Arbetarmakt

Nyhetsbrevet har redan i rapporten från Förbundet för Femte Internationalens åttonde kongress meddelat att vår internationella organisation antog en text som karaktäriserar Kina som en imperialistisk stat. Vi återger här just den texten för att belysa de argument som ligger bakom vår ändrade ståndpunkt i frågan.

Kina inledde en kontrollerad restauration av borgerliga egendomsförhållanden i alla delar av ekonomin. Inom jordbruket och den småskaliga industrin var dessa förhållanden redan på väg att bli dominerande som resultat av tidigare ”marknadsreformer”, men i den statliga sektorn tog upplösningen av de olika industrisektorerna och deras omvandling till kapitalistiska företag av det ena eller andra slaget flera år.

Samtidigt fortsatte byråkratin att uppmuntra investeringar utifrån i speciella ekonomiska zoner, av vilken de största delarna kom från ”utlandskineser”, dvs. den kinesiska bourgeoisie som flydde eller utvisades efter revolutionen 1949, men också från företag baserade i de stora imperialistiska makterna. Genom att strikt reglera alla sådana investerares aktiviteter genom exempelvis insisterande på gemensamma företag med kinesiska företag, försäkrade sig byråkratin inte bara om tillgång till modern teknologi och teknik för företagsledning utan undvek också hotet om att underordnas imperialistiskt kapital.

Både utplåningen av den planerade ekonomin och uppmuntran till ackumulation av kapital i hela ekonomin ledde till stora sociala revolter inom Kina. Medan tiotals miljoner arbetare i städerna avskedades från statligt ägda industrier, rekryterades omkring 150 miljoner från landsbygden till den exportinriktade industrins huvudcentra i provinserna längs kusten. Även om tiotusentals incidenter med oroligheter rapporterades officiellt varje år, upprätthölls det byråkratiska styret inte bara genom den frekventa användningen av den paramilitära polisen utan framför allt av det kinesiska kommunistpartiets (KKP) fortsatta betydelse, vars kadrer förblev ledande inom alla områden.

Kapitalismens snabba utveckling i Kina innebar med nödvändighet framväxten av en ny klass kapitalister. Denna framväxande klass innehöll flera element: byråkrater och ledande partikadrer som drog nytta av privatiseringen av tidigare statligt ägda företag, entreprenörer, som också hade band till partiet, som frodades i den så kallade sektorn för stads- och byföretag, representanter för den utlandskinesiska bourgeoisien, speciellt från Taiwan och Hongkong och, när ekonomin utvecklades, fastighets- och finansspekulanter.

Både inom sina enskilda sektorer och kollektivt som en klass, var och förblir alla dessa bourgeoisiens element beroende av den existerande statliga byråkratin och partiapparaten för att garantera sitt fortsatta välstånd. Partiet har för sin del försökt behålla sin ledande roll genom att öppna dörrarna för den nya bourgeoisien.

Den kinesiska kapitalismen kunde inte ha vuxit så snabbt som den gjorde utan att bli insläppt på världsmarknaden. Speciellt efter inträdet i Världshandelsorganisationen (WTO) 2001 gjorde snabb utveckling och expansion utöver export med stora volymer och låga värden, som plast och textiler, inte bara Kina till en ledande exportör utan – oundvikligen – till en ledande importör av råmaterial. Samtidigt som utländska marknader kunde säkras genom att underbjuda konkurrenter och manipulera yenens värde, började tillgång till energikällor och råmaterial att göra det nödvändigt med investeringar utomlands och utveckling av Kinas egen finanssektor. Statens och partiets fortsatta reglering av både den inhemska ekonomiska utvecklingen, utrikeshandeln och investeringar utomlands garanterade att Kina förblev oberoende av imperialistisk dominans och inte reducerades till statusen som halvkoloni.

Perioden med relativt oberoende, som hade sitt ursprung i den degenererade arbetarstatens period, kunde emellertid inte vara i all oändlighet; kapitalistisk stabilitet innebär utvidgad reproduktion och, i en värld som redan domineras av imperialistiska makter, fortsatt utveckling av den kinesiska ekonomin, vilket speciellt kräver garanterad ökad tillgång till energikällor, råmaterial och marknader och innebär att uppnå en dominerande ställning för Kina. Alternativet skulle, om än inte omedelbart, vara ”utveckling” genom att öppna själva Kina för imperialistisk dominans. Genom att vara en källa för billiga konsumtionsvaror fick Kina en kraftfull ekonomisk roll i världen när överskottet på handeln blev en stor kreditkälla för USA-imperialismen.

Fortsatt utveckling av den kinesiska ekonomin, att utveckla och industrialisera ”inlandet” liksom att bevara ekonomin längs kusten, skulle kräva en kvalitativ förändring av Kinas förhållande till resten av världen och sannerligen förändringar i den tidigare upprättade ”världsordningen”. Finanskrisen 2008, och den världsomfattande recession som följde, blev ett prov på den kinesiska ekonomins förmåga till återhämtning och dess förhållande till den globala ekonomin och de imperialistiska makterna.

Införandet av ett ”stimulanspaket” i en omfattning som liknar Förenta Staternas men finansierat utan att behöva låna gjorde det tydligt vilka reserver som upprättats i Kina. Kinas centrala roll för den globala återhämtningen erkändes samtidigt genom den överenskommelse som gav Beijing en ökad roll i institutioner som Världsbanken och IMF.

Jämsides med denna utveckling står det klart att Kina har använt de möjligheter som erbjudits av krisen för att stärka sin ställning internationellt genom uppköp av tillgångar som har koncentrerats till energikällor, råmaterial och jordbruksmark liksom utvecklingsprojekt, speciellt i Afrika. Beijing har inte heller försummat sin militära ställning; från utplåningen av kommunikationssatelliter till stationerandet av en flotta i Indiska Oceanen för första gången sedan 1400-talet, har förmågan att utöva makt långt utöver sina egna gränser redan uppvisat en helt ny strategisk inställning.

På senare tid har en återgång till tillväxt inom Kina tillhandahållit marknader för leverantörer av råmaterial och energi och gjort det möjligt med ytterligare expansion av kinesiska investeringar utomlands. Även om en återgång till ekonomisk tillväxt i Kina nästan utan tvekan kommer att innehålla framväxten av spekulativa bubblor, lämnar dess prestationer i den globala recessionens skoningslösa prövning, speciellt i jämförelse med de stora imperialistiska makterna, ingen tvekan om att Kina framgångsrikt har uppnått en dominerande ställning med hänsyn till en hel rad andra nationer och därför nu måste erkännas som en imperialistisk makt.

Det innebär inte att säga att Kina redan har omfördelat världen eller framgångsrikt besegrat någon av sina rivaler på världsarenan. Men det innebär emellertid att Kina inom en existerande världsordning som fortfarande domineras av Förenta Staterna nu är en stat som dominerar andra istället för att själv domineras. Fortsatt utveckling av Kina kommer att vara beroende av att utvidga denna dominerande ställning och det kommer, med tiden, att utmana andra imperialistiska makter om kontrollen över resurser och marknader, exempelvis i Afrika, Latinamerika och Centralasien. Utvecklingen till en världsmakt, en imperialistisk makt, pekar också på en betydelsefull potentiell utveckling inom Kina. Redan före recessionen hade den kinesiska arbetarklassen börjat tvinga fram förbättringar av löner och villkor och, trots recessionens dramatiska inverkan, står det klart att arbetarklassens organisering och militans har återfötts och stärkts när ekonomin har återhämtat sig. Inom denna miljö med pulserande arbetarmilitans, i en tid när kinesiskt kapital har stärkts betydligt, kan nya arbetarorganisationer, både ekonomiska och politiska, upprättas.

Bildandet av en ny arbetarrörelse med en omfattning som den kinesiska kommer oundvikligen att omvandla det kinesiska samhället, men i vilken riktning det blir kommer att bestämmas av en politisk kamp som redan inletts. För KKP är det avgörande att behålla den politiska kontrollen genom att utnyttja arbetarklassen för sitt projekt med att ”utveckla” den kinesiska ekonomin men det kommer, eftersom detta är en kapitalistisk ekonomi, att innebära att försöka undertrycka eller behärska bourgeoisiens och arbetarklassens motsatta klassintressen. Patriotism och chauvinism kommer otvivelaktigt att användas för att avleda arbetarklassens militans från det som nu är dess största fiende: kinesiskt kapital.

På samma sätt strävar de imperialistiska staterna och deras agenturer efter att manipulera en framväxande arbetarrörelse för att begränsa de fördelar som det kinesiska kapitalet för närvarande åtnjuter i form av låga löner, usla villkor och frånvaron av rättigheter som kan genomdrivas för arbetarna genom att uppmuntra och även finansiera upprättandet av politiskt ”moderata” fackföreningar och reformistiska politiska ledare.

I denna situation måste revolutionärer kämpa för att garantera arbetarrörelsens politiska oberoende, skapandet av fackföreningar på klasskampens grund, som kontrolleras demokratiskt av sina medlemmar, och ett arbetarnas massparti som förbinder sig att leda kampen för att störta KKP:s diktatur, expropriera storkapitalet, både kinesiskt och utländskt, och för att bygga upp en revolutionär arbetarstat i Kina baserad på arbetarråd och försvarad av en arbetarmilis.