Arbetarmakt

Det var ett illdåd för mycket. Den 6 juni spreds nyheten att den indiska armén i slutet av april hade avrättat tre unga män – Shahzad Ahmad, Riyaz Ahmad och Mohammed Shafi – och påstod att de var ”infiltrerande militanter” från Pakistan – en lögn som ingen, inte ens polisen själva tror på.

Den 11 juni sköt indiska paramilitärer från den centrala reservpoliskåren tårgasbehållare rakt mot demonstranter och träffade 17-årige Tufail Ahmad Mattoo i huvudet och blåste ut hans hjärna. Tusentals anslöt sig till begravningståget nästa dag.

Dessa händelser antände en explosion från det kashmiriska folket, som lever i förtryck och skräck under de indiska arméstyrkornas ockupation. Flera dagars strejker och massdemonstrationer har organiserats – den senaste den 13 juli – den historiska helg som är känd som ”Martyrernas dag”. (1913 dödades 21 kashmiriska muslimer i ett uppror mot den dåvarande hinduiske härskaren maharajan Hari Singh.)

Även om Asia Times Online hävdar att två islamistiska organisationer – al-Badr som leds av Bakht Zameen Khan och Lashkar-e-Taiba – har varit inblandade i sammanstötningarna står det helt klart att detta är ett spontant massuppror. Unga kashmirer står i främsta ledet i gatustriderna, kastar sten mot säkerhetsstyrkorna, blockerar gator med brinnande däck för att stoppa den indiska polisen m.m. Staten svarar med dödlig eld och dödar och skadar många människor. Enbart i juni har åtminstone 15 människor dödats i sammanstötningarna. De flesta sammanstötningarna äger rum i Srinagar, huvudstaden i den indiska delstaten Jammu och Kashmir.

Demonstranterna i Kashmir ropar slagord som ”Vi vill ha frihet” och ”Ut med Indien”. Banderollerna hade texter som ”Ut ur Kashmir”, ”Gå Indien, gå tillbaka”, ”Inte Indien, inte Pakistan, vi vill ha ett fritt Kashmir”. Liknande plakat har förekommit i huvudstaden Srinagar.

En av ledarna för rörelsen, Mirwaiz Umar Farooq, som ledde tusentals demonstranter i Srinagar, förklarar: ”Våra protester och vår civila olydnad kommer att fortsätta tills Indien drar tillbaka sina militära och paramilitära soldater från alla bebodda områden.”

Upproret kallas redan både av befolkningen och i medierna för den kashmiriska intifadan. Även den härskande klassens experter i Indien måste medge att upproret har massomfattning. Den amerikanska tidningen Christian Science Monitor citerar den 13 juli en artikel av B. Raman, tidigare chef för den indiska underrättelsetjänstens kontraterrorism: ”Det som vi bevittnar i vissa områden i Jammu och Kashmir är början på en intifada.” Han fortsätter på ett sätt som ger en helt ny mening åt ordet ”underdrift”: ”Den grundläggande orsaken är den växande uppfattningen bland delar av ungdomen att säkerhetsstyrkorna har varit okänsliga i utförandet av sina upprorsbekämpande plikter och har anammat metoder som är förkastliga… och använt oproportionerligt våld mot folket.”

Amnesty International skickade 2008 ett brev till den indiske premiärministern och hävdade att det finns ”gravplatser som tros innehålla lämningarna av offer för olagligt dödande, bortföranden med tvång, tortyr och annat missbruk som ägt rum i samband med väpnade konflikter som ägt rum i delstaten sedan 1989. Gravarna efter åtminstone 940 personer har rapporterats återfunna i 18 byar enbart i distriktet Uri.”

En kashmirisk NGO-organisation, International People’s Tribunal on Human Rights and Justice in Indian-Administered Kashmir (IPTK), hävdar att den indiska militärockupationen ”mellan 1989 och 2009 har resulterat i minst 70 000 döda.”

Historia med nationellt förtryck
Denna intifada kommer inte från en klar himmel. Den är bara den senaste explosionen i det kashmiriska folkets historiska nationella förtryck. Arvet efter den brittiska kolonialismen och den reaktionära uppdelningen av den indiska halvkontinenten fick som resultat att de härskande klasserna delade området i Indien (övervägande hinduiskt) och Pakistan (övervägande muslimskt). Det ledde till reaktionära krig 1947, 1965, 1971 och 1999 och permanenta spänningar mellan de två länderna.

I två av de tre krigen mellan Indien och Pakistan var Kashmir krigsorsaken. Det beror på att Kashmir är ett av de värsta exemplen på den reaktionära uppdelningen av Indien 1947. Det kashmiriska folket är uppdelade på tre stater – ett öde som liknar det kurdiska folkets. Indien administrerar uppskattningsvis 43 procent av regionen inberäknat större delen av Jammu, Kashmirdalen, Ladakh och glaciären Siachen. Pakistan ockuperar omkring 37 procent av Kashmir, huvudsakligen Azad Kashmir och de norra områdena Gilgit och Baltistan. Dessutom ockuperade Kina 20 procent av Kashmir efter det kinesisk-indiska kriget 1962 och Pakistans avträdande av området Transkarakoram 1963.

Medan det lever omkring 3,6 miljoner kashmirer i Pakistan, lever majoriteten mot sin vilja i den indiska delstaten Kashmir. Det gör den till den enda delstaten i Indien med en majoritet muslimer. I Kashimrdalen utgör muslimerna över 90 procent av befolkningen, men i Jammu utgör omkring två miljoner hinduer majoriteten och det finns också en liten minoritet buddister, som huvudsakligen lever i Ladakh.

Upproret 1988
Det kashmiriska folket har en historisk tradition med motstånd mot den indiska ockupationen. Efter ett manipulerat val 1987 övergick detta motstånd till väpnat uppror. I detta uppror spelade organisationer som Jammu och Kashmiriska befrielsefronten (JKLF), som var en småborgerligt nationalistisk rörelse med socialistisk retorik, en ledande roll. Upproret slogs emellertid brutalt ned av den indiska armén, vilket kostade livet på åtminstone 30 000 människor.

Idag har den indiska staten – som för övrigt länge har samarbetat med och tränat för upprorsbekämpning tillsammans med den israeliska armén – har stationerat 700 000 soldater och 70 000 poliser i Kashmir på en befolkning på omkring 8 miljoner. Det innebär att det proportionellt finns fler ockupationssoldater än i Afghanistan eller Irak – nästan en för var tionde invånare!

Ett speciellt sorgligt resultat av massdödandet och repressionen är ödet för de så kallade halvänkorna. De är kvinnor vars män saknas men som inte dödförklarats. Därför tillåts de inte gifta om sig. De kvalificerar sig ofta inte heller för hjälp från NGO-organisationer eftersom det inte finns någon paragraf om halvänkor. Många av dem har nu organiserat sig i föreningar för att bekämpa sina svåra förhållanden med utarmning och social isolering.

Repressionen mot motståndet ledde till en nedgång för det progressiva JKLF och framväxten av islamistiska terrorgrupper som Lashkar-e-Taiba Harkat-ul-Mujahideen. Samtidigt som de på ett dunkelt sätt uttrycker önskan hos en del av det kashmiriska folket om nationellt självbestämmande, uppträdde de ofta som marionetter till sina sponsorer, den pakistanska underrättelsetjänsten ISI. Deras infiltration från Pakistan ledde till Kargilkriget 1999.

Under de senaste åren har emellertid nya rörelser och protester byggts upp. Det kashmiriska folket är innerligt trötta på den militära ockupationen, tortyren, dödandet, våldtäkterna, försvinnandena, massgravar och förödmjukelser vid vägspärrar. Därför organiserades massprotester mot den indiska regeringens överförande av jord till Amarnath Shrine Board 2008. Ett annat ämne för protester var våldtäktsfallet i Shopian förra året. Och när den indiske premiärministern Manmohan Singh besökte Kashmir i juni 2010 ”välkomnades” han med en generalstrejk.

Solidaritet med intifadan i Kashmir!
Förbundet för Femte Internationalen och Revolutionära Socialistiska Rörelsen i Pakistan solidariserar sig helt med det kashmiriska upproret mot den indiska repressionsapparaten. Rörelsen gör helt rätt i att uppmana till demonstrationer och generalstrejker.

Det finns emellertid flera frågor som kommer att avgöra om kampen ska sluta med seger. För det första är det frågan om kampens politiska perspektiv.

En del oppositionsgrupper har bestämt sig för förhandlingar med den indiska regeringen och kräver bara autonomi för Kashmir eller att det ”internationella samfundet” ska ingripa. De flesta väpnade islamistiska grupperna stöder Kashmirs avskiljande från Indien och anslutning till Pakistan. Det finns emellertid en lång tradition och fortfarande massomfattande stöd för azadi (oberoende) – dvs. de kashmiriska områdenas avskiljande från både Indien och Pakistan och deras förening i en separat och suverän stat.

Kravet på självbestämmande – om det uttrycks fritt och demokratiskt, och oberoende, är ett progressivt krav, som alla socialister måste stöda mot indiska och pakistanska krafter som vill annektera Kashmir. Vare sig Indiens eller Pakistans ”religiösa” eller ”historiska” anspråk kan upphäva det kashmiriska folkets uppfattningar.

Hu ska massorna kunna besluta om huruvida de vill leva i en separat stat eller ansluta sig till Pakistan? Det är därför som socialister reser kravet på val till en suverän konstituerande församling som kan besluta om Kashmirs framtid. Detta revolutionärt demokratiska krav kan bli viktigt för att ena massorna för ett gemensamt demokratiskt mål.

Frågan om hur ett självständigt Kashmir kan se ut skulle emellertid uppstå omedelbart. Kommer en ny klass med förtryckare – kapitalister och godsägare – att styra eller kommer det att bli arbetarnas och böndernas fria republik? Socialister kämpar uppenbarligen för det senare perspektivet. Ett arbetarnas och böndernas Kashmir skulle givetvis inte kunna bestå länge i isolering.

För kashmiriska socialister är det av avgörande betydelse att kämpa för närmast möjliga solidaritet med sina klassbröder och –systrar i Indien och Pakistan. För indiska och pakistanska socialister är försvaret av kashmirernas rätt att avskilja sig från de stater som delar upp dem, om de så vill, grundvalen för internationalism. Om ett fritt Kashmir ska kunna motstå de indiska och pakistanska staternas överlägsna väpnade styrkor och hindra att landet dukar under för isolering och ekonomisk underutveckling, måste målet vara att göra den socialistiska revolutionen permanent – att sprida kampen till massorna i Indien och Pakistan. Målet måste vara en socialistisk federation på hela den indiska halvkontinenten.

En viktig lärdom av den palestinska intifadan är att massorna måste organisera sig i aktionskommittéer i städer och byar och fatta beslut om kampens perspektiv. Endast på det sättet kan de undvika att bli ledda till nederlag av småborgerliga och borgerliga krafter som saknar varje form av socialistiskt perspektiv.

Stundens brännande uppgift är slutligen att bygga ett revolutionärt arbetarparti som en del av Femte Internationalen. Ett sådant parti kommer att knyta an till de klassmedvetna arbetarna och ungdomarna och kämpa för stundens mest brännande sociala och demokratiska krav och ett väpnat uppror – en socialistisk revolution. Det kommer att kämpa mot nationell chauvinism, politiska islamister och hinduiska chauvinister, vilka alla är tendenser som undergräver det internationella stödet och kampens spridning till de indiska och pakistanska massorna. Det är det perspektivet som Förbundet för Femte Internationalen och dess sektion i Pakistan (Revolutionära Socialistiska Rörelsen) kämpar för.

• För omedelbart och fullständigt tillbakadragande av alla indiska och pakistanska styrkor från Kashmir
• För det kashmiriska folkets rätt till nationellt självbestämmande inklusive rätten att bilda en oberoende stat
• För valet av en suverän konstituerande församling som kan besluta om Kashmirs framtid
• För frigivning av alla den kashmiriska kampens politiska fångar
• För rätten att återvända till sina hem för alla kashmirer som drivits ut av de indiska och pakistanska säkerhetsstyrkorna
• För arbetar- och bonderepubliker i Indien, Pakistan och Kashmir
• För en socialistisk federation i södra Asien.

Michael Gatter