Arbetarmakt

Delegater från Förbundet för Femte Internationalens sektioner samlades i Turkiet i juni för att diskutera vår organisations internationella arbete och anta de dokument och resolutioner som kommer att vägleda vårt arbete under de närmaste åren.

Detta var den åttonde kongress som Förbundet hållit sedan den blev en demokratiskt centralistisk organisation sommaren 1989. Medlemmar i Förbundet från Tyskland, Österrike, Tjeckien, Sverige och Storbritannien deltog. Kongressen välkomnade också en delegat från den nya sektionen i USA, som bildades 2009 och en anhängare till Förbundet från Nepal som är medlem i den socialistiska ungdomsgruppen Revolution.

Kongressen ägnade speciell tid åt en diskussion om utvecklingen i Sydasien och speciellt den pågående krisen i Nepal. Kongressen bekräftade sin avsikt att bidra till att bygga en sektion av Förbundet i Nepal och upprätta ett genuint revolutionärt socialistiskt alternativ till maoisterna, som hittills har lovat mycket och ändå levererat så litet till de nepalesiska bönderna och arbetarna. Debatten om Nepal fokuserades på misslyckandet i Nepal för den maoistiska strategin med två stadier – först demokrati och sedan socialism. I motsättning till maoisterna argumenterar revolutionära socialister för den permanenta revolutionens strategi, att demokrati bara kan vinnas genom att uppnå socialism. Det förekom också en diskussion om Bandh i maj 2010 – som ofta beskrivits som en generalstrejk men som i verkligheten var en våg av tvångsaktioner av maoistiska kadrer från landsbygden som bussades in till Kathmandu för att hindra arbetarna från att arbeta och stänga affärer och inte en frivillig aktion från arbetarklassens sida. Den blev snabbt så impopulär att den avbröts efter ett par dagar inför motreaktionen från arbetarklassen och vänsterintelligentsian i huvudstaden.

Olyckligtvis kunde delegaterna från Pakistan, på grund av att de förvägrades visum, inte delta. Kongressen fördömde förbehållslöst invandringslagar, som på det sättet kränker rätten för vanliga människor från länder i tredje världen att resa utomlands. Dessutom kunde delegaterna från Sri Lanka inte delta på grund av den politiska utvecklingen på hemmaplan. Båda sektionerna sände hälsningar till kongressen och lovande sektionsrapporter skickades vilka visade de framsteg som gjorts av kamraterna i båda länderna. Det arbete som bedrivs av Sri Lankas Socialistiska Parti rapporterades som en verklig framgång, med det första numret av Revolution publicerat på singalesiska och framgångsrika möten på internationella kvinnodagen, liksom deltagandet med kandidater i valet nyligen som en del av Vänsterfrontens plattform.

När de lankesiska kamraterna först kom i kontakt med Förbundet som en splittring från CWI (Rättvisepartiet Socialisternas internationella organisation) 2006, var situationen i deras land mycket annorlunda, fastlåst som det fortfarande var i ett inbördeskrig. SPSL har tvingats ta itu med den nya situationen efter kriget och den kamp för demokratiska rättigheter och arbetarnas rättigheter som den inlett. Vår sektion lyckades skicka sjukvårdsarbetare till de massomfattande interneringslägren i norra delen av landet och organisera både aktivt solidaritetsarbete liksom politiska diskussioner med de tamilska flyktingarna. Under inbördeskriget stod SPSL fast i försvaret av tamilskt självbestämmande och nationella rättigheter och använde sitt inflytande i den fackliga rörelsen för att vinna arbetarklassens stöd mot chauvinism.

Den pakistanska sektionen av Förbundet föddes ur den folkliga rörelse som störtade diktatorn Musharraf, med radikala jurister i spetsen, och som gjorde slut på ett årtionde av militärt styre. På senare tid har Förbundets medlemmar drivit kampanjer mot kriget i de nordvästra gränsprovinserna och antagit en tydlig antiimperialistisk ståndpunkt med krav på att kriget avslutas, till skillnad från stora delar av den pakistanska vänstern som stöder soldaterna mot byborna och motståndskämparna.

Kongressen välkomnade också delegater från den socialistiska ungdomsorganisationen Revolution, vilka deltog i diskussionerna och röstade om dokumenten. Förbundet bekräftade återigen sin vilja att arbeta sida vid sida med Revolution internationellt för att bygga en ungdomsorganisation som kan föra in fler ungdomar i kampen mot kapitalism och imperialism. Kongressens huvuduppgift var att anta ett dokument med perspektiv och uppgifter liksom fullbordandet av ett nytt programmatiskt manifest som ett handlingsprogram mot krisen. Det programmatiska manifestet finslipades av kongressen, inklusive en del betydelsefulla debatter om att försvara invandrares rätt att använda sitt eget språk i skolor och så vidare, som ett avvisande av idén om officiella statliga språk. Det fördes också en debatt om parollen ”Avskaffa aktiemarknaden” vilken avvisades av kongressen, för att istället kräva förstatligande av banker och finansiella institutioner.

Kongressen antog också en resolution om Kinas karaktär. Den resolutionen analyserar Kinas utveckling under det senaste årtiondet, inklusive den exponentiella tillväxten av dess ekonomi och dess ökade makt i den internationella världsordningen. Kongressen kom till slutsatsen att Kina nu är en imperialistisk stat, vars utveckling nu är en av de viktigaste faktorerna i världspolitiken.

Den växande arbetarrörelsen i Kina pekar på de kommande revolutionära strider som kommer att avgöra framtiden inte bara för Kina utan faktiskt för hela världen under kommande årtionden. Framväxten av en ny imperialistisk makt, speciellt en med så stor ekonomisk och militär potential som Kina förebådar början på en ny världsordning med multipolaritet och ökade friktioner med de etablerade ”gamla” imperialistiska nationerna, framför allt USA.

Förbundets tyska sektion lade fram en resolution i frågan om vilket slags regering socialister ska kämpa för. Det var som svar på att några delegater hade föreslagit att i det nya programmet infoga en hänvisning till arbetarnas, böndernas och de fattigas regering, som ett sätt att inkludera de omfattande halvproletära skikt som lever i de stora kåkstäderna världen över. Resolutionen avvisade detta förslag och argumenterade istället för att behålla arbetar- och bonderegering, vilket blev den ståndpunkt som kongressen godkände.

Kongressen diskuterade också förslag till resolutioner om maoism och islamism, vilka är avsedda att vägleda våra medlemmars och anhängares arbete i Sydasien. En längre diskussion mellan delegaterna tillhandahöll mer information och fler idéer för de resolutioner som vi avser att publicera snart.

Förbundets senaste kongress hölls 2006, under en svår tid för vår organisation. Splittringar i de österrikiska och brittiska sektionerna liksom förlusten av många medlemmar från tyska Revolution inträffade allt under det året, som resultatet av att olika medlemmar gick in i en period av reträtter eller konflikter om taktiska frågor. Kongressen kännetecknades då av alla närvarande kamraters inställning att gå vidare med förnyad energi och beslutsamhet, och resultaten av har börjat bära frukt. Sedan dess har Förbundet tredubblat antalet medlemmar och sektioner och ökat antalet anhängare i flera andra länder. Vi är också engagerade i diskussioner med grupper i Asien, Afrika och Latinamerika.

Det dokument som behandlar Förbundets uppgifter under de kommande åren betonar betydelsen inte bara av tillväxt utan också konsolidering av de nyare sektionerna. Det diskuterar hur de asiatiska sektionerna ska kunna garanteras helt och fullt deltagande, trots de upprepade problem vi stött på med att få visum för kamrater som ska delta i våra internationella möten. Utifrån vårt perspektiv att åren framöver kommer att utmärkas av intensifierad klasskamp, satte vi som våra prioriteringar upp större integrering i fackföreningarna och på arbetsplatserna, större engagemang i solidaritetsaktioner med stora strejker, mer omfattande rekrytering av arbetare, inklusive kvinnor och invandrare. Vi valde ett antal nya kamrater till våra internationella ledningsorgan med avsikten att tillhandahålla mer råd och stöd till våra sektioner och snabba svar på de många förfrågningar vi nu får från olika delar av världen.

Efter kongressen höll vi en kaderskola för delegater och kamrater som deltog i Europas socialforum vilken var fokuserad på stadierna i uppbyggnaden av ett revolutionärt parti, med workshops om Minneapolis 1934 och Frankrike 1934–35.

En konferens med kvinnliga medlemmar i Förbundet och Revolution diskuterade det arbete vi kommer att bedriva under de närmaste fyra åren för att dra in fler kvinnor i våra led. Det inkluderade erfarenheterna av att bygga upp ett revolutionärt kvinnokollektiv i Österrike, framställningen av en ny pamflett om socialism och kvinnofrigörelse i Storbritannien och arbete bland kvinnliga fackföreningsaktivister. Kongressen och konferensen förnyade löftet att se till att andelen kvinnliga medlemmar i Revolution och Förbundet fortsätter att växa.

En ny tid med kriser, motstånd och revolution har inletts
Kongressen debatterade också vår ståndpunkt när det gäller den karaktärisering vi ska ge den politiska period som inleddes med krisen 2008. En del kamrater hävdade att vi ska beteckna den som ”en revolutionär period”, istället för att som Förbundet beteckna perioden efter 2001 som en ”förrevolutionär period”, som kännetecknas av tendensen till stagnation av produktivkrafterna. Anhängarna av denna ståndpunkt betonade de objektiva faktorer som är i verksamhet i världsekonomin som bevis för denna tendens till nedgång och följaktligen framväxten av förrevolutionära och revolutionära situationer. Kongressen debatterade dessa frågor och beslutade att revidera dessa karaktäriseringar – med argumentet att de representerar en alltför abstrakt generalisering som bagatelliserar den avgörande subjektiva faktorn för att karaktärisera en period som ”revolutionär” eller ”förrevolutionär”.

Dessutom tyckte majoriteten att sådana karaktäriseringar när de tillämpas på längre perioder riskerar att dölja de föränderliga situationerna och konjunkturerna – där förändringarna i styrkeförhållandet mellan klasserna som ett resultat av segrar och nederlag för arbetarklassen spelar en avgörande roll och faktiskt dikterar förändringar i taktiken. Sådana situationer och konjunkturer kan verkligen karaktäriseras som ”inte” revolutionära, ”för”-revolutionära eller ”kontra”-revolutionära som ett resultat av en konkret kombination av objektiva och subjektiva faktorer.

Kongressen klargjorde också, att även om perioden efter 1989 – av många betecknad som globaliseringens period och perioden med obestridd hegemoni för USA – hade tagit slut, har maktförhållandena, de dominerande globala institutionerna och deras ideologi inte brutit samman helt och hållet men har inte desto mindre gått in i en dödlig kris. Kongressen som helhet hade emellertid uppfattningen att vi inträtt i en period (nödvändigtvis med okänd varaktighet) som kännetecknas av framväxten av vad Trotskij under 1920- och 1930-talet kallade ”den revolutionära krisen för systemet som helhet” för att skilja den från normala cykliska kriser eller katastrofala nedgångar.

Kongressen godkände enhälligt ett perspektivdokument som återspeglade karaktäriseringen av världen som att den befinner sig i en revolutionär historisk kris för kapitalismen, en kris där den revolutionära kommunismen återigen kan bli ett massfenomen. Men vi tog också helt och fullt hänsyn till krisen för proletariatets ledning, som är uppenbar i den oerhörda ojämnheten i arbetarklassens svar på krisen. Det avslutande avsnittet av de internationella perspektiv som antogs av kongressen sammanfattar de slutsatser som drogs av kongressen om kampen under åren framöver och de uppgifter som revolutionärer står inför. Vi citerar det i sin helhet:

”Förbundet för Femte Internationalen har framgångsrikt analyserat den nuvarande krisens utveckling från dess första framträdande som en kreditkris 2007–2008 till den nuvarande ojämna och haltande cykliska återhämtningen i de imperialistiska kärnländerna. Vi visade att alla de inslag av stabilisering och kreditdriven expansion som förknippats med globaliseringen hade nått sina gränser, och faktiskt vänts till sina motsatser – och blivit orsaker till sammanbrott för systemet. Vi anser att den ekonomiska krisen 2008 har inlett inte bara en speciellt allvarlig cyklisk recession utan inlett det som Leo Trotskij kallade ’en revolutionär kris för systemet som helhet’, dvs. en utdragen period som omfattar flera industricykler i vilka den övergripande trenden är mot stagnation och förfall för produktivkrafterna.

Det innebär inte att det inom en sådan revolutionär kris inte kan förekomma kortare perioder med expansion, återhämtning och faktiskt också tillväxt av produktivkrafterna i global skala; men det innebär att sådana perioder kommer att vara kortlivade och inte kommer att vara det dominerande draget på lång sikt. Det innebär inte heller att speciella delar av världsekonomin inte kommer att uppleva betydande tillväxt, i likhet med USA under större delen av 1920-talet. Idag spelar Kina alldeles tydligt en sådan roll, även om landet inte är immunt mot sin egen krasch.

Även i sådana perioder verkar dessutom lagarna om ojämn och sammansatt utveckling, där situationen i varje land betingas av trenden till sammanbrott, men där situationerna i enskilda länder (och även kontinenter, regioner) uppvisar speciella drag, även sådana som står i motsättning till den allmänna karaktären. En annan viktig punkt är att vi befinner oss i början, inte i slutet, av en sådan period med revolutionära kriser. Därför kan vi förvänta oss återhämtning och stabilisering liksom kriser och nedgångar och – nödvändigtvis – faser med övergång mellan dem.

Den ekologiska krisen är en integrerad del av denna historiska kris, och uppenbarar den kapitalistiska utvecklingens fysiska begränsningar, profitsystemets oförmåga att tolerera omfattningen av den anpassning som behövs för att förbättra situationen, liksom de styrande klickarnas egennyttiga prioriteringar. Klimatkonferensen i Köpenhamn och BP:s oljeläcka i Mexikanska Golfen visar hur Big Oils ekonomiska intressen är förbundna med USA:s behov av strategisk kontroll över reserver och dess användning av miljöförstörande utvinning (djuphavsborrning) och försvagning av fackföreningarna, vars kontroll är det enda som kan garantera säkerhet.

Det är uppenbart att en sådan ny period med revolutionära kriser skapar växande spänningar mellan stater när USA:s obestridda hegemoni sedan 1990 går mot sitt slut. En ny period med delning och omfördelning av världen mellan stormakterna, gamla och nya, utvecklas i snabb takt. Dess brännpunkter är Mellanöstern och Centralasien (Palestina, Irak, Afghanistan, Pakistan). Den sionistiska skurkstaten har och kommer åter att försöka bryta upp de krafter som samlas för att motsätta sig dess etniska rensning och kollektiva bestraffning av palestinierna.

Men försök av USA att återvinna sin hegemoni i Latinamerika kommer också att orsaka explosioner – förrevolutionära och revolutionära situationer. Spänningar mellan de gamla imperialistiska makterna och Kina kommer att öka instabiliteten och möjligheten av konflikter mellan deras ombud i Afrika, Asien och Latinamerika när den nya dynamiska makten söker efter marknader, råvaror och strategiska allierade. I Europa hotar kapitalistklassen med omfattande angrepp på arbetarklassen genom försök att nedmontera stora delar av välfärdsstaten och ta tillbaka många av de landvinningar som arbetarklassen vann efter andra världskriget. I Östeuropa hotar en ny tid med åtstramningar och ännu större sänkningar av levnadsstandarden för många människor, vilka redan har utarmats sedan 1991.

Den revolutionära karaktären av denna systemkris säger oss att om arbetarklassen ska kunna undvika en kvalitativ försämring av sina levnadsförhållanden, utplåningen av sina sociala och demokratiska landvinningar inom kapitalismen, massarbetslöshetens barbari, rasism, fascism, miljöförstöring och krig, då måste den inte bara motsätta sig var och en av dem här och nu, men den måste medvetet omfokusera de mål för kampen som de flesta av dess massorganisationer – fackföreningar och politiska partier – har arbetat med sedan Kommunistiska Internationalens sammanbrott (1933) och Fjärde Internationalens slutliga misslyckande med att bygga upp en revolutionär massledning under och efter andra världskriget (1948–51). Kapitalismens ersättning med socialism med hjälp av nationella och internationella revolutioner måste återigen bli den organiserade arbetarrörelsens medvetna mål i hela världen.

Motstånd mot den ekonomiska, sociala och ekologiska krisen bryter ut överallt, från arbetare, bönder, fattiga och förtryckta folk till ungdomen, som äcklas av bankirerna och politikerna och som drivs till handling för att försvara sina egna levnadsvillkor. Men i de flesta länderna under de två senaste årtiondena har arbetarnas fackföreningar och arbetsplatsorganisationer gått tillbaka i storlek, demokratisk vitalitet och militans, i jämförelse med 1970- och 1980-talet.

I Förenta staterna, Storbritannien och många andra länder är fackföreningarnas begränsning till i stort sett en arbetararistokrati eller arbetare i offentlig sektor en svaghet som måste bekämpas och övervinnas. De stora fackens försummelse att organisera och kämpa för arbetare med tillfälliga och osäkra arbeten, invandrade, kvinnliga och unga arbetare och misslyckande med att organisera och kämpa för de arbetslösa är en ödesdiger svaghet för vilken fackföreningarna kommer att få betala med ännu fler nederlag om det inte åtgärdas.

Det finns emellertid kraftfulla och positiva mottendenser som ofta leds av mindre nya fackföreningar eller baskommittéer och samordningar av basaktivister i Latinamerika (Argentina, Brasilien, Venezuela m.fl.) och nu även i Kina. I Europa (Frankrike, Italien, Grekland) spelar de mindre fackföreningarna ofta en dynamisk roll. Men massornas huvudsakliga politiska organisationer – nationalister, liberaler, populister, socialdemokrater, ”kommunister” och maoister – blockerar ofta denna kamp helt och hållet eller missleder dem och lyckas inte inrikta motståndet mot störtandet av det kapitalistiska systemet.

Reaktionära krafter samlar sig också och vänder sig till den uppretade småbourgeoisien, arbetare som inte är klassmedvetna och trasproletariatet för att skapa nya rörelser baserade på rasism, religiös fanatism och irredentism i kapitalets och ordningens tjänst.

Den nuvarande krisen belyser allt som är bristfälligt, ruttet, inkonsekvent och föråldrat i den politik och den praktik som företräds av ledningarna för arbetarnas massorganisationer, både fackföreningar och politiska partier. Det skapar en kraftfull objektiv grund för ansträngningar att utmana och ersätta dem med en ny revolutionär ledning. Seger i de omedelbara striderna mot försök att vältra över krisens effekter på arbetarna, bönderna och städernas fattiga kräver skapandet av demokratiska och massomfattande kamporganisationer som börja lösa denna ledarskapskris. På längre sikt beror den mänskliga civilisationens själva framtid på lösningen av denna kris för arbetarklassens ledarskap. För det syftet behövs en femte international och nya revolutionära partier i varje land.

Under den kommande perioden kommer våra nyckelparoller att vara:
• Kapitalisterna, bankirerna och de rika godsägarna måste betala kostnaderna för deras kris.
• Nej till all åtstramning och alla nedskärningar och kämpa istället för ett program med offentliga arbeten (bygg, utrusta och bemanna sjukhus, bostäder, skolor, bekämpa miljöförstöringen).
• Blockera alla försök att lösa krisen på bekostnad av de utsugna genom masstrejker, ockupationer av arbetsplatser och jord – organiserade av arbetarnas och böndernas demokratiska råd.
• I många länder kommer nödvändigheten av obegränsade generalstrejker att ställas, vilket i sin tur reser behovet av en revolutionär arbetar- och bonderegering baserad på kamporganen.
• Solidaritet med palestiniernas, kurdernas, tamilernas, tibetanernas och baskernas nationella befrielsekamp och försvar av de romska och muslimska minoriteterna i Europa.
• För kontinentala och världsomfattande mobiliseringar i solidaritet med de som omedelbart utsätts för angrepp.
• Mot alla imperialistiska krig – striktast möjliga revolutionära defaitism i de imperialistiska kärnländerna – ovillkorligt försvar av angripna länder som inte är imperialistiska och ockuperade eller angripna folks motståndsrörelser.

Förbundet för Femte Internationalens sektioner är, i likhet med praktiskt taget alla som gör anspråk på kontinuitet med Lenin och Trotskij, olyckligtvis fortfarande propagandaorganisationer och inte partier. Vi är organisationer som försöker lägga grunden för nya revolutionära partier i våra olika länder men också och framför allt att grunda en ny international. Av den orsaken måste de kombinera uppgiften att utveckla och kämpa för de program som behövs för denna uppgift med engagemang på så många som möjligt av klasskampens fronter. Det kräver kamp inom massorganisationerna och under de existerande ledningarna när de handlar – men samtidigt kamp för att skapa massomfattande krafter bland medlemmarna som kan kontrollera och faktiskt ersätta dem.

Slutligen har parollen för Femte Internationalen själv på senare tid populariserats av president Hugo Chávez i Venezuela. Det har fått många socialistiska grupper och intellektuella, inklusive Fjärde Internationalen, att förklara sig vara för en femte international, en uppmaning som restes av Förbundet så långt tillbaka som 2003. Det faktum att parollen restes av en populistisk president i en borgerlig stat sporrade samtidigt andra trotskister att avvisa parollen och tycktes, verkar det som, bekräfta dem i deras brist på aktiva försök att placera uppgiften att bygga en ny international på dagordningen för arbetarklassens massorganisationer. Vi är helt övertygade om att det är där som parollen hör hemma istället för att förbli en platonisk uppmaning för propagandagrupper att ”återuppbygga Fjärde Internationalen’. Revolutionär enhet mellan sådana grupper på en principiell programmatisk grund är både nödvändig och vårt mål, men den måste kombineras med ingripande i varje forum där internationalistiskt sinnade arbetarmilitanter samlas.

Även om Förbundet för Femte Internationalen är kritiska till Chávez och är emot den slags femte international som han vill bygga, skulle det, om han sammankallade en konferens som verkligen är öppen för arbetarorganisationer som aktivt bekämpar imperialismen och kapitalismen, erbjuda en möjlighet att resa den socialistiska revolutionens program. Förbundet är beslutet att gripa varje sådan möjlighet under de kommande åren.”