Arbetarmakt

Kinas kallas ”världsekonomins lokomotiv” och stundtals kombineras uttrycket med ”avtagande dynamik”. Borgerliga politiker talar också löst om ”kommunistisk regim”. En ”kommunistisk regim” som ”lokomotiv” för den kapitalistiska världsekonomin? En sådan motsättning lyckas politiker och vetenskapsmännen skapa, men det är ju deras huvuduppgift att producera ideologi med vilken den lilla minoriteten utsugares intressen ska kunna utsmyckas. Då får logiken stå tillbaka.

Marxister behöver dock en renodlad analys: Vad är det för slags stat? Vilken klass härskar? Vilka produktions- och egendomsförhållanden finns det? Vart står detta land? Är det vän eller fiende i det stora kriget mellan klasserna? Hur ska vi förhålla oss till det`

Degenererad arbetarstat
En ”kommunistisk regim” är ett land där bourgeoisien, privategendomen och marknadens konkurrens inte längre existerar. Arbetarklassen har egna maktorgan: råden. Själva staten ska dö bort allt eftersom samhället självt, tack vare avsaknaden av utsugning och ett minskande förtryck, kan reglera allt större delar av tillvaron. Det är en bas för världsrevolutionen som hjälper andra länder att kasta av sig kapitalismens och imperialismens ok.

Revolutionen 1949 förde inte arbetarklassen till den politiska makten, utan partiet som stödde sig på en beprövad armé och den radikaliserade befolkningen på landsbygden. En koalitionsregering bildades med borgerliga krafter, vilka under loppet av de två följande åren dock tvingades i exil, liksom tidigare större delen av den kinesiska bourgeoisien. En jordreform, som avskaffade de hemska feodala utsugningsförhållandena på landsbygden, säkrade partiet stöd från fattigbönderna.

Trots industrialiseringen nådde Kina inte upp till Sovjetunionens eller de östeuropeiska staternas nivå. Planeringen var i jämförelse underutvecklad. Samma politiska förhållanden som i Sovjetunionen uppstod, där den stalinistiska byråkratin hade strypt revolutionen: Ett land utan kapitalistklass och utan privat ägande av produktionsmedlen, men också ett land där arbetarklassen inte bara saknade politiska makt, utan där varje försök att grunda egna fackföreningar eller partier undertrycktes med blodiga medel. Trotskij utarbetade begreppet ”degenererad arbetarstat” för dessa samhällen. Fastlåsta mellan kapitalism och socialism förenade dessa stater ett visst socialt framåtskridande med politiskt undertryckande av arbetarklassen.

Trotskij utvecklade en speciell strategi för dessa länder: revolutionärer måste konsekvent försvara dessa länder mot alla angrepp från imperialismen, och för att skydda de sociala landvinningarna som en följd av bourgeoisiens konfiskering måste dessutom den styrande byråkratiska kasten störtas genom en politisk revolution. Den stalinistiska byråkratins politiska diktatur måste ersättas med arbetarrådens revolutionära herravälde för att vägen till socialismen (åter) ska kunna beträdas.

Det förekom försök: 1953 i DDR, 1956 i Ungern, 1968 i Tjeckoslovakien och 1981 i Polen. Arbetarklassen lyckades inte segra någonstans. De sista försöken till politisk revolution upphörde 1989–90 med den borgerligt demokratiska kontrarevolutionens seger. Men historien gav Trotskij rätt: Den stalinistiska byråkratin hade inte försvarat ”realsocialismen”, utan banat väg för kapitalisterna – mest uppenbart i Kina.

Restauration
Redan under 1970-talet hade högerflygeln i den kinesiska stats- och partibyråkratin auktoriserat fria marknader inom jordbruket. Men fria marknader gör inte en bonde till kapitalist, men det ger honom chansen att samla pengar genom prishöjningar på livsmedel, vilka någon gång kan förvandlas till kapital, till exempel genom att hyra mer jord och skaffa anställda.

Från 1976 uppstod under Deng Xiao Ping även tusentals kommunala privatföretag (jordbruksföretag) ur vilka en allt större privat sektor och början till en kinesisk bourgeoisie uppstod – en process med ursprunglig ackumulation. Senare inrättade kommunistpartiet speciella ekonomiska zoner för utländskt (framför allt utlandskinesiskt) kapital.

Dessa åtgärder undergrävde den planerade ekonomin, som framför allt i form av de stora statliga företagen fortfarande dominerade. Liksom i Östeuropa omvandlade sig en del av byråkratin under den här tiden till kapitalister.

Den prokapitalistiska utvecklingen säkrades och blev i viss mening möjlig efter att ”demokratirörelsen” – som också var förknippad med många uppror och strejker från arbetarnas sida – slogs ned 1989 på Den himmelska fridens torg i Beijing.

Den avgörande vändningen kom 1992, när kommunistpartiet beslutade att upplösa den centrala planeringen och generellt omvandla ekonomin till en marknadsekonomi. Därmed blev statsapparaten, som till sin form alltid varit borgerlig, borgerlig även till sin funktion. Den blev det avgörande verktyget för att etablera en allmän varuproduktion, alltså produktion för marknader och inte för människors behov. I flera steg med många delreformer slogs de enorma statsföretagen sönder, vilket ledde till miljontals arbetslösa.

Dessutom tilläts utländskt kapital att bli först minoritets- och sedan majoritetsägare i industriföretag; i de speciella ekonomiska zonerna fick de nu fria händer; även ”jordbruksföretagen” fick större rörelsefrihet i sina ekonomiska aktiviteter; de statliga bankerna förlorade sitt monopol. Börser inrättades. Arbetarna blev lönearbetare, en massa att utsugas av kinesiska och utländska kapitalister, vars rikedomar de nu förökar.

Det bildades en ny kapitalistklass: ur det ”utlandskinesiska” kapitalet, ofta efterföljare till den (för det mesta med hemvist i Taiwan och Hongkong) bourgeoisie som flydde 1949, partibossar som genom privatisering kommit över fabriker, jordspekulanter som profiterat på fastighetsprisernas explosion exempelvis i Shanghai.

Kommunistpartiet hade öppnat sina dörrar på vid gavel för de nya kapitalisterna, och rent antalsmässigt utgör de lika många partimedlemmar som arbetarna. Kommunistpartiet kunde behålla kontrollen över utvecklingen eftersom det kunde garantera den nya bourgeoisien undertryckande av arbetarklassen och höga vinster. Det är ett tillstånd som inte kan bestå. Någon gång kommer den nya härskande klassen att också vilja utöva den politiska kontrollen direkt.

Men inte heller den ”nya”, oerhört försvagade arbetarklassen kommer att godta detta tillstånd. Redan under upplösningen av de statliga företagen kom det till häftig kamp, som ofta antog formen av lokala uppror, men som inte förmådde förenas till en nationell rörelse. Därtill har också en armé med mellan 150 och 200 miljoner vandringsarbetare bildats, som arbetar i de industrialiserade kustområdena under delvis illegala förhållanden. Men även därifrån kommer motstånd: Det förekommer kamp för höjda löner, mot inlåsningen av arbetarna i fabrikerna, mot den värsta repressionen som exempelvis talförbud. Kampen vid Fox-CNN har blivit känd; den fördes om den saken och omkring tio arbetare drevs till självmord. Vid Honda fördes en förbittrad kamp där de strejkande också ställde krav på att själva få välja fackliga företrädare. Det är ett tydligt tecken på att kampen inte bara består av spontana utbrott, utan har ett vidare perspektiv. Den allra största delen av arbetarnas kamp har emellertid inte blivit känd i utlandet.

Kina har alltså allt som utgör ett kapitalistiskt land och en borgerlig stat. Den enda skillnaden är att det inte är ett rent borgerligt parti som styr. Kommunistpartiet ställer sig skenbart över systemet och dess ideologi framställer den långa marschen tillbaka till kapitalismen som ett genialt schackdrag som ska tillföra Kinas ”socialism” kapital och teknologi.

Men kapital är inte en hög pengar eller maskiner. Kapital är ett samhälleligt förhållande. Kapital är inte tänkbart utan lönearbete, som det utsuger, för att genom det därigenom skapade mervärdet föröka sig. Kapital måste investeras, det strävar efter att omvandla sig från pengar till maskiner, råmaterial och arbetskraft. När den senare har framställt en vara, strävar det däri placerade kapitalet efter att genom försäljning, tillsammans med det på nytt uppkomna mervärdet, realiseras, dvs. återigen anta penningform. Omvänt kan man säga att kapitalet i slutändan är det ”koagulerade” mervärdet, alltså arbete. Kommunistpartiet har alltså inte bara erhållit pengar eller teknologi, utan nya förhållanden, vilka ständigt utvidgas och fördjupas.

Kinesisk imperialism
Till att börja med var det varor för masskonsumtion för världsmarknaden som tillverkades i Kina, textilier eller plastdetaljer, företrädesvis med hög andel handarbete. Allt oftare tillverkades dock långlivade konsumtionsvaror och maskiner, och den inhemska efterfrågan har också stigit. Kina måste agera på marknaderna för råmaterial och energi liksom på finansmarknaderna, och vill inte vara en halvkoloni som inte bara får priserna utan också politiken dikterad av de imperialistiska länderna. Tack vare sin storlek och den statliga styrningen av processen har detta hittills lyckats, när Kina nu kan diktera förutsättningarna för andra länder och utsuga dem. Kina har själv blivit ett imperialistiskt land.

I imperialismens tidsålder finns det inte längre några nischer kvar i världen, det råder konkurrens och förskjutning även mellan de enskilda länderna, det som gäller är: äta eller ätas. Krisen 2008 har visat att Kinas tillväxt var stabilare och dess reserver större än de andra ledande ekonomiska makterna. Kina kunde i och med krisen bygga upp sin plats i det imperialistiska systemet.

En annan förändring måste hur som helst föra till allvarliga konflikter, även av militär art. Förbundet för Femte Internationalen betecknar idag Kina som imperialistiskt, det innebär också att vi i en konflikt mellan Kina och en halvkoloni kommer att stå på den senares sida. I en konflikt mellan Kina och ett annat imperialistiskt land eller block kommer vi att inta en revolutionärt defaitistisk ståndpunkt, dvs. inte understöda någon sida och istället arbeta för bourgeoisiens störtande och krigets omvandling till ett revolutionärt inbördeskrig.

Men också inne i Kina kommer konflikter att uppstå. Arbetarklassen kommer att försöka skapa politiska och fackliga organisationer. Förbundet för Femte Internationalen försöker bidra till detta med utgivningen av en kinesisk bulletin, som mött gott gensvar.

När en arbetarklass på i runda tal en miljard människor träder in i klasskampen nationellt och internationellt, kommer det att leda till våldsamma omskakningar. Det gäller att förhindra att en facklig omorganisering inte bara leder till att en reformistisk facklig byråkrati – som i likhet med de andra imperialistiska länderna stöder sig på ett skikt av bättre betalda arbetare – tack vare extravinsterna från halvkolonierna blir till ett stöd för systemet. Det gäller dessutom att vinna denna enorma arbetarklass för revolutionen!

Frederik Haber