Ett tidsdokument – Rambo 3

Första filmen om John Rambo (First Blood) var faktiskt ganska bra. Den som startade våldsamheterna var en synnerligen otrevlig polischef i en amerikansk småstad, när han började bråka med vad han trodde var en luffare – men som visade sig vara veteran från ett av USA:s främsta elitförband i Vietnamkriget. Rambo (Sylvester Stallone), märkt av kriget och sin tid i vietnamesiskt fångläger, reagerade som han hade lärt sig och försvarade sig.

Filmen spårar ut något i slutet, när Rambo reagerar tvärtemot sina överlevnadsinstinkter och bestämmer sig för att trasha hela stan, eller åtminstone polisstationen. Men kampen mot världskommunismen dök upp först i uppföljaren. I tvåan är det inte sviniga småstadssnutar som bråkar med vår missförstådde Vietnamveteran: istället är det han som skickas just till Vietnam för att frita de stackars amerikanska soldater som fortfarande hålls i fångenskap av de illvilliga vietnameserna – helt uppenbarligen uppbackade av de förmodligen ännu illvilligare sovjetryssarna.

Det antikommunistiska korståget som utmärkte Rambo 2 – den första av filmerna med Rambo i titeln – fortsatte sedan i trean som kom 1988. Rambos läromästare och vän, överste Trautman, letade upp sin gamle adept för att förmå honom att åka på uppdrag till Afghanistan, där de tappra frihetskämparna slogs mot de omänskliga sovjettrupperna. Den i grunden fredlige Rambo – som visserligen gick fullkontaktsmatcher för pengar men som skänkte intäkterna till buddistmunkarna – tyckte dock att han hade krigat klart och avböjde. När beskedet kom att översten befann sig i sovjetisk fångenskap i Afghanistan fanns det emellertid bara ett beslut vår hjälte kunde fatta: att på egen hand rädda sin läromästare och vän.

Första filmen hade inte helt kastat trovärdigheten över bord. Det vår urtyp för elitsoldat slog emot var hemvärnsmän, snutar utan djungelstridsexpertis samt glada amatörer. I trean fanns inga sådana livlinor för den realismsuktande. Här mejar Rambo ner sovjetiska elitsoldater som vore de indianer i en John Wayne-rulle. Några hårda one-liners levereras visserligen, men självdistansen saknas helt. När den sovjetiske befälhavaren får klart för sig att Rambo ensam ämnar frita sin överste utbrister han: Vem tror han att han är, Gud? Överste Trautman svarar kallt: ”Nej, Gud är barmhärtig. Det kommer inte han att vara.”

Det intressanta med filmen som tidsdokument gäller emellertid inte hjältens övermänskliga kapacitet och skurkarnas tillkortakommanden – sådant har förekommit genom hela filmhistorien, och före det i litteraturen. Istället är det den positiva bilden vi får av det afghanska motståndet. Filmmakarna sparar inte på krutet när det gäller att utmåla Sovjetunionen som monster – de är där för att utrota, eller åtminstone förslava Afghanistan. Motståndsmännen däremot är idel frihetskämpar – något som mycket tydligt understryks av filmmusiken i bakgrunden. Av korrupta krigsherrar och reaktionära mullor som avskyr allt vad rättigheter för kvinnor heter syns inte ett spår. Inte en endaste skymt får vi av Usama bin Ladin, eller Gulbuddin Hekmatyar (som innan CIA började ge honom vapen bland annat hade utmärkt sig genom att kasta syra i ansiktet på kvinnor som gick utan slöja), eller någon av deras gelikar som fick det mesta av det amerikanska biståndet. Speciellt att notera är att 1988 kunde Hollywoodfilmer innehålla muslimer som var beredda att dö för Allah (för säkerhets skull sa de dock ”Gud”) – och ändå räknas till den goda sidan.

Filmens största pärla är emellertid den briljanta – om än ack så omedvetna – ironi som uppstår när man nära ett årtionde efter USA:s invasion 2001 kollar på filmen och ser överste Trautman förklara för den sovjetiska befälhavaren varför de omöjligen kan vinna i Afghanistan:

”Det kommer inte att bli någon seger. Varje dag tappar er krigsmaskin mark till en grupp dåligt beväpnade, dåligt utrustade frihetskämpar. Faktum är att ni underskattade ert motstånd. Om ni hade studerat er historia skulle ni veta att de här människorna aldrig har gett upp mot någon. De dör hellre än blir slavar under en invaderande armé. Man kan inte besegra ett sådant folk. Vi försökte. Vi har redan haft vårt Vietnam, nu kommer ni att ha ert.”

Sannerligen – hur dum Rambo 3 än är så skulle uppenbarligen hela det amerikanska etablissemanget kunna lära sig ett och annat från filmen.

Jens-Hugo Nyberg