Arbetarmakt

Europas socialforum (ESF) i Istanbul avslutades för ett par dagar sedan, närmare bestämt den 4 juli. Arbetarmakts nyhetsbrev har tidigare behandlat ESF:s situation inför samlingen i den turkiska huvudstaden och varnat för den passivitet som de ledande krafterna förespråkar. I en första rapport och en kortfattade utvärdering av årets ESF, skriver en tysk kamrat – Martin Suchanek – och bekräftar våra farhågor.

Rapport från Istanbul
”Socialforumet är ännu inte dött, det förruttnar bara av egen kraft”, så sammanfattade en deltagare ironiskt och förargat Europas socialforum 2010. Och faktiskt: balansräkningen över årets ESF i Istanbul måste vara nykter. Med mellan två- och tretusen deltagare – enligt optimistiska beräkningar femtusen – var det hittills det minsta av alla forum. Omkring hälften av deltagarna kom från Turkiet och Kurdistan, de övriga från olika länder i Europa. Ett brett spektrum av kontinentens vänster var som alltid företrädd – från fackföreningsbyråkrati över reformistiska partier till radikal vänster.

Varför så få?
Massbasen, närvaron av aktivister från kampen, politiska organisationer, kampanjer eller partier var påtagligt frånvarande. Det berodde säkert på den dåliga mobiliseringen till forumet. Det var stora delar av den politiska vänstern i Turkiet, den radikala fackliga federationen DISK och KESK liksom den kurdiska befrielserörelsen och det mesopotamiska socialforumet som till stor del drev ESF i Istanbul. I staden var ändå ESF jämförelsevis lite närvarande. Medlemmar i och anhängare till fackföreningarna liksom vänsterorganisationerna och den kurdiska befrielserörelsen höll sig till största delen på långt avstånd.

Också från Turkiet var mobiliseringen dålig. Det berodde på brist på material och tekniska och organisatoriska medel. Men man får inte glömma att den turkiska staten liksom de kommunala myndigheterna i Istanbul var fientliga och avvisande gentemot forumet. Ingen får heller glömma att den turkiska organisationskommitténs medel var små för att inte säga försvinnande. Allt som allt fanns ett kontor på cirka 10 kvadratmeter till förfogande, vilket var utrustat med fyra bord, enstaka stolar och gamla datorer, och förfogade knappt över några ekonomiska medel.

Den avgörande orsaken till den dåliga mobiliseringen låg och ligger dock enligt vår uppfattning på annat håll. Det stod inte vid någon tidpunkt klart varför tusentals aktivister över huvud taget skulle komma, vilka beslut, initiativ osv. som skulle komma ut av forumet, som skulle kunna utveckla kampen mot krisen, mot kriget mot det kurdiska folket eller det imperialistiska kriget och ockupationen i Mellanöstern.

Många dök helt enkelt inte upp, eftersom Europeiska socialforumet och många av dess lokala avläggare – även socialforumet i Tyskland – inte längre spelar någon roll för största delen av den aktuella kampen och mobiliseringen. Även om forumet för närvarande är det enda ”utrymme” på europeiskt plan där tusentals träffas och hundratals företrädare för olika organisationer kan driva på samordning av motståndet, visade det sig i Istanbul att en stor majoritet av ESF:s informella ledning, de dominerande krafterna från vänsterfack, Attac och sammanslutningar som står nära de europeiska vänsterpartierna osv., helt enkelt inte vill det.

Forumens innehåll
Detta kom också till uttryck i en vid första anblicken konstig motsägelse i forumet.

I runda tal en tredjedel av de 200 seminarierna handlade om krisen och dess orsaker, om bokslut över och erfarenheter av kampen, men även frågan om möjliga alternativ till kapitalismen diskuterades. Andra prioriteringar var frågan om angreppet på utbildningssystemet, ungdomen, kvinnorna, kampen mot det imperialistiska kriget liksom mot den sionistiska blockaden mot Gaza och solidaritet med befrielsekampen som förs av de palestinska och kurdiska folken.

Under många seminarier och möten refererades upprepade gånger till nödvändigheten av beslutsamma aktioner. Rörelsen mot krisen måste gå vidare från demonstrationer till obegränsade strejker osv. Kampen får inte riktas mot enstaka ”utväxter” på kapitalismen, utan mot själva det kapitalistiska systemet, som befinner sig i en historisk kris. Därför hördes också gång på gång kravet på internationell samordning av motståndet.

Enstaka tematiska möten som hölls av sociala rörelser eller nätverk inom ramen för ESF – som det avslutande plenumet för nätverken om utbildning liksom det antiimperialistiska mötet, som Förbundet för Femte Internationalen och ungdomsorganisationen Revolution aktivt förberedde och genomförde, antog deklarationer i den riktningen.

Politiskt stillestånd och nedgång
Det var dock bara steg i rätt riktning. Även om ESF politiskt var mer radikalt, mer till vänster, mer antikapitalistiskt och intressantare än förra forumet i Malmö, förblev det med tanke på kapitalismens aktuella och historiska kris längre bakom klasskampens krav än nästan alla tidigare.

Detta märks bäst i avslutningsförklaringen. Där heter det:

”Vi, deltagare i ESF i Istanbul, bekräftar att vi kommer att engagera oss starkt mot varje krig och varje ockupation och vi är för en politisk lösning av den kurdiska frågan. Vi har kommit överens om följande resolution:

Låt oss arbeta gemensamt tillsammans i Europa mot krisen!
Inom ramen för den globala krisen och med tanke på EU:s, regeringarnas och IMF:s offensiv för att genomdriva en strikt politik för besparingar eller en politik för social tillbakagång, har de vid ESF i Istanbul församlade sociala rörelserna publicerat ett upprop för gemensam handling.

I hela Europa bildas mobiliseringar och motståndsrörelser för att ifrågasätta dessa åtgärder. På lång sikt är det absolut nödvändigt att utveckla en sammanhängande kamp i hela Europa som för samman de sociala rörelserna, fackföreningarna, föreningar, organisationer, nätverk och medborgare. Därför har vi som ett första steg på vägen mot att utveckla mobiliseringar i hela Europa publicerat ett upprop för den 29 september och dagarna däromkring.

Vi måste utveckla alternativa åtgärder som försätter oss i en position där vi kan uppfylla de sociala behoven och ekologiska kraven.

Alla sociala rörelser uppmanar till en europeisk församling den 23–24 oktober (eller 13–14 november) i Paris för att fortsätta mobiliseringen och samordningen av våra rörelser, utvärdera dem och diskutera ESF:s framtid.”

Denna förklaring är svår att överträffa vad gäller harmlöshet och politisk oklarhet. Den uppenbarar forumets hela dilemma. Man kunde bara enas om att göra något ”omkring” den 29 september. Vad, för vilka, för vilka krav – allt detta står öppet. Därmed överlåts det politiska initiativet villkorslöst till Europafacket, istället för att använda den 29 september till massmobilisering för tydliga krav mot krisen och därmed tvinga ETUC att gå utöver sin egen lama mobilisering.

Vi – Förbundet för Femte Internationalen – har därför föreslagit följande krav mot övervältrandet av krisens kostnader på massorna:

”… Därför uppmanar de sociala rörelsernas församling alla arbetarorganisationer, fackföreningar och politiska partier, sociala rörelser, ungdomen, kvinno- och invandrarorganisationer att förena sig i en gemensam kamp på hela kontinenten:

• Nej till alla åtstramningspaket! Nej till alla nedskärningar i löner, jobb, pensioner, samhällsservice, utbildning och sjukvård! Avskriv skulderna för Grekland och andra länder som blivit utfattiga genom krisen och marknadens spekulanter!

• Bankirerna och ägarna till de stora företagen måste betala kostnaden för krisen! Beskatta de rika – inte lönearbetarna och de fattiga! Konfiskera förmögenheten för de miljardtyngda spekulanterna, som använder krisen för att samla på sig enorma rikedomar på de fattigas bekostnad! För att kunna stoppa spekulanterna på aktie-, valuta- och obligationsmarknaderna, måste vi överta kontrollen över finanssystemet från privata företag och investeringsfonder. Expropriera bankerna och finansinstitutionerna utan kompensation och under arbetarkontroll!

• Stoppa massavskedandena! Vi kräver sänkning av arbetstiden utan sänkt lön! Vi kräver konfiskering utan kompensation av alla företag som hotar arbetarna med nedläggning, avskedanden eller lönesänkningar, och ställ dem under arbetarkontroll.

• Stoppa den nationalistiska och chauvinistiska kampanjen mot det grekiska folket! Internationell solidaritet med de grekiska arbetarnas och ungdomarnas kamp!

• Bygg kommittéer och allianser mot krisen i alla städer och regioner och samordna dem nationellt och internationellt! Alla fackföreningar, alla arbetarorganisationer och arbetarpartier, alla sociala rörelser bör ansluta sig till sådana aktionskommittéer och gemensamt organisera militant direkt aktion: massdemonstrationer, solidaritetsaktioner på arbetsplatserna, ockupationer, politiska masstrejker.

• ESF:s avslutande församling i Istanbul skapar en samordning av kampen i hela Europa mot krisen. Vi kommer, som ett första steg, att organisera en aktionsdag för hela Europa med strejker och massdemonstrationer mot nedskärningarna och EU:s åtstramningspaket i september 2010!”

Vi föreslog den 29 september som konkret datum för en sådan dag. Det avvisades med hänvisning till att texten var ”för lång” eller inte hade skrivits med ”ESF:s språk”. I det senare ligger en viss sanning. Om ”ESF:s språk” består i att godta intetsägande formler, då måste det bli slut med detta ”språk”. Vi ville bryta med just det, och ESF måste bryta med det språket, om det ska ha ett politiskt existensberättigande och vara till verklig nytta för kampen. Dessutom måste det bli ett slut på den politiska inriktning och oklarhet som ligger bakom detta språk. ESF ligger – det har Istanbul visat – på dödsbädden. Om det ännu en gång ska kunna resa sig därifrån, kan ifrågasättas. Men ESF kan bara bli friskt, om det ger sitt bidrag till kampen för ett handlingsprogram mot krisen, till en klasskampsinriktad mobilisering i hela Europa.

Martin Suchanek