillkännages, och som kan överstiga den som inträffade i december 2008. Grekland har faktiskt redan, som 2008–2009, inträtt i en förrevolutionär situation. Grekiska arbetare kan verkligen blockera svältpaketet, men för det krävs det att de går utöver strejker som bara varar en dag. Den enda vägen framåt är en generalstrejk utan tidsbegränsning med arbetare i både den offentliga och privata sektorn, som drar med sig pensionärerna och landsbygdens befolkning som också kommer att ruineras av nedskärningarna.
Ett långsiktigt problem som de grekiska arbetarna står inför är bristen på enhet i kampen i deras mobiliseringar. De största fackliga federationerna, som står nära Pasok, Gsee-Adedy, har ofta vägrat att samordna sina aktioner med den fackförening som står nära det stalinistiska grekiska kommunistpartiet (KKE) – Pame (Alla arbetares militanta front) – och tvärtom.
Arbetare i de stora federationerna måste kämpa för att deras ledare ska bryta med Pasok, som i praktiken visat sig vara agenter för kapitalisterna i Grekland och EU. Arbetare i Pame måste kräva en brytning med KKE:s nationalistiska politik och dess styvnackade vägran att utfärda en generalstrejk utan tidsbegränsning, vilket ledarna ursäktar med att styrkeförhållandena, sedan Sovjetunionens sönderfall, inte är till arbetarnas fördel. Men det finns faktiskt inget val eftersom det bara är en generalstrejk utan tidsbegränsning som kan bryta regeringens motstånd – och den backas upp av EU och IMF. Inte heller är utträde ur EU och ”återinförande av drakman” någon lösning. Under kapitalismen skulle det innebära en ännu värre kris, ett sammanbrott för handeln och hyperinflation och det skulle samtidigt avskära de grekiska arbetarna från deras bröder och systrar i resten av Europa.
De grekiska arbetarna måste därför kräva enhet i handling av sina ledare. Men eftersom ledarna så ofta vägrar förena sig i toppen, måste basmedlemmarna börja göra det på arbetsplatserna och på lokal nivå. Bildandet av lokala och regionala råd kan åstadkomma detta. De måste dra in delegater från alla fackföreningar, studenternas organisationer och även småböndernas organisationer.
Med tanke på den brutalitet som den grekiska polisens så ofta uppvisat, är det vitkigt för arbetarna och ungdomarna att organisera en kraftfull försvarsmilis. Det skulle också kunna fokusera ungdomens militans, som kunde bevittnas 2008, bort från återvändsgränden med den anarkistiska taktiken (svarta blocket) att bränna ner affärer och kaféer som i onödan stöter bort den lägre medelklassen och driver dem i armarna på högern som en arbetarfientlig kraft.
Vilken väg framåt? Men utan tydliga mål, utan en aktionsplan, kommer inte enbart enhet att räcka för att bemöta EU:s, IMF:s, de grekiska kapitalisternas och regeringens samlade angrepp.
Det måste vara centralt i ett effektivt handlingsprogram att avvisa ALLA nedskärningar: ALLA lönesänkningar, ALLA höjningar av pensionsåldern, ALLA förluster av jobb i vare sig den offentliga eller den privata sektorn. Aktionsråd måste dra in arbetare i den privata sektorn genom att hjälpa till att rekrytera dem till fackföreningar och att kämpa för löneökningar. De måste också kämpa för småbönderna – inte bara försvara deras bidrag utan också höja dem och kräva att deras skulder och inteckningar avskrivs.
På det sättet kan hela den arbetande befolkningen och en stor del av medelklassen samlas kring de strejkande. Samtidigt kan de arbetslösa och ungdomen vinnas genom att kräva arbete eller full betalning, jobb eller anständiga bidrag för alla. Att ta över bankerna och storföretagen, utan kompensation till de tidigare ägarna, och att driva dem under arbetarkontroll kan betala för detta.
Tusentals basmedlemmar i den grekiska arbetarklassens större partier – KKE och Syriza (den radikala vänsterns koalition) plus de mindre grupperna inom extremvänstern i Antarsya – står i motståndets främsta led. Nu behövs det påtryckningar på de officiella ledarna i dessa partier för att bilda en enhetsfront för motstånd. De behöver samlas för att bygga upp aktionsråd för generalstrejken och en försvarsmilis och genom dessa åtgärder förbereda den revolutionära kampen för makten.
En generalstrejk utan tidsbegränsning ställer verkligen direkt frågan: Vilken klass ska vara herre i Grekland? Den militanta förtruppen måste ta upp de politiska uppgifter som behövs för att besvara den. De innefattar uppmaningen att bilda en arbetarregering som kan dra tillbaka och motsätta sig alla nedskärningar, ta över bankerna och storföretagen och driva dem under arbetarkontroll och arbetarstyre och utveckla en produktionsplan. En arbetarregering måste ha som sin centrala uppgift att upplösa den kapitalistiska statens väpnade repressiva styrkor och deras ersättande med de beväpnade massorna, arbetarna och småbönderna och exproprieringen av de stora kapitalistiska företagen och bankerna.
Mitt i en internationell kapitalistisk kris av historiska dimensioner, i ett land där det finns tiotusentals revolutionära arbetare och ungdomar, måste extremvänsterns grupper och basmedlemsrörelser i arbetarpartierna och de fackliga federationerna kombinera sina krafter för att uppmana till bildandet av ett nytt, antikapitalistiskt revolutionärt parti.
Det kan bara uppnås genom enhet runt ett nytt handlingsprogram, som förbinder dagens motstånd med kampen för socialistisk revolution och en arbetar- och småbonderegering baserad på aktionsråd. Den måste verka inom en internationell ram, kämpa för ett socialistiskt Europas förenta stater. Den bör vara den grekiska sektionen av en ny, femte international. En revolutionär enhetskonferens måste samlas för att utarbeta, debattera och anta ett sådant program.
IMF och EU uppträder inte bara till ”förmån” för de grekiska arbetarna. Deras mål är att lära arbetarna i hela Europa en brutal lärdom: Grekland idag – Ni i morgon! Om de lyckas, och de grekiska arbetarna tvingas att underkasta sig de barbariska nedskärningarna, kommer liknande program att presenteras över hela Europa.
Det behövs en internationell uppmaning för solidaritetsaktioner med det grekiska motståndet . Och det bästa sättet att tillhandahålla dem är att efterlikna deras aktioner – att gå ut på gatorna med deras paroller:
Vi kommer inte att betala deras kris.
Det är nog nu!
Arbetare – res er!
