Arbetarmakt

Inför varje val ställer sig högljudda politiker och berättar för oss vad som är fel på skolan och undervisningen. Det handlar om storleken på klasserna, olika typer av förbud och restriktioner som borde införas. Hårdare tag mot eleverna, förbud mot att uttrycka sin personliga och kulturella identitet. Men det handlar också om lärarutbildningarna. De håller inte måttet får vi höra inför varje val. En förändrad läroplan och en förändrad lärarutbildning skall vi ha, heter det. Nu har vi ju pedagogikens Messias i form av Jan Björklund att lyssna på, och enligt honom är det definitivt hårdare tag som behövs.

Varför skolan är en angelägenhet för oss alla är inte svårt att förstå. Att man som politiskt parti måste tycka saker om skolan är inte heller svårt att förstå. Det finns nämligen goda chanser att vinna röster på att hitta rätt i den allmänna opinionen, som i skolans fall är mycket stor.

Det är alltså så att med varje ny mandatperiod så skall skolan förändras, lärarutbildningen inkluderad. Allt efter vad opinionen kan tänkas tycka.

Självklart vore det något mycket värdefullt om skolan var en angelägenhet som folket hade makt att påverka, och då kan man ju tycka att den politiker som bäst speglar folkets åsikt om skolan faktiskt gör ett bra jobb.

Frågan är vad folk egentligen tycker om skolan?

Pedagogiken är en vetenskap som har en lång och gedigen historia. Den har utvecklats tillsammans med de andra vetenskaperna – medicin, psykologi etc. Skolan bygger på dessa landvinningar och formas utifrån forskning, samspel med det omgivande samhället samt i samspelet mellan elever och lärare.

Men vilka av de nya framstegen inom forskningen får vi som väljare ta del av när det gäller att förstå vad en vettig skolpolitik borde bestå i? Istället för att presentera detta väljer riksdagspartierna att lägga fram en politik i skolfrågorna som är baserad på kvällsnyheternas skandaljournalistik. Låt oss vara tydliga med detta – vetenskap och skandaljournalistik går inte att förena. När det gäller läkarkonsten så skulle det inte falla någon in att föreslå ett nytt program för läkarutbildningen varje mandatperiod. Det skulle vara allt för tydligt att detta inte skulle uppfylla några som helst kriterier för vare sig vetenskap eller patientsäkerhet.

Vem, förutom lärarstudenter, får idag höra talas om vad pedagogiken faktiskt har uppnått som vetenskap?

Det finns inom marxismen gott om pedagoger, men främst av dem alla torde Lev Vygotskij vara. Han var en sovjetisk utvecklingspsykolog vars framsteg och insikter fortfarande är mer eller mindre vedertagna inom pedagogik i stora delar av världen, även i USA. Jean Piaget som var samtida med Vygotskij, är den forskare som i väst kom att bli mest känd, men båda är numera obligatoriska tungviktare i svensk lärarutbildning och pedagogik. Vygotskij var under flera decennier helt okänd, mycket på grund av att han dog endast 34 år gammal, men också mycket på grund av att Stalins regim i stort sett eliminerade hans verk, och förtryckte de av Vygotskijs elever som byggde vidare på hans tankar. Efterföljarna flydde till Ukraina där de startade Charkovs psykologiska skola. Inte förrän på sextiotalet återupptäcktes Vygostkij, och han kom då att revolutionera pedagogiken och psykologin långt efter sin död.

Så här skiver Robert Rieber i förordet till Mind in Society: The Development of Higher Psychological Processes:

”Mer än sju årtionden efter sin död, fortsätter Vygotskijs visionära arbete att ha stor inverkan på psykologi, sociologi, utbildning och andra skiftande discipliner. Denne ryske terapeut, forskare och kulturteoretiker utvecklade verk inom olika områden: Det kulturhistoriska synsättets, språkets roll i skapandet av sinnet, utvecklingen av minne och varseblivning, defectology (onormal psykologi / inlärningssvårigheter / specialundervisning), ZPD-utveckling (glappet mellan vad ett barn kan och vad det kan lära sig i samspel med en vuxen). Varje avsnitt [i boken] ger en insiktsfull introduktion till utforskandet av relevanta aspekter av Vygotskij liv och belyser de revolutionära historiska sammanhang under vilka dessa skrifter var utformade. Tillsammans speglar de studierna som han bedrev vid tidpunkten för sin död och de banbrytande kliniska observationer som kom att skapa hans rykte. Dagens läsare av Vygotskij är imponerade och inspirerade av hans insikter, hans optimism, hans allvetande och hans mänsklighet. Vygotskijs arbeten är relevanta för studenter inom utvecklingspsykologi, språk, specialundervisning samt historiken inom dessa områden.”

Vygotskji var inte bara en stor vetenskapsman, han var också övertygad marxist och bland hans första arbeten hittas rikligt med citat från bland annat Leo Trotskij. Vygotskij kom också att tillhöra vänsteroppositionen i Sovjetunionen under det sena tjugotalet fram till sin död i tuberkulos 1934.

Hur beklämmande ter sig inte våra politikers kladdiga tafsande på pedagogiken? Är det verkligen det som våra barn, elever och lärare behöver?

Fredrik Reinedahl