För en röst på S och V, men kämpa för ett verkligt arbetaralternativ!
Efter fyra år med Reinfeldt som statsminister finns det en stark längtan från en betydande majoritet av de organiserade arbetarna efter en ny regering. Arbetsköparna har ständigt legat på offensiven för att tvinga arbetarna att betala för den kapitalistiska krisen, samtidigt som de fackliga ledarna har backat steg för steg. Offentlig verksamhet har skurits ner eller privatiserats till vrakpriser, sjukersättning och A-kassan har attackerats samtidigt som företagen gör fortsatta storvinster och förmögenhetsskatten har slopats. Inte minst angrips arbetarklassens anställningstrygghet och grundläggande fackliga rättigheter genom att fasta anställningar börjar ersättas av bemanningsföretag.
Resultatet har varit en snabbt växande massarbetslöshet och snabbt växande klyftor där de rikaste har blivit rikare samtidigt som de fattigaste blivit fattigare. Särskilt den unga generationen av arbetare, och överhuvud taget de arbetare som befinner sig inom arbetarklassens mindre privilegierade skikt, har betalat dyrt under Reinfeldts regering. Vid sidan om skattesänkningar till förmån för de rika och de mer välbeställda mellanskikten har massarbetslöshet, hårdnande villkor på många arbetsplatser, fortsatta nedskärningar och en bostadspolitik på de rikas villkor präglat åren under Reinfeldts styre. Nu hotar dessutom en internationell skuldkris, en följd av den globala kris som bröt ut under 2007–2008, att dra ned den svenska ekonomin i ett nytt fall.
Vad borde en arbetarpolitik bestå i?
Ett regeringsalternativ som verkligen representerade arbetarklassens intressen skulle ha som utgångspunkt: vi vägrar betala för krisen! Ett sådant skulle vid ett makttillträde inte bara använda all sin makt för att sätta totalstopp för alla privatiseringar, utan även återförstatliga och återreglera verksamheter som järnvägen, postmarknaden, vården och skolan. En sådan regering skulle införa totalt fackligt veto mot att ta in bemanningsföretag, och skulle vägra låta de sjuka och arbetslösa betala för krisen. Pengar till detta och mycket annat finns hos storföretag, banker och förmögna. Istället för att gå till enorma aktieutdelningar, feta direktörsbonusar och till att ytterligare späda på bankkontona hos mångmiljonärer skulle pengarna satsas på vård, skola, social upprustning och miljön. För företag som vägrar att anpassa sig efter arbetarrörelsens organiserade vilja, som genom ekonomisk utpressning och hot om nedläggning försöker tvinga fram fortsatt högerpolitik skulle svaret bli: omedelbart förstatligande under arbetarnas demokratiska kontroll.
Också på den utrikespolitiska arenan skulle den bryta med den borgerliga politiken. Den skulle omedelbart återkalla de svenska soldaterna från Afghanistan och avbryta allt samarbete med USA-imperialismen. Likaså skulle den uppmana till en omfattande bojkott av förtryckarstaten Israel och solidarisera sig med palestiniernas rättigheter.
Det är en sådan politik som en riktig arbetarregering borde genomdriva och det är en sådan politik som arbetarklassen borde kräva och mobilisera kring inför höstens val.
Det ”röd-gröna” regeringsalternativet inget arbetaralternativ
För den som betraktar den ”röd-gröna” koalitionen står det dock klart att den inte kommer att bilda en arbetarregering värd namnet. En ”röd-grön” regering kommer att fortsätta anpassa sin politik efter vad ”marknaden” kan godta. Den socialdemokratiska ledningen genomförde massiva försämringar för arbetarklassen under sin tid vid makten 1994-2006, och Sahlin har aldrig på något sätt stått för en vänsterkritik av dessa. Miljöpartiet är ett i grunden borgerligt parti, utan organiska band till arbetarklassen, och har stött försämringar av anställningstryggheten och motsätter sig ett återinförande av förmögenhetsskatten. Vänsterpartiets Lars Ohly har på sistone gång på gång betonat hur mycket han och Sahlin är överens om, samt förklarat vilket stort ansvar hans parti tidigare har tagit för nedskärningar. De ”röd-grönas” budgetförslag skulle inte ens återställa den offentliga sektorns andel av BNP till samma nivå den hade före 2006 – för att inte tala om att vägra låta arbetarklassen betala för kapitalismens kris.
Vid händelse av en ny djupdykning för ekonomin har vi inga illusioner om vad en röd-grön regeringskoalition kommer att företa sig. Den kommer att ta ansvar för kapitalismen, rädda bankerna genom ökad skuldsättning och genomförande av de nedskärningar som en minskande statsbudget kommer att kräva. Den kommer att tvingas till det eftersom socialdemokraterna är ett parti som under många decennier inte har företrätt arbetarklassens intressen utan intressena hos arbetarklassens mest privilegierade och av kapitalismen gynnade toppskikt. Och Vänsterpartiet har gjort en konst av att svansa efter socialdemokraterna. Därför kommer en röd-grön regering att i grunden ha en arbetarfientlig karaktär.
Behovet av ett antikapitalistiskt alternativ
Trots allt detta kommer många arbetare att rösta på oppositionen. En del kommer att göra det för att de faktiskt tror att en röd-grön regering kommer att kunna vända den borgerliga utvecklingen. Troligen ännu fler kommer att göra det för att de inte ser något annat alternativ till att få bort den nuvarande regeringen.
Samtidigt är det just ett alternativ vi behöver kämpa för. I en tid när ekonomin krisar, arbetsköparna blir allt fräckare i sina attacker på våra rättigheter och när klasskampen i flera europeiska länder närmar sig förrevolutionära situationer ställer ”vänsterns” totala misslyckande att samla ens till försvarsstrider allt mera akut en uppgift på dagordningen: skapa ett antikapitalistiskt parti som verkligen kan ställa sig i spetsen för arbetarnas kamp för sina rättigheter. Ett sådant parti skulle baseras på kampen på arbetsplatser, i skolor och på gatorna och ta sin utgångspunkt i arbetarklassens faktiska behov – inte i vad den kapitalistiska marknaden kan acceptera.
Det finns ingenting som talar för att Vänsterpartiet skulle kunna bli ett sådant kampparti. Trots att även Ohly när han tycker att situationen passar gärna säger att den utomparlamentariska kampen är avgörande, trots att det onekligen finns medlemmar som verkligen skulle önska att V var ett revolutionärt kampparti, har partiet bara rört sig längre bort från det idealet. Att ingå i en allians med Sahlin innebär dessutom att vara bunden till händer och fötter. Att leda någon allvarligt menad klasskamp skulle innebära att genast hamna på kollisionskurs med S-ledningen. Risken är dock inte överhängande för Sahlin på den punkten – Vänsterpartiet har mycket länge varit ett parlamentariskt parti, och inte ett kampparti.
Arbetarklassens reformistiska illusioner
Samtidigt kan man inte ignorera de starka stämningarna bland arbetarna, speciellt bland fackligt aktiva, för att få bort Reinfeldt. En stor majoritet bland LO:s aktiva medlemmar vill dessutom inte bara ha ett regeringsskifte, utan också en rejäl kursändring vänsterut. Detta visades av en omfattande undersökning bland LO:s medlemmar, och kanske ännu tydligare i de starka fackliga reaktionerna när Sahlin offentliggjorde sin allians med Miljöpartiet. Viktiga fackliga företrädare, däribland ordförandena för flera LO-förbund, gick under trycket underifrån ut och krävde att Vänsterpartiet skulle tas med i koalitionen, och att politiken skulle läggas tydligt till vänster.
En mycket stor del av arbetarna ser sig, även om de ofta är kritiska mot Sahlin och ledningens högerpolitik, ändå som socialdemokrater, och i mindre utsträckning som vänsterpartister. De skulle kunna mobiliseras för att ta strid mot försämringar, och de måste uppmuntras att kräva av sina företrädare att de för en arbetarpolitik – men de är i nuläget i de flesta fall inte beredda att bryta med sina partier. Den viktigaste frågan kan reduceras till: hur får man detta skikt av kampvilliga och medvetna, men ännu inte revolutionära arbetare att bryta med de ledningar som för en borgerlig politik och medverka till att skapa ett verkligt alternativ, ett antikapitalistiskt kampparti?
Hur bryter vi illusionerna?
Arbetarmakt har i alla val hittills under vår existens förespråkat en kritisk röst på de borgerliga arbetarpartierna, S och V. Detta har aldrig grundat sig på ett politiskt stöd till dessa partier. Tvärtom har vi alltid sagt att både S och V i grunden för en politik som i praktiken försvarar kapitalismen och är ett hinder för att organisera kampen mot angreppen som riktas mot arbetarklassen. Däremot har dessa partier sin bas i arbetarklassen, och erhåller fortfarande ett utbrett, om än passivt, stöd från den. Vårt svar till dessa arbetare, som vill försvara sina intressen, men ännu inte är beredda att bryta med sina partier för att bygga upp ett revolutionärt alternativ, har varit: rösta på S eller V, men kräv av dem att de verkligen för en politik i ert intresse. Samtidigt har vi varnat för att dessa partier inte kommer att börja organisera någon verklig arbetarkamp.
De bästa förutsättningarna för att hjälpa arbetarna att bryta med sina illusioner om att S eller V är det bästa försvar de har, finns när dessa partier sitter vid makten. När S är i opposition är det lättare att skylla ifrån sig än när de sitter i regeringen. Detta, mer än några förhoppningar om att en S- eller S och V-regering ska föra en märkbart bättre politik än en öppet borgerlig regering, har alltid varit vårt huvudargument för att förespråka en kritisk röst.
Inför årets val kommer trycket bland medvetna arbetare att rösta S eller V att vara större än på länge. Samtidigt skapar den krisande ekonomin, arbetsköparnas attacker och den förhöjda klasskampen i stora delar av Europa ett större behov än på länge av ett politiskt alternativ. Vi måste vara tydliga på den punkten: för att försvara våra rättigheter är det nödvändigt att bygga ett antikapitalistiskt kampparti, baserat på de mest kampvilliga delarna av arbetarklassen. Vad kampen för ett sådant parti behöver är att de medvetna arbetarna helt och fullständigt bryter med sina gamla partier. De måste börja lyssna på rösterna från de kämpande arbetarna och inte byråkraterna som lägger krokben för deras kamp.
För en röst på s och v? Ja, men kämpa för ett verkligt arbetaralternativ!
För att skapa de bästa förutsättningarna för detta säger vi till arbetarklassen: vi är beredda att tillsammans med er ta strid mot varje angrepp och varje försämring, och vi är beredda att tillsammans med er rösta bort Reinfeldts högerregering. Vi varnar dock på förhand: varken S eller V kommer att föra en politik i ert intresse, och de kommer att vara ett hinder för den försvarskamp ni behöver. Nöj er därför inte med att rösta på dem: organisera er och kräv att de verkligen företräder era intressen. När ni har övertygat er om att partiledningarna bara är beredda att försvara er inom ramarna för vad ”marknaden” kan tillåta, eller med andra ord mycket lite, uppmanar vi er att tillsammans med oss bygga ett antikapitalistiskt kampparti som verkligen utgår från arbetarklassens behov.
Det måste vara ett parti som är berett att ta strid mot den lilla klick direktörer, spekulanter och aktieägare som nu tillåts diktera politiken, oavsett valresultat. Ett sådant parti skulle kunna byggas genom en process där radikala arbetare, missnöjda fackmedlemmar och vänsteraktivister – alla som är beredda att ta strid mot arbetsköparnas attacker, högerpolitik och rasism dras in i en bred, organiserad diskussion om hur den kampen bäst ska föras. Arbetarmakt kommer i den diskussionen att argumentera för att det behövs ett parti med ett tydligt revolutionärt program för kapitalismens avskaffande.
Ett viktigt steg att ta måste bestå i att aktivt börja samla och organisera en vänsteropposition i fackföreningarna som kan utmana den fackliga reformistiska byråkratins förlamande inverkan på kampen. Kampen för att demokratisera fackföreningarna och omvandla dem till kämpande organisationer kan inte vänta. Existensen av en sådan kraft kommer att vara avgörande för skapandet av ett nytt parti.
Det naturliga kravet från en socialdemokratisk arbetare som är upprörd över högerpolitiken, och som fortfarande tror att en S-ledd regering innebär ett försvar mot arbetsköparnas attacker, är en regering baserad på arbetarrörelsens organisationer, S och V. Vänsterpartiet togs med i Sahlins koalition efter massiv press från fackföreningsrörelsen. Det finns däremot ingen anledning att vilja se Miljöpartiet, som ett parti med både borgerligt ursprung och borgerliga ideal, i en sådan regering.
För en radikal vänsterpartist som inte delar Ohlys och partihögerns syn på hur mycket de har gemensamt med Sahlin, och som inser behovet av ett klasskampsbaserat parti, och som fortfarande tror att V kan bli ett sådant är det däremot naturligt att kräva att V bryter med S och inriktar sig på att organisera den utomparlamentariska kampen. Arbetarmakt kommer att stödja och solidarisera sig med varje försök att bilda en vänsteropposition kring en plattform som baserar sig på uppfattningen om att vänsterpartiet måste basera sig på ett program för att leda klasskampen. Samtidigt är vi övertygade om att en sådan opposition förr eller senare kommer att tvingas till en brytning med partiledningen och den parlamentariska partiapparaten.
Vår uppmaning inför valet 2010 kan alltså sammanfattas på följande vis: Vi kommer att förespråka en röst på S eller V. Men vi uppmanar inte till stöd för dessa partiers program, utan istället till en kamp för att pressa dessa partier att anta och driva krav som gynnar arbetarklassen. Vi gör det i syftet att lägga grunden för en bred arbetarkamp mot högerns angrepp och samtidigt för att avslöja dessa partiers otillräckliga politik. Vi kombinerar denna uppmaning med uppmaningen till alla kämpande individer och grupper att inleda kampen för att lägga grunden till en opposition inom arbetarrörelsen som kan skapa ett antikapitalistiskt kampparti.
24 augusti 2010
Arbetarmakts arbetsutskott
