Arbetarmakt

På första maj svämmade hundratusentals ut på gatorna i Katmandu, Nepals huvudstad, i en demonstration som sammankallats av maoisterna. Vid ett massmöte utlyste den maoistiske ledaren Pushpa Kamal Dahal, känd som Prachanda, en obegränsad generalstrejk. Dess mål var, sade han, att tvinga koalitionsregeringen, som består av 20 partier, att avgå och att den konstituerande församlingen skulle utforma en sedan länge fördröjd författning. Prachanda krävde också en ny regering med maoistisk premiärminister och maoistisk majoritet.

Maoisterna (eller Nepals Förenade Kommunistiska Parti – Maoistiskt) har redan lett en sådan regering – från september 2008 till maj 2009 – med Prachanda som premiärminister. Han avgick när presidenten vägrade att stöda avskedandet av arméns överbefälhavare, som vägrat införliva de 19 000 maoistiska gerillakrigarna i armén. Nu vill maoisterna tvinga sig in i en koalition igen.

Generalstrejkens mål
Under strejkens sex dagar stängdes landet, till stor del som resultat av de maoistiska ungdomsföreningarnas aktioner – unga människor från landsbygden som svämmade in i Katmandu för att genomdriva en allmän stängning av fabrikerna, företag, affärer och så vidare. Det innebar att den obegränsade strejken inte hade någon organisk inblandning av den urbana arbetarklassen, utan den blev effektivt påtvingad av den maoistiska ungdomen.

Många maoistiska ungdomar, som ännu inte vunnit mycket från den revolution som 2006 störtade Nepals kung, såg strejken som ett sätt att föra deras parti till makten, inte bara för att få några ministerposter, utan för att vidta revolutionära åtgärder för att ta jorden från storgodsägarna och genomföra socialistiska åtgärder i de fattigas, ungdomens och arbetarnas intresse. En ung kader som intervjuades av en utländsk journalist om deras mål svarade: ”Vi kommer för socialismen. Vi säger ’fred och konstitution’. Människor kommer att få samma rättigheter. Vi kommer inte för att slå till reträtt.”

För de maoistiska ledarna uppkom generalstrejken helt ur återvändsgränden med att övertyga de 20 partierna i koalitionsregeringen att återta dem i en ledande roll i regeringen. Det finns därför en tydlig motsättning mellan de maoistiska ledarnas begränsade reformistiska mål och deras basmedlemmar. Den revolutionära taktiken med en obegränsad generalstrejk användes också för mycket begränsade mål och utan det positiva, demokratiska deltagandet av den urbana arbetarklassen som strejken var helt beroende av. Prachandas orsak till att avbryta strejken visar hur oförberedda maoisterna var för en kamp om makten. ”Vi har beslutat att avbryta generalstrejken med hänsyn till de svårigheter den orsakat vanliga människor, och också med tanke på den konspiration som regeringen kläckt för att anstifta våld. Men vi har inte stoppat vår folkrörelse”, sade han.

Sammanstötningar med maoisterna
Utan tvivel var det bättre att den slutade som en fars än som en tragisk konflikt mellan bondeungdomarna och den urbana arbetarklassen. Men maoisternas byråkratiska ledning hade ingen förståelse för att en generalstrejk inte kan lyckas om den inte från första början involverar arbetarna i fabrikerna och de mindre verkstäderna, om den inte först och främst ger uttryck för deras behov och krav, och om inte arbetarna genom demokratiska råd och kommittéer är ansvariga för den.

Orsaken till att strejken misslyckades med att aktivt involvera arbetarna var att många, inberäknat dem i de största fackliga federationerna, inte stödde en rent politisk strejk riktad mot regeringspartier som deras fackförening stöder. Dessa partiers ungdomsgrupper stötte därför i allt högre utsträckning ihop med de maoistiska ungdomarna som försökte tvinga fram strejken. Prachanda var skräckslagen för att storskaligt gatuvåld skulle slå sönder utsikterna för en ny regering med honom själv som premiärminister ännu en gång.

De maoistiska ledarna arbetar längs en parlamentarisk väg, med en lång period med kapitalistisk demokrati, i vilken Nepal antas ska moderniseras av en kapitalistisk utveckling som leds av en koalitionsregering med de borgerliga partierna som domineras av maoisterna. Det utopiska projektet inkluderar att uppmuntra utländskt kapital (indiskt, kinesiskt och västerländskt) för att etablera sig i speciella ekonomiska zoner. När maoisterna satt vid makten 2008–2009 skrev deras ministrar ett förslag till lagstiftning som skulle förbjuda strejker i dessa zoner – knappast en åtgärd som kan tänkas vinna över Nepals arbetare från de reformistiskt ledda fackföreningarna.

Ett flygblad som delades ut på första maj av anhängare till Förbundet för Femte Internationalen och medlemmar i Revolution-Nepal, den socialistiska ungdomsrörelsen, erbjöd arbetarna ett revolutionärt alternativ. Det förde bland annat fram följande:

”Nepal behöver en revolution – en revolution som ger makten inte till en regering med politiker utan till församlingar av arbetare och bönder. För att nå socialismens mål, behöver vi bygga upp ett revolutionärt parti som kan ta makten och göra slut på kapitalismen nu. Dess program skulle kämpa för att ta Nepal ur feodalism och primitiv kapitalism och mot en socialistisk ekonomi genom att lägga makten i händerna på arbetarna och bönderna. För socialism i Nepal som en del av en socialistisk federation i Sydasien.”

Dave Stockton