Arbetarmakt

”Bokstavligen knappt en meter från mig hörde jag en ung man skrika och det var Michael Kelly och han föll till marken. Då blev saker och ting mycket förvirrade för mig… Det blev en massa panik och en massa rädsla. Jag minns en kula som träffade väggen ovanför mitt huvud, ganska högt ovanför mitt huvud. Då vaknade jag till och började springa.”
Don Mullan, ögonvittne

Den 30 januari 1972 mördade brittiska fallskärmsjägare 13 obeväpnade personer som demonstrerade för medborgerliga rättigheter i Derry. En fjortonde dog av sina skador strax efteråt. Savilles nyligen publicerade rapport har slagit fast att dessa mord var ”oberättigade och oförsvarliga”. Efter 12 år av överväganden och 38 år efter händelsen bekräftar rapporten slutligen offrens oskuld. Till och med David Cameron var tvungen att be om ursäkt i underhuset.

Widgerys diskrediterade tribunal, som ägde rum omedelbart efter Blodiga söndagen, utgjorde grundvalen för den brittiska regeringens svar under 38 år. Rapporten frikände brittiska soldater från att ha handlat fel och ansträngde sig för att påstå att de blivit beskjutna av demonstranter. Det står nu klart att lord Widgery, rapportens författare, ljög. Den långa och beslutsamma kampanj som drivits av de mördades anhöriga har till slut lyft fram sanningen. Människorna i Derry har sedan länge vetat vad som verkligen hände den blodiga söndagen och det är en seger för dem att Storbritannien till sist erkände.

Savilles rapport slår fast att soldaterna inte gav någon varning om att de skulle öppna eld mot civila. De hade inte angripits av bensinbomber eller stenar innan de började skjuta. ”Trots de vittnesmål om motsatsen som soldater avgivit, har vi dragit slutsatsen att ingen av dem sköt som svar på angrepp eller hot om angrepp med spik- eller bensinbomber. Ingen kastade eller hotade att kasta en spik- eller bensinbomb mot soldaterna Blodiga söndagen.”

Ordern om eldgivning borde aldrig ha givits. Några av offren hade sprungit bort från soldaterna och sköts i ryggen. Några hjälpte till och med andra sårade offer och ingen av dem var beväpnad. Rapporter säger också att soldater ”medvetet hade avgivit falska redogörelser” under utredningen.

Arméns pressmeddelanden på kvällen efter massakern hävdade allihop att soldaterna befunnit sig under tung beskjutning, men det har nu avslöjats som en lögn. Kapten Michael Jackson, näst högst i befälsordningen den dagen, belönades för sin redogörelse som dolde sanningen genom att till slut nå den högsta posten i armén. Hans ”skottlista” visade sig vara en förfalskning, där inget av de skott som beskrivs på listan stämmer överens med bevis på skott som verkligen avfyrats. Några skott skulle uppenbarligen ha behövt gå igenom byggnader för att nå sina mål.

Några rötägg?
Savilles rapport har friat de oskyldiga, även om den inte drar den uppenbara slutsatsen att det var olagligt dödande eller mord. Den har också, vilket knappast är förvånande, frikänt den brittiska regeringen. Den fann ingen sammansvärjning i regeringen eller bland arméns högre officerare för att använda dödligt våld mot demonstranter i Derry. Överstelöjtnant Wilford som förde befäl över de fallskärmsjägare som gick in i Bogside kritiserades för att ha gått längre än vad hans order medgav och ett antal fallskärmsjägare hade förlorat självkontrollen – men för Savilles rapport handlar det i slutändan om några rötägg!

Denna oärliga teori tar bort uppmärksamheten från den roll som framträdande personer i armén och regeringen spelade under Blodiga söndagen, och även i Nordirland under hela denna period. Rapporten tog del av hur generalmajor Ford, befälhavare för markstyrkorna i Nordirland i ett brev till general Tuzo tre veckor före Blodiga söndagen skrev: ”Jag har kommit till slutsatsen att det minimum som behövs för att återupprätta lag och ordning är att skjuta några utvalda huvudmän bland Derrys unga huliganer, efter att tydliga varningar har utfärdats.” Premiärminister Ted Heath sade fyra dagar senare till sin regering: ”En militär operation för att återinföra lag och ordning skulle med nödvändighet bli en större operation som medför många civila förluster.” Det står klart att den brittiska regeringen hade diskuterat marschen för medborgerliga rättigheter före Blodiga söndagen. Den hade till och med skickat ett pm till den brittiska ambassaden i Washington som varnade för fientliga reaktioner om det blev bråk i Derry.

Varför Blodiga söndagen?
Blodiga söndagen var inte en engångshändelse eller en politisk förvillelse, för att inte tala om några rötägg i en annars lysande armé. Den kan bara förstås i samband med Storbritanniens roll i Irland och den sekteristiska stat som britterna hjälpte till att bilda och backa upp sedan 1921. Staten ”Nordirland” var baserad på systematiskt socialt förtryck av katoliker med diskriminering på varje nivå inklusive röstning, jobb och bostad. Året 1968 bevittnade hur katoliker trängdes på gatorna för att kämpa för medborgerliga rättigheter. Men den lokala poliskåren som dominerades av protestanterna (RUC) och lojalister var beslutna att inte ge efter en tum och svarade med angrepp på katoliker.

Det till övervägande del protestantiska RUC hade drivits ut Derrys katolska eller nationalistiska områden i augusti 1969. Brittiska trupper användes för att återupprätta kontrollen. När trupperna i allt större utsträckning gick ut på gatorna, stod det klart för alla som kämpade för medborgerliga rättigheter att armén och deras herrar i Whitehall inte var intresserade av att reformera staten utan av att bryta allt motstånd mot den. Det var därför som internering utan rättegång infördes i augusti 1971 för att beröva proteströrelsen dess ledare. När armén och polisen grep 350 personer och flera fall av tortyr läckte ut, växte motståndet. I Derry strejkade 8 000 arbetare under en dag, tiotusentals anslöt sig till strejker om hyror och kommunalskatter och angrepp på soldater och poliser ökade.

Internering var inte det enda knep Storbritannien använde. Den brittiska armén använde utegångsförbud, isolerade hela områden; massomfattande räder och beskjutning blev vanligt. Mellan den 9 och 11 augusti 1971 mördades elva människor av fallskärmsregementet i området Ballymurphy i västra Belfast, alla var obeväpnade och en var präst. När samma regemente kallades till Derry sex månader senare är det inte förvånande att ”Soldat 027” rapporterade till Savilles tribunal att hans pluton hade fått order att ”få till en del dödar” (to get some kills).

Rättvisa innebär Storbritannien ut nu
Arméns roll var inte att mäkla fred mellan stridande folkgrupper och den var inte heller neutral. Den brittiska regeringen använde den för att krossa motståndet mot den stat som omfattar sex grevskap. Den nordirländska statens konstgjorda och bräckliga karaktär kan inte existera utan en permanent militär uppbackning och repressiva lagar som den Special Powers Act som var så älskad av apartheidtidens Sydafrika.

Delning var Storbritanniens svar på kriget för oberoende 1921. Staten i norr som grundades då var och är ett fängelse för irländska nationalister. Systematiskt socialt förtryck av en minoritet på grundval av deras nationalitet – deras identifikation med irländsk nationalism och ett förenat Irland – är en integrerad del av dess existens. Varje ifrågasättande av den endemiska och institutionaliserade diskrimineringen kommer oundvikligen att återuppväcka en nationell kamp. Blodiga söndagen påskyndade den kampen och gjorde den mer intensiv.

Savilles rapport och Camerons ursäkt kommer vid en relativt säker tidpunkt för den fortsatta brittiska ockupationen av ”Nordirland”. Den är en påminnelse för oss om hur brittiska arméns döljande av sanningen används och hur de fortsätter att användas i andra ockuperade zoner som Irak och Afghanistan. Hur många årtionden kommer det att ta innan imperialisterna erkänner sina brott i dessa länder?

Fullständig rättvisa kan bara åstadkommas när brittiska trupper dras tillbaka och den repressiva apparaten är krossad. Just nu förblir Nordirland och dess sekteristiska stat intakt. Republikanska fångar i Maghaberry torteras och misshandlas, lojalistiska marscher hotar fortfarande nationalistiska områden och arbetslöshet och nedskärningar kommer att drabba alla irländska arbetare, men med speciell kraft i de nationalistiska områdena. Kampen för en arbetarrepublik är det bästa sättet för att hämnas och minnas de modiga demonstranter som mejades ner av den brittiska regeringen och dess armé den där skamliga dagen i Derry.

Bernie McAdam