Arbetarmakt

Många var vi som drabbades av trafikkaoset i vintras. Själv kom jag över en timme försent tre dagar i rad efter lång väntan på överfulla ersättningsbussar, och hemresorna var inga barnlekar heller. En uppenbar anledning till kaoset var givetvis den ovanligt hårda vintern och den stora snömängden. Detta, som varje vänstermedia med självaktning har påpekat, räcker inte som förklaring. På grund av nedskärningar och en mera slimmad organisation, allt i syfte att jaga högre vinster, fanns det inte resurser att möta utmaningen. Detta visade sig inte bara i svårigheterna att få igång Stockholms t-bana: det fanns också mycket bristfälliga resurser för ersättningsbussar.

Fjärrtågen drabbades dock ännu värre än Stockholms lokaltrafik, och här var sambanden med vinstjakten än tydligare. Exempelvis hade SJ stora resurser att avisa tåg. För det mesta behövs detta naturligtvis inte. Problemet med att rationalisera bort en stor del av den kapaciteten uppstår givetvis bara när det blir väldigt kallt – liksom ett trasigt paraply inte är sämre än andra paraplyer, förutom när det regnar. Detta fick många frustrerade tågresenärer erfara.

DN har på sistone haft en artikelserie om just SJ. Bilden är mycket tydlig. I sin strävan efter högre vinster har resurser skurits ner, underhållet har blivit eftersatt, och lönerna har halkat efter. Och som ett brev på den likaledes avreglerade postmarknaden har de anställdas möjligheter att ens uttala sig drastiskt beskurits. En tydlig försämring för resenärerna, säkerheten försämras för alla – och värst drabbas arbetarna. Men vinsterna ökar, liksom lönerna för cheferna. Den vanliga följden av marknadsanpassning och vinstjakt således.

Ett ännu mer dramatiskt exempel på hur illa marknadsanpassningar och avregleringar kan gå har nyligen kommit från Ryssland. Sovjetunionen var givetvis en tunggrodd byråkratisk diktatur, men som planekonomi kunde den ändå utföra saker som inga marknader i världen klarar. 1972 drabbades Sovjetunionen av svåra skogsbränder. Då fanns det en central myndighet med uppgift att bemöta just liknande situationer, och den mobiliserade soldater i stor skala för att få bukt med bränderna, med goda och snabba resultat. Sedan upplöstes Sovjetunionen, och en huggsexa av sällan tidigare skådad omfattning med privatiseringar till vrakpriser, nedläggningar och plötsligt snorrika före detta stalinistbyråkrater tog sin början. Naturligtvis skulle även den centrala brandskyddsmyndigheten drabbas.

Ansvaret fördelades på många håll, antalet utbildade brandmän är betydligt mindre, och en stor armada (observera att ordvalet är DN:s, som är betydligt mera avregleringsvänlig än jag) av helikoptrar och flygplan tycks ha försvunnit. De har sålts ut eller används till kommersiella ändamål. Ger någon privata vinster alltså, istället för att hjälpa till att släcka eld. Resultatet ser vi nu, när stora delar av centrala Ryssland i värmeböljans spår har drabbats av svåra bränder. Till skillnad från 1972 sköts släckningsarbetet synnerligen ineffektivt. Min gissning att många av dem vars bostäder har brunnit ner, eller som suttit inomhus i Moskva med svårt att andas skulle ha föredragit lite mera planekonomi, och framför allt en central brandskyddsmyndighet med resurser att bemöta dylika hot.

Jens-Hugo Nyberg