Arbetarmakt

Marcus Halaby från Workers Power, den brittiska sektionen av Förbundet för Femte Internationaken, debatterade nyligen med Alliance for Workers’ Liberty om Israel och Palestina. Detta är hans tal.

Rubriken på den här debatten, som jag uppfattar den, är två stater och arbetarnas enhet eller en stat och rätten att återvända. Jag ska försöka hålla mig till det ämnet, även om jag ska börja med att säga att jag inte tror att det är det verkliga innehållet i våra åsiktsskillnader, men att det blivit ett slags förkortning för mer allmänna, grundläggande skillnader i inställning.

Jag är inte alls någon rigid anhängare av en stat. Jag tror att parollen för en stat, i likhet med alla paroller som tas för sig, och som ett slutmål i sig, har begränsningar, varav en är att den inte säger något om de sociala förhållandena, om vilka allianser mellan klasser som kommer att bli nödvändiga för att åstadkomma den och vilket slags stat de ska bygga på den grunden; den säger inget om sammanhanget i regionen, andra folks sociala, demokratiska och nationella kamp i regionen och, slutligen, säger den inget specifikt i sig om den judisk-israeliska statens ställning.

Av dessa orsaker måste jag alltid lägga till att en ”enstatslösning” måste vara en binationell arbetarstat, som bara kan åstadkommas i samband med en regional arbetarrevolution, som leder till en federation med lika rättigheter och autonomi för alla, inklusive den judisk-israeliska nationen.

Jag säger avsiktligt autonomi i det här sammanhanget, istället för separat statlig existens, eftersom det inte finns något sätt att prydligt dela upp landet utan att det finns stora minoriteter i den ena eller andra entiteten. Jag tror därför att de israeliska judarna själva skulle ha det bättre i en enda entitet med full rörelsefrihet, istället för att försöka konstruera en stat som inte är en sionistisk, inte en expansionistisk, inte en koloniserande [judisk] stat i den lilla delen av det historiska Palestina runt metropolen Tel Aviv, där de utgör en solid majoritet på 98 procent, och där något mer än hälften av dem faktiskt lever.

Jag är faktiskt inte i princip motståndare till idén att de israeliska judarna, som en nation, ska ha en egen stat – och i den meningen är jag kanske också anhängare till två stater. Om jag erkänner att de är en nation, då följer det att jag måste erkänna att de har rätt till en stat. Jag förespråkar det dock inte, och jag kan inte erkänna deras faktiskt existerande nationalstat som ett legitimt uttryck för den rätten.

Jag anser också att två stater är en legitim ståndpunkt att ha i rörelsen. Det är dock inte något som jag instämmer i, jag anser det vara utopiskt och fullständigt missledande i sin motivering, men många människor har den ståndpunkten. Inklusive människor som Noam Chomsky och Norman Finkelstein, vilka ändå finner det möjligt att ge stöd till rätten för folken i Libanon och Gaza att försvara sig mot israelisk aggression, oavsett vem som leder den militära aspekten av detta försvar vid en given tidpunkt. Och som erkänner sionismens specifika dynamik, och inte buntar ihop den med nationell chauvinism i allmänhet. Och som ändå stöder uppmaningen till bojkott, och som ändå finner det möjligt att i förväg fördöma israelisk aggression mot Iran utan att förse det med bisarra tvetydigheter.

Det som gör AWL unika, enligt min uppfattning, är inte att de förespråkar två stater, utan att de gör det i sammanhang med en övergripande politik som förvirrar och desorganiserar rörelsen, inklusive den del av den som också förespråkar två stater.

Två stater är också den ståndpunkt som intas av George Bush och Tony Blair, de flesta av deras företrädare, och de flesta av deras sannolika efterträdare – hycklande, kan man säga, men det är ståndpunkten för den imperialistiska diplomatins och den borgerliga journalistikens sunda förnuft. Det är inte en ståndpunkt som är unik för de som motsätter sig Israels ockupation av territorierna som erövrades 1967. Jag tycker emellertid att det är en legitim ståndpunkt att ha i rörelsen för solidaritet med palestinierna. Jag håller inte med den, delvis därför att jag inte anser att den här konflikten är en konflikt om territorium som kan lösas genom en uppdelning av territorium, om det nu någonsin har varit det.

Det handlar om demografi. Idag finns det 5,6 miljoner judar och 5,1 miljoner araber mellan Jordanfloden och Medelhavet. Det är 3,8 miljoner palestinier under ockupation i Gaza och på Västbanken och 1,2 miljoner palestinier som lever som en minoritet i Israel, där de utgör en femtedel av landets medborgare. Inom vår livstid, inom de närmaste 15 till 20 åren, förutspås det förändras till 6 miljoner judar och 9,3 miljoner palestinier. Även utan att en enda flykting återvänder kommer palestinierna att utgöra cirka tre femtedelar av befolkningen i deras historiska hemland i en nära framtid.

Det är detta som är problemet för de som styr Israel. Detta är det ämne som de diskuterar, inte frågan om vilket territorium de kan ha råd att avstå ifrån, vilka säkerhetsåtgärder som skulle vara lämpliga efter eftergifterna. Ingen uttryckte det, förresten, tydligare än Ehud Olmert, den föregående premiärministern, när han försvarade tillbakadragandet från Gaza och delar av Västbanken. Han sade att det handlade om att se till att det fanns ”maximalt med judar” och ”ett minimum av araber” inom ett specifikt område. Det är ett problem för dem, eftersom de vet att när palestinierna inser att allt som de någonsin kommer att erbjudas är ett skämt till stat som liknar en schweizerost, kommer de att överge sitt krav på en separat stat och då kommer de att säga: ”allt vi vill är rätten att rösta”.

Och, som Olmert själv formulerade det, den dag när Israel, som Sydafrika, står inför en kamp för rösträtt, då är staten Israel slut.

Ni borde fråga er själva, vad ni ska göra när den situationen uppstår? Vad kommer ni att göra när de enda som fortfarande förespråkar två stater är öppna israeliska rasister som Avigdor Lieberman och Fatahs byråkrater som vill ha en stat som de kan plundra?

Alla israeliska partier tänker på detta demografiska problem, de är besatta av det. De har alla sina egna speciella lösningar på det. Kadimas lösning när de satt vid makten var att de måste krossa Hamas, hjälpa Mahmoud Abbas palestinska myndighet, övertyga dem om att underteckna en överenskommelse som låter Israel behålla det mesta av bosättningarna på deras sida av den mur som de bygger, och på det sättet behålla en konstlad judisk majoritet inom en utvidgat territorium.

Den nuvarande utrikesministern Avigdor Lieberman förespråkar en lösning på samma problem på ett annat sätt: fördriva araber i Israel, rita om gränsen, överlämna ”den lilla triangeln” – en av de stora koncentrationerna av Israels palestinska minoritet – till palestinska myndigheten och beröva dess invånare medborgarskapet, kräva en ed om lojalitet med staten som villkor för medborgarskap för den palestinska minoriteten i resten av Israel och att så länge som möjligt skjuta upp en överenskommelse med den palestinska myndigheten om en stat. Hans argument för detta är att vi måste göra det eftersom två stater annars innebär en och en halv stat för araberna och en halv stat för judarna, en stat där araberna är en stor majoritet.

Ni ska inte tro att detta är en villfarelse. Det israeliska samhället har rört sig åt höger. Opinionsundersökningar visar att omkring hälften av skolbarnen – 40,5 procent religiösa, 59,5 procent sekulära – förespråkar att Israels palestinska minoritet inte ska ha samma rättigheter, att 56 procent av dem anser att israeliska araber inte ska tillåtas att ställa upp för val till parlamentet och 48 procent av dem säger att de inte skulle lyda order om att utrymma bosättningarna. Två femtedelar av Israels befolkning inom gränserna från 1967 vill, för att uttrycka det på ett annat sätt, bli av med en femtedel av samma befolkning och/eller beröva dem deras rättigheter.

Benny Morris, en israeliska historiker som varit förknippad med vänsterpartier som Shinui och Meretz, har faktiskt sagt att i samband med ett större regionalt krig kan fördrivning av Israels arabiska minoritet liksom de palestinier som lever under ockupation vara en legitim handling.

Ni måste fråga er själva i vilket slags stat kan enkla demografiska förändringar, av det slag som äger rum i alla länder, utgöra ett sådant hot mot statens nationella karaktär för att så drastiska lösningar ska behöva formuleras?

För att göra det måste ni se tillbaka på historien – och jag håller med er om att det handlar om berättelser – ni måste se tillbaka på Israels ursprung och dess dynamik idag och dra slutsatsen att problemet inte bara är ockupationen, utan att ockupationen för närvarande är det mest synliga draget i Israels karaktär av bosättarstat.

Jag vet att en del människor är överkänsliga inför vissa ord som ”kolonial” och ”bosättare”. Jag kan inte förstå varför, med tanke på att sionisterna själva inte är det, förutom när de pratar med liberaler från väst. Sådana stater har existerat tidigare i historien – i Kanada, i Förenta Staterna, i Argentina, i Australien. Israel har alla deras vanliga drag, som att ha en högre levnadsstandard för sina privilegierade medborgare som är kolonister än i de länder som de ursprungligen kom ifrån – vilket man förväntar sig eftersom det annars skulle vara svårt att övertala dem att leva där.

De har ofta högre krav på borgerlig demokrati för sina privilegierade medborgare som är bosättare än i de länder som de ursprungligen kom ifrån, tillsammans med en nationell ideologi som beskriver landet som en fristad från förföljelse och som ett möjligheternas land – och Israel, med dess kult av Förintelsen, och dess tendentiösa historiografi om europeisk antisemitism, har verkligen det.

De har i allmänhet en hierarki med etniskt förtryck, som inte bara grundas på det gemensamma förtrycket av de infödda utan på vilken specifik grupp av invandrare som anlände först. Israel har faktiskt det.

De är i allmänhet beroende av en imperialistisk makt och utgör en del av dess storslagna planer. Det innebär inte att de är en marionett – Argentina var inte en marionett till den brittiska imperialismen [när de koloniserade Patagonien och när de var inblandade i olika] krig under 1800-talet, men de har ett strategiskt beroende av den som betingas av gemensamma strategiska intressen.

Det kännetecken som de alla har är ständig expansion, och ständig kolonisering, vilket tillåter dem att lösa sina sociala problem och bevara en intern klassfred på bekostnad av de infödda, tills de når geografins och den militära överlägsenhetens objektiva begränsning. Det var det som inträffade i Australien, det var det som inträffade i Förenta Staterna och Argentina och så vidare.

Stater av det slaget blir normala nationalstater genom att utplåna de infödda, och genom att absorbera deras krossade rester som ett slags etniskt förtryckt kast. Jag tror det är uppenbart att ingen socialist vill att Israel ska bli en normal nationalstat på det sättet. Den har inte kunnat det hittills, inte för att de har varit mer eller mindre civiliserade än tidigare grupper med kolonisatörer, vilka, förresten, aldrig hade subjektivt dåliga avsikter, aldrig någonsin – de har alltid flytt från förföljelser eller från ekonomiska katastrofer eller något annat.

Inte av den anledningen, utan därför att de haft oturen att vara det sista koloniala projektet i historien. Därför kan de inte anamma sina föregångares metoder utan att framkalla ett ramaskri som föregångarna inte behövde bry sig om. Därför att de haft oturen att de infödda som de stötte på inte var en rad utspridda stammar som förut aldrig upplevt något i stil med kapitalismen, och som knappt ännu fått kontakt med varandra, vid den tid när kolonisatörerna kom i kontakt med dem, utan det första koloniserade folket som faktiskt bemött sin kolonisering med något som liknar en nationalistisk form av motstånd redan från början.

Ni, för er del, vill att Israel ska normalisera sig genom att dra en gräns, genom att säga att det nu är slut med expansion utöver den gränsen, att det är slutet på den processen, och genom att ge palestinierna en stat på andra sidan. Och det är bra, jag håller faktiskt med er, om det inte vore för det faktum att Israels expansion och dess kolonisering inte bara är en dålig politik som är förtryckande för palestinierna och kontraproduktiv för israelerna, och det handlar inte bara om ideologi. Det handlar om statens materiella grund.

De kan inte sluta med det, inte därför att de är dåliga människor, eller en ”dålig nation”, utan därför att om de slutade med det skulle plötsligt alla klassmässiga, etniska och religiösa spänningar som nu finns i hjärtat av deras samhälle, och som hålls inom rimliga gränser, komma i förgrunden.

För att kunna vara den judiska staten, för att kunna bevara sin judiska majoritet och uppnå sin ambition att samla världens judar på sitt territorium, måste Israel ta emot judiska invandrare från hela världen, de måste göra det på palestiniernas bekostnad – eftersom vi lever i ett kapitalistiskt samhälle där egendomen är privat – och därför måste de utvidga sitt territorium. Det är en stat som bara kan ha en dynamisk stabilitet i den meningen.

Det är därför som varje israelisk regering har byggt ut bosättningarna, även och speciellt när de varit involverade i förhandlingar. Det är därför som Israel utifrån sin nuvarande styrkeposition, som Workers’ Liberty ofta uttrycker det, inte kan och inte ger och inte kommer att ge palestinierna något som liknar en meningsfull stat på Västbanken. Det är därför som israeliska arbetare är mer benägna att rösta på högerpartier som är för bosättarna – och mer sannolikt befinner sig i bosättningarna – än deras motsvarigheter i medelklassen. Det är därför som de flesta bosättare på Västbanken är vad du och jag skulle känna igen som relativt vanliga israeler, och inte de stereotypa och religiösa fanatiker som utgör bosättningarnas förtrupp. Det är därför som fredsrörelsen är så svag och isolerad, det är därför som den inte har ett eget politiskt parti och det är därför som den inte har kunnat finna någon materiell kraft vars intressen den kan länka sin kamp till. Och det är en av anledningarna till varför det är nödvändigt med en bojkott.

Jag vet att Workers’ Liberty har noterat att de flesta israeliska aktivister motsätter sig en bojkott, och jag tvivlar inte på det, men uppmaningen till bojkott åtnjuter stöd från ett brett spektrum av palestinska organisationer, och jag anser att vi bör lyssna på dem. Därför att jag tror att det, olyckligtvis, tyvärr, kommer att behövas en rad nederlag för Israel för att skaka om den israeliska arbetarklassens förtroende för sionismens förmåga att ge dem säkerhet, välstånd, fortsatta demokratiska rättigheter och fred och normalitet. Även om ni begränsar era krav till två stater, kommer det att krävas en rad med rätt allvarliga nederlag för att åstadkomma det.

Vi kanske kommer att ha tur. De kan lära sig av sina nederlag tillräckligt snabbt för att kunna undvika en fullständig katastrof för sig själva. De kan till och med lära sig tillräckligt fort så att en del av dem kan bli användbara allierade i kampen. Men det finns en sak som jag inte är beredd att göra och det är att råda palestinierna att göra sin kamp strategiskt beroende av att vinna över den israeliska arbetarklassen.

Israels karaktär som kolonisatör är också en orsak till varför det är nödvändigt att försvara rätten att återvända. Det handlar inte om kollektivt återbördande, men den enda möjliga garantin för palestiniernas nuvarande och framtida rättigheter; därför att palestiniernas Nakba, katastrofen med deras fördrivning, inte var en enda händelse i det förgångna som de kan välja att förlåta och glömma om villkoren är de rätta. Det är något som fortfarande händer.

Det är något som händer varje dag, med varje invånare i Jerusalem som förvägras att återvända till sitt land efter att ha arbetat eller studerat utomlands, med varje bybo som skärs av från sin jord av en ny bosättning, med varje nytt krig som Israel hotar med att utnyttja för att driva ut fler palestinier. Och det är en kollektiv, nationell rätt, en del av deras rätt till självbestämmande, just därför att deras fördrivning har varit den huvudsakliga mekanismen genom vilken den rätten har förvägrats dem. Vad kommer ni att säga efter nästa krig, till nästa omgång med palestinska flyktingar? När kommer ni att säga dem att deras rätt att återvända till sitt land kommer i andra hand, efter Israels rätt att bevara en judisk majoritet på det territorium som de fördrevs från?

Behöver palestinierna strategiska allierade? Ja, absolut. Men jag tror inte att de ska leta efter dem i isolering, inom kolonialtidens gränser för det brittiska mandatet Palestina. De bör knyta band med massornas sociala, demokratiska och nationella kamp i regionen, framför allt i de omkringliggande arabiska länderna, men också i länder som Turkiet och Iran, just den arena där Israel mest påtagligt utövar sin roll som imperialismens tillsyningsman i regionen, och där större delen av det israeliska folket stöder sin regerings äventyr.

Det är en kamp som nödvändigtvis i första hand måste riktas mot de arabiska regimerna. Men det är en kamp som oundvikligen kommer att leda till konflikter med imperialismen. Och det kommer att innebära krig; det kommer att innebära krig, när imperialismens israeliska och arabiska agenter försöker ingripa. Att föra den kampen kommer därför att kräva alla sorters allianser, med alla slags borgerliga krafter.

Finns det andra stater som vi föreslår att de ska ”avskaffas” under kampens gång? Finns det andra stater som vi helt enkelt inte tror kan fortsätta att existera i sin nuvarande [nationella] form? Nåväl, låt oss se: Saudiarabien, Kuwait, ministaterna i Gulfen, Hashemiternas artificiella monarki i Jordanien – jag kan inte se att de har mycket till framtid i ett Mellanöstern där det pågår en regional revolutionär kamp för demokrati och för socialism.

Det kräver en strategi för att verkligen försöka få fram arbetarklassen i spetsen för kampen för demokratiska rättigheter och för nationella rättigheter och så vidare. Och för att konkurrera med de existerande ledningarna i dessa strider, nationalisterna och islamisterna och andra, för att kunna vrida ledningen för kampen ur deras händer, måste du delta i den kampen. Det finns inget annat sätt.

Islamisterna kan lika gärna, som sina nära kusiner, nationalisterna, befinna sig på andra sidan av barrikaderna vid en given tidpunkt, som på samma sida. Men när de befinner sig på samma sida, är det nödvändigt att avslöja dem, genom att peka på nödvändigheten av en allians mellan arbetarrörelsen och alla de som kämpar för sitt lands försvar mot militär aggression och så vidare. Där de vägrar, [vilket de] nio gånger av tio kommer att göra i frånvaro av tryck från deras egen massbas, där de vägrar, [ska vi] använda det för att avslöja dem.

Genom att reducera islamismens komplexa historia till ”klerikalfascism”, tror jag att ni egentligen säger att ni inte vill konkurrera med dem om ledningen för de nationella och demokratiska rörelserna. Ni vill inte vrida ledningen över denna kamp ur deras händer. Ni föredrar faktiskt att förkasta rörelser som de leder, eftersom de inte kan vara särskilt progressiva om islamisterna leder dem.

Men jag tror egentligen inte att avsikten med Workers’ Libertys övergripande ståndpunkt – inte två stater, specifikt, utan deras allmänna avvisande av idén om den antiimperialistiska enhetsfronten – jag tror inte att avsikten är att erbjuda ett användbart program för militanter i Mellanöstern och för regionen.

Jag tror att det i första hand är ett program för Storbritannien – det är det som jag tror är problemet. Och det är därför som jag säger att för mig är problemet med er ståndpunkt inte två stater, utan den desorganisering och förvirring som den för in i rörelsen för de som vill visa solidaritet med palestinierna, och med andra krafter i regionen som bekämpar imperialismen, inklusive de som också förespråkar två stater.

Marcus Halaby

Artiklar om samma ämne:  FN misslyckas med att fördöma Israel |  Israel och USA utlovar veto mot palestinsk statsbildning |  Ännu en gång misslyckades Israel att krossa det palestinska motståndet i Gaza! |  Bojkotta Israel? |  Trotskij: Är tiden mogen för parollen ”Europas Förenta Stater”? |