Arbetarmakt

Den thailändska armén belägrar de protesterande rödskjortornas läger i centrala Bangkok. Efter att ha omringat området har de utropat det till en zon där allt är lovligt byte (free fire zon), 25 människor har redan skjutits och dussintals skadats. Abhisit Vejjajivas regering – som installerades av militärledningen – är beredd att definitivt sätta stopp för rörelsen. Så många som 5 000 personer kan fortfarande befinns sig inom det stora lägret. Om armén slutligen bestämmer sig för att storma dess befästningar av bildäck och bambustänger är det sannolikt att många kommer att mista livet.

Vi måste protestera världen över och kräva att armén dras tillbaka och att demonstranternas elementära demokratiska krav på fria och rättvisa val tillgodoses. Rödskjortorna har sedan den 3 april ockuperat den thailändska huvudstadens turist- och affärscentrum. Bara för några dagar sedan föreföll premiärminister Vejjajiva slutligen vara beredd att upplösa parlamentet och utlysa val till den 14 november. Men rödskjortornas krav på att vice premiärminister Suthep Thaugsuban avsätts – det var han som inledde det blodiga angreppet den 10 april som ledde till att 20 demonstranter dödades – ledde till att uppgörelsen avbröts och nu skickas armén in.

Det står helt klart att hela regimen – och bakom den arméns generaler, kungen och en hovkamarilla – är bittra fiender till demokrati och de mest grundläggande behoven för Thailands arbetare och utfattiga massor på landsbygden. Endast en socialistisk revolution – som genomförs av massan av arbetare och fattigbönder – kommer att medföra verklig demokrati i form av en regering som bärs upp av arbetarna, bönderna och städernas fattiga.

Enhetsfronten för demokrati mot diktatur (UDD), vars aktivister – rödskjortorna – uppgår till hundratusentals, har sedan i mars deltagit i massprotester mot regeringen i Bangkok. Rörelsens sociala bas består främst av ungdomar från landsbygdens fattiga och arbetarklassen. Många har kommit till Bangkok från sina fästen i landets norra och nordöstra delar. Inkomsten per capita i den nordöstra delen är cirka 52 procent av genomsnittet i hela landet och bara 20 procent jämfört med genomsnittet i storstadsområdet Bangkok.

Den påtagliga sociala ojämlikheten i Thailand ligger i botten på detta uppror från ungdomen. De övre 20 procenten av befolkningen äger 69 procent av rikedomarna, medan de lägsta 20 procenten bara äger en procent. Den genomsnittliga månadsinkomsten för de lägsta 20 procenten är bara 45 dollar per månad. Rödskjortornas militanter talar öppet om sin kamp som en ”klasskamp” mot fattigdomen. Sannerligen! Det är det, åtminstone så långt som deras motivering räcker. Ändå har rörelsen en ledning som finansieras av den förre premiärministern och mångmiljardären Thaksin Shinawatra, och som leds av några av hans kumpaner.

Thaksin var premiärminister mellan 2001 och 2006 och är inte socialist – inte ens av Hugo Chávez sort. Hans projekt är en moderniserad thailändsk kapitalism som kan konkurrera effektivt med Kina, Indien, Europa eller Japan. Han hade fler inslag i sin politik som riktade sig mot fattigdomen än den nuvarande regeringen. Han genomförde begränsade reformer, men han var sannerligen inte någon vän till de fattiga, utan lycklig med att leda en regering som tillvaratog storföretagens och bankernas intressen.

Rödskjortorna
UDD är politiskt en borgerlig, populistisk rörelse som försökt efterlikna de östeuropeiska ”färgrevolutionerna” för några år sedan. Men till skillnad från dem har den inga uppbackare i västs NGO-organisationer och finansieras huvudsakligen av Thaksins miljarder. En del vänsterkrafter har deltagit i rödskjortornas rörelse, men den har ändå svaga rötter i den thailändska arbetarklassen. Övervinnandet av motsättningen mellan dess sociala bas och kapitalistiska ledning är avgörande om dess unga aktivister, som de säger, ska kunna föra klasskamp. Denna motsättning är redan i färd med att slita itu rörelsen, med en del ledare som uppmanar till en kompromiss med militären och kungen, och andra som är beslutsamma att kämpa vidare, om nödvändigt med livet som insats.

Rödskjortornas rörelse består av många olika politiska tendenser, från socialister till radikala liberaler och Thaksins anhängare. De är alla förenade i sitt hat mot den nuvarande regimen, även om det finns oenighet om vad som bör komma efter den. Rödskjortorna har emellertid visat sig vara en välorganiserad och kraftfull styrka, som upprepade gånger organiserat massaktioner under de senaste två åren. Lägret i Bangkok har sin milis, som bär skyddshjälmar och är beväpnad med stora käppar. De har befäst ingångarna till lägret med cementblock, barrikader tillverkade av bildäck indränkta med bensin, vässade bambustänger och taggtråd. Under en tid hade de den rebelliske armémajoren Khattiya Sawasdiphol som rådgivare. Denne skapade även en svartklädd och beväpnad paramilitär styrka. Men han blev, som ett olycksbådande tecken på militärledningens planer, svårt sårad av en prickskytt den 13 maj medan han talade med reportrar om lägrets omkrets.

Den thailändska arbetarklassen
Arbetarrörelsen i Thailand är mycket svag i fackliga termer och är knappast alls politiskt närvarande sedan sönderfallet för det maoistiska thailändska kommunistpartiet under 1980-talet och början av 1990-talet. Statistik från 2001 visar att det bara var 285 000 eller 2,6 procent av de 11 miljoner som är sysselsatta i den privata sektorn som är fackligt organiserade. I den mindre statliga sektorn var andelen mycket högre – 60,94 procent, dvs. 165 546 medlemmar i fackföreningar.

Ändå har Thailand liksom andra länder i Sydostasien upplevt en industriell utveckling under de senaste årtiondena. Utlandsägda fabriker producerar bilar, elektronik och datorer. Arbetskraften uppgick 2001 till 33,4 miljoner, en ökning från 21,7 miljoner 1981. Under det år som senast rapporterats var ungefär 50 procent sysselsatta i jordbruket och besläktade yrken, 20 procent i industrin och 30 procent i service.

Många av de mindre fabrikerna är utsvettningsfabriker, ofta med invandrade arbetare, kvinnlig arbetskraft och även omfattande barnarbete. Under rödskjortornas protester har premiärministern varnat för att varje invandrad arbetare som återfinns i demonstrationerna omedelbart kommer att avskedas och utvisas. Enbart detta visar elitens rädsla för att arbetarna ska involveras i kampen för demokratiska och fackliga rättigheter. Men Thaksin visade sig inte heller, när han var premiärminister, vara någon vän av den organiserade arbetarrörelsen.

För rödskjortornas unga militanter räcker det – även om deras militanta självförsvar mot armén är rättfärdigt och nödvändigt – inte med att vinna. Nyckelfrågan är att vinna arbetarklassens stöd och det fordrar att rörelsen tar upp arbetarklassens krav. Blockaden av Bangkoks affärsdistrikt har drivit affärsmännen till ursinne, men enbart det har inte kunnat bryta viljan hos domstolarna och arméledningen. Antalet deltagare har oundvikligen minskat, eftersom det inte tycks finnas någon framkomlig väg. Blockaden ser allt mer ut som en återvändsgränd. Enbart massomfattande politiska strejker – framför allt en generalstrejk som stöds av massiva bondemobiliseringar på landsbygden – kan radikalt ändra styrkeförhållandet mellan klasserna gentemot landets elit.

På samma sätt behöver ungdomarnas politiska strategi förändras. Thaksin har själv förklarat sig vara brinnande rojalist och all kritik av kungen kan kosta dig fängelse mellan tre och tio år för majestätsbrott. Men kungen, domstolen och militären är reaktionens oupplösliga kärna. Den radikaliserade ungdomen behöver – utan att ge upp sina krav på fria val – bryta med Thaksin och skapa ett revolutionärt kommunistiskt parti. I annat fall kommer den franske revolutionären Saint-Justs maxim att ännu en gång visa sig vara korrekt: ”de som gör revolution halvvägs gräver bara sina egna gravar”.

Dave Stockton