Jan Björklund och debatten om slöjan

Frågan om huruvida staten ska ges befogenheter att förbjuda bärandet av heltäckande slöja eller inte har blossat upp igen. Den här gången efter att folkpartiets skolminister Jan Björklund lagt fram förslaget om att förbjuda heltäckande slöja i skolan. Björklund motiverar förslaget med hänvisning till ett pedagogiskt-praktiskt problem: Elever måste kunna se sina lärare i ögonen och tvärtom, annars förhindras den kommunikation som krävs för att inlärningen ska fungera.

När Björklund reser frågan på detta sätt så är det med en annorlunda vinkling än den som debatten om slöjförbud fått i andra länder. Den mer ”pragmatiska” betoningen är kanske ett medvetet försök att driva förslaget med mindre uttalat chauvinistiska argument. På så sätt kan Björklund både framstå som en politiker med förnuftiga argument och bättre försvara sig mot anklagelser om att flörta med den rasistiska opinionen, samtidigt som han kan göra just det sistnämnda.

Debatten i andra länder har tydligt visat att frågan om slöjförbud på ett intimt sätt har kopplingar till den våg av islamofobi som svept över kontinenten på senare år. I Belgien, där antalet kvinnor med heltäckande slöja utgör några tiotal i hela befolkningen, enades alla de större partierna i en kampanj vars aggressivaste förespråkare var det öppet islamofobiska och rasistiska partiet Vlams Belang. I Schweiz influerades debatten om förbud av minareter (de torn för böneutrop som tillhör moskén) tydligt av de populistiska rasisterna i Schweiziska Folkpartiet. Partiet lät under kampanjen inför omröstningen trycka upp affischer där minareter penetrerade den schweiziska flaggan och kastade långa skuggor över flaggans ljusa röda färg.

Även i Sverige finns de öppet islamofobiska krafterna representerade i form av Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson fick under förra året en artikel publicerad i Aftonbladet där islam utpekades som det stora hotet mot svenska värderingar. Han lät också påskina att det pågår en islamiseringskampanj, där de ”muslimska krafterna” steg för steg försöker att omintetgöra ”svenska” värderingars ställning.

Om Björklunds förslag medvetet är utformat i denna mer pragmatiska form för att undvika att sammanblandas med denna kampanj går givetvis inte att bevisa. Hur som helst spelar den här typen av förslag en objektiv roll, oavsett dess utformares intentioner.

I en tid när imperialistiska makter i västvärlden angriper och terroriserar befolkningarna i muslimskt dominerade länder som Irak och Afghanistan och stödjer Israels terror mot palestinierna fungerar islamofobin som ett ideologiskt rättfärdigande av förtrycket: det handlar ju om att försvara västvärldens värderingar mot mörkret från Orienten.

I den franska debatten hänvisade förbudsförespråkarna, som skamligt nog inte bara inkluderade den traditionella högern utan även Socialistpartiet, till att bärandet av heltäckande slöja utgör ett hot mot den franska nationens värderingar. Det absurda i ett sådant resonemang är uppenbart. Möjligen kan den franska intellektuella traditionens fascination för symbolers betydelse förklara varför stora delar av vänstern anslutit sig till hetskören. Sällan har en sådan liten minoritet, av de muslimska kvinnorna i Frankrike bär endast en liten bråkdel heltäckande slöja, utmålats som ett så stort problem.

När det kommer till det konkreta argumentet som Björklund tar upp finns många frågor att ställa. En vän på Facebook frågade sig om det med hänvisning till Björklunds argument inte vore berättigat att förbjuda all undervisning på distans, vilket inte synes vara en helt oberättigad fråga. Man kan så klart också fråga sig om behovet av att se en talande mun är så avgörande för förståelse i kommunikation som Björklund låter påskina. Några bevis för att detta är ett verkligt problem har han inte framlagt.

Det finns en sak som måste sägas i denna debatt för att undvika möjliga missförstånd. Marxister är inga anhängare de patriarkala värderingar som genomsyrar såväl islam som andra religioner. Vi är motståndare till att kvinnor tvingas bära kläder såsom slöja. Vi solidariserar oss med de kvinnor som går emot patriarkala traditionella påbud och slåss för sin frihet gentemot sina familjer eller mot regimer som förtrycker dem. I ett land som Iran står vi t.ex. entydigt på kvinnorörelsens sida i kampen för rätten att förkasta slöjan och överhuvudtaget det patriarkala förtrycket. Det är dock inte detta som den här debatten handlar om. För även om vi är konsekventa motståndare till alla former av tvång när det kommer till kläder, så är vi också motståndare till statliga förbud som inskränker rätten att bära de kläder man vill ha på sig. Det är detta vi talar om nu.

Långt ifrån alla muslimska kvinnor som bär heltäckande slöja, eller för den delen andra sorters slöjor, gör det utav tvång. I en tid när Europas muslimer utmålas som terrorister och som ett hot mot ”västerländska värderingar” kan slöjan fylla fler än en funktion. Den kan bäras som ett sätt att hävda rätten att ge uttryck för sin trosuppfattning, den kan handla om att uttrycka ett upplevt behov av att knyta an till en kulturell identitet. Den kan t.o.m. bäras som ett uttryck för solidaritet med den av de imperialistiska makterna förtryckta, bombade och terroriserade muslimska befolkningen i Mellanöstern. Att ge de borgerliga staterna i västvärlden rätten att förbjuda religiös klädsel är att ge ökade repressiva befogenheter åt imperialistiska stater vars makt vilar på fortsatt förtryck av arbetarklassen och utsugningen av de förtryckta folken i tredje världens länder. Dessa stater och den världsordning de försvarar är en av de viktigaste grundstenarna fortlevandet av rasistiska krafter. Krafter som nu åter är på frammarsch i hjärtat av de västerländska borgerliga demokratierna. Dessa krafter har utsett muslimerna som sin måltavla på ett sätt som liknar stigmatiseringen av Europas judar under första hälften av det förra århundradet.

Den typ av ökade befogenheter som Björklund föreslår för den svenska repressiva apparaten har också sin egen logik. Med en begränsning på ett område sätts en snöboll i rullning. Vad säger att de avgrundsmörka krafter som vill förbjuda muslimer från att överhuvudtaget erhålla arbete i västerlandet, ja, som vill sparka varenda invandrare över Fort Europas allt högre murar, inte kommer att kräva mera i morgon? Ska muslimska kvinnor, som redan möter diskriminering och stigmatisering inom samhällets alla sfärer, förbjudas att kunna ta statliga anställningar, uteslutas från alla arbeten som innefattar mänsklig kommunikation? Ska de begränsas till att erhålla städjobb eller liknande mer anonyma arbeten? Och en annan viktig fråga som de förbudsivrare som lutar sig mot de argument som handlar om kvinnofrigörelse har att svara på är så klart den om hur ett förbud för bärande av slöja kan bistå kvinnor som är förtryckta och som tvingas bära slöja mot sin vilja? För kvinnoförtrycket sitter inte i första hand i klädesplagget.

Att det är politiker av Björklunds virke, självgoda försvarare av förnuft och av den borgerliga formen av ”tolerans”, en självutnämnd antirasist och humanitetsförsvarare, som nu artikulerar de rasistiska krafternas krav, bör inte lura någon vän av de förtryckta såväl som till god skolpedagogik till att ge sitt stöd till den här typen av förslag.

Gunnar Westin