Till minne av Harvey Pekar

Den tolfte juli, mitt i baksmällan efter fotbolls-VM och under pågånde Littorin-skandal, meddelades den amerikanske serieskaparen Harvey Pekars bortgång.

Om jag minns det rätt nåddes jag av nyheten genom radions kulturprogram, eller möjligtvis som ett kort telegram i Ekot. Ty större än så var aldrig vidden av Pekars kändisskap, inte här i Sverige och säkert inte i superstjärnornas och masskulturens USA, det land han bodde och verkade i sedan födseln i Cleveland under andra världskrigets första år. Pekar aspirerade heller aldrig på det stora kändisskapet, kanske bortsett från en period på åttiotalet, då han genom sin medverkan i David Lettermans talk show kanske nådde viss igenkänning. I den subkultur som är den amerikanska seriescenen var han en alldeles egen karaktär.

En anledning till detta kan vara att “Harv” i egentlig mening aldrig var någon serietecknare – han skrev bara manus och ritade enkla streckgubbar för att visa hur han ville att den färdiga berättelsen skulle gestalta sig på papperet, men tecknade aldrig själv utan samarbetade istället med en rad konstnärer av skiftande talang för att skapa sina serier. Hans mest kända samarbetspartner och vän är kanske undergroundikonen R. Crumb.

Varför ska man då bry sig om, eller än hellre läsa, Harvey Pekar?

Jo, det udda i hans livsgärning – udda i USA, och udda i vår tid – är att hans fokus alltid var arbetarklassen, det dagliga livet, the grind. I Pekars serier finns inga superhjältar eller episka berättelser. Den mylla hans berättelser växte ur och fick sin näring av var alltid Cleveland, det stökiga hemmet, familjelivet, och, framför allt, sjukhuset där han jobbade som arkivarie och kontorshjälpreda under större delen av sitt liv. Det är där huvuddelen av de historier jag har läst av honom, och som publicerades i albumföljetongen American Splendor, utspelar sig.

När seriemediet så sakteliga började accepteras som en konstform på 1980-talet, och Art Spiegelman erövrade den manhattanska kulturklassens hjärtan med Maus 1 och 2, höll Pekar fast vid sitt Cleveland, sina jobbarkompisar, och sin ibland nästan koleriska jakt på trygghet, ekonomisk såväl som personlig. Och för Pekar hette det alltid “comic books”, inte “graphic novels”.

Också som arbetardiktare skiljde han sig från den gängse bilden. Medan många andra arbetarskildringar har vigts åt kroppsarbetet är det i det lägre skiktet av ”white collar workers” (ungefär arbetare i skjorta, i motsats till ”blue collar workers”, kroppsarbetarna i sina blåställ) Pekars berättelser hör hemma. Hos det som en gång kallades manschettproletariatet.

I en berättelse diskuterar Pekar nördarna och deras kulturella betydelse med en kollega, i en annan letar han och hustrun efter en ny lägenhet, och i en tredje ger han sig ut på en blygsam boksigneringsturné där knappt några fans dyker upp.

Det är det vardagliga livet, med krämpor, kärleksbekymmer och fikaraster, som skildras. En tillvaro allt fler borde kunna känna igen sig i särskilt i dessa dagar, då bemanningsföretagens enklare kontorssysslor för många unga är ett första steg ut i arbetslivet.

Låter det tråkigt? Det är det inte. Pekar visar tydligt hur mycket kunskap, humor och livserfarenhet som döljer sig bakom sjukhusets grå fasader, och är själv en stor autodidakt inom kulturens skilda områden. Han skildrar vardagens poesi och det som glimrar till bakom till synes alldagliga skeenden med sådan kärlek att man som läsare först vill resa till hans älskade Cleveland och se det med egna ögon, för att sedan inse att det hans verk säger oss, med blygsam men mäktig emfas, är att historien och livet är här – oavsett var och vad det är för oss. Det är ett budskap med enorma implikationer, om man tänker efter.

I Sverige hittar mycket samhällskritik och satir från vänster just nu utlopp i humoristiska serier, som i Galago. Pekars kritik är såväl som hans humor mer implicit. Han låter mestadels sina skildringar av vardagens arbete och samtal jobbarkompisar emellan tala för sig. Ofta är han bitter, långsint, ja, rentav paranoid, och hans karaktär passar med råge in i en viss sorts judisk humortradition där också Woody Allen infinner sig i sina bästa stunder. Men, återigen, detta i ett arkivrum eller i affären där han ska handla mat snarare än i Allens konstmuséer och terapisoffor.

Som sagt nådde Pekar viss berömmelse under 1980-talet, då Letterman bjöd in honom till sitt tv-program. Där behandlades han dock mest som en lätt tragikomisk bifigur, något han snabbt reagerade mot, och därefter inte bjöds in igen. 2003 kom också en spelfilm om hans liv, också den med titeln American Splendor, men Pekars tankar gör sig enligt mig mycket bättre i originalformatet än som biopic.

Det ska sägas att Pekar rörde sig också utanför vardagen i sitt konstnärliga gestaltande. Han har bland annat gjort ett album om 60-talets radikala studentrörelse Students for a Democratic Society, ett om beatsen, och färdigställde strax innan sin död albumet Unrepentant Marxist, en biografisk skildring av den amerikanske kommunistiske teoretikern och före detta SWP-medlemmen Louis Proyects liv. När detta album kommer ut, om det gör det, är dock ännu oklart. Pekar var dessutom en framstående jazzkritiker.

I en intervju som bland annat citeras på Harvey Pekars Wikipedia-sida beskriver han American Splendor så här: ”Det handlar om att överleva. Skaffa ett jobb, hitta en partner, någonstans att bo, hitta kreativa utlopp. Livet är ett utnötningskrig. Man måste hålla igång på alla fronter. Det är det ena efter det andra. Jag har försökt att tämja ett kaotiskt universum. Och det är ett slag som jag är dömd att förlora. Men jag kan inte ge upp. Jag har försökt, men det går inte.”

SW