Arbetarmakt

Översvämningarna i Pakistan förvärras fortfarande. Det är redan en stor humanitär katastrof för de närmare 20 miljoner människor som fördrivits av katastrofen. Nu kommer de första rapporterna om att människor dör av kolera och olika andra sjukdomar som gastroenterit, samtidigt som svält också hotar. Det är en skrämmande brist på livsmedel, dricksvatten, tält, kläder och andra nödvändigheter.

Det omedelbara hotet är skenande sjukdomar. Men risken för en livsmedelskris för hela landet kan vara lika ödesdiger. Omkring 1,7 miljoner tunnland jordbruksmark har översvämmats och nästan alla skördarna har förstörts. Regionen Punjab har Pakistans mest odlingsbara jord och stora delar av landet är beroende av dess årliga skördar. När nu så mycket av den är utplånad blir livsmedelskrisen överhängande. Pakistan kommer snart att vara ännu mer beroende av utländsk hjälp och livsmedelsleveranser. Floden Indus, som rinner genom hela Pakistan, har svämmat över sina bräddar i regionen Sind när vattnet flyter söderut mot havet – och medför ännu mer elände för tidigare oberörda delar av landet. Indus är nu 25 gånger sin normala storlek under monsunperioden. I en del områden har 80 procent av boskapen drunknat och ruinerat levebrödet för många jordbrukare.

Väderleksutsikterna spår mer regn under de kommande dagarna – faktum är att regnvattnet först nu väntas nå sin topp och det kommer att dröja innan vattnet sjunker. Det kommer att ta veckor innan regnvattnet torkar upp och innan återuppbyggnaden ens kan börja.

Skandalös passivitet från regeringen
Det finns en växande ilska bland vanliga människor mot regeringen. President Zardari – vars Pakistanska Folkpartiet (PPP) har en stark bas bland de bönder som drabbats värst av krisen – är nu mycket impopulär. Han prioriterade skamlöst att flyga till London för att möta David Cameron (för att läka en spricka mellan de pakistanska och brittiska regeringarna om anklagelser om band till terrorismen) istället för att ta hand om krisen på hemmaplan.

Det har tagit nästan två veckor för honom att inplanera ett besök till de berörda områdena. Han gjorde det till slut, men bara med den statliga televisionen i hälarna under ett strikt kontrollerat besök i relativt väl omhändertagna flyktingläger. Om han hade besökt andra, skulle han ha sett ilskan och upprördheten bland miljoner svältande och fördrivna människor.

Men det är inte bara regeringens passivitet som är problemet. Det är också skandalöst hur de har prioriterat sina insatser. Ministrar från de berörda områdena – de halvfeodala godsägare som dominerar PPP:s övre skikt – har satt räddandet av sin egen jord från översvämning, liksom att säkra infrastrukturprojekt som de själva har ekonomiska intressen i, framför att rädda liv.

Det orsakar kaos i hjälpinsatserna när olika politiker strider om att få resurserna avdelade till sina egna regioner. Samtidigt som eliten kämpar för att försvara sitt välstånd, lider inga mer än Pakistans fattiga. De fattigaste byborna har ingenstans att ta vägen, och inget annat val än att lasta sina få ägodelar på en kärra och försöka ta sig till områden som ligger högre. Samtidigt kunde storgodsägarna och landsbygdens småborgare köra sina bilar till storstäderna, boka in sig på Pakistans många fina hotell och invänta att vattnet drar sig tillbaka.

I likhet med alla liknande katastrofer på senare tid – från orkanen Katrina i New Orleans, tsunamin i södra Asien, jordbävningen i Haiti – avslöjar dessa ”naturliga” katastrofer på det mest brutala sätt de skrämmande sociala skillnaderna i världen, när de rika överlever och de fattiga går under. En del kapitalister har också insett att naturliga kriser, liksom ekonomiska och sociala kriser under kapitalismen, kan bli en möjlighet att bli rik.

Den hotande bristen på livsmedel, på grund av att Punjabs skördar har slagits ut, har lett till att matpriserna ökar astronomiskt, när spekulanter och storgodsägare exploaterar krisen för att sko sig och driva upp priserna. De fattiga på landsbygden som undkommit levande är nu på nåd och onåd utlämnade åt dessa profitörer.

Samtidigt är den hjälp som, i skrivande stund den 13 augusti, anländer till Pakistan från utlandet mycket liten. Kina har bara bidragit med 1,5 miljoner dollar, Kuwait med omkring 5 miljoner dollar och Sri Lanka, Turkiet och Förenade Arabemiraten var och en med tiotusentals dollar. USA har än så länge utlovat 76 miljoner dollar – men utrikesdepartementets specielle representant för Pakistan och Afghanistan Dan Feldman medgav nyligen att hjälpen utlovats men med långsammare leverans än efter jordbävningen 2005 – och skyllde på den dåliga ekonomiska situationen och ”donatorernas utmattning” efter Haiti.

Problemen med den amerikanska hjälpen
USA:s regering utlovade inledningsvis över 100 miljoner dollar till Haiti efter jordbävningen i år – men militariserade hjälpen till den grad att Haiti blev ett land under amerikansk ockupation med marinkåren nästan som den faktiska regeringen. Efter några veckor blåstes hjälpen upp till 379 miljoner dollar, men när det stod klart vem som fick vad upptäcktes det att bara 1 procent gick direkt till den haitiska regeringen. Samtidigt gick 33 cent av varje dollar till den amerikanska militären för ”säkerhet”.

USA använder nu mellan 800 miljarder och 1 biljon dollar för sin militärbudget (Obama har faktiskt ökat militärbudgeten sedan han kom till makten). En stor del av hjälpen kommer att gå till användningen av dess helikoptrar eller annan militär utrustning och personal som flygs in från Afghanistan till Pakistan för att hjälpa till. Att räkna sådana utgifter som ”hjälp” har uppenbarligen blivit ett bekvämt sätt att dölja de amerikanska militära utgifternas omfattning i det 21:a århundradet.

För närvarande befinner sig slagskeppet Peleliu utanför kusten nära Karachi med 19 helikoptrar och 1 000 marinsoldater för att delta i hjälpinsatserna. Till och med efter en vecka med allvarliga översvämningar har emellertid USA bara flugit ut 4 000 människor ur de översvämmade områdena. Jämför den passiviteten med den hastighet med vilken USA tillhandahåller helikoptrar och personal för sina olika krigszoner världen över. Om USA haft intresse av att ockupera Pakistan, skulle de utan tvivel ha reagerat lika snabbt som på katastrofen i Haiti.

Pakistans tragedi
Även om vi ser bortom den nuvarande situationen är Pakistan ett tragiskt land – ständigt plågat av krig, ekonomiska och sociala kriser och auktoritärt styre. Landet föddes ur den brittiska delningen av Indien som resulterade i att hundratusentals människor dog och en etnisk rensning i kolossal omfattning 1947. Pakistan är nu ett land som slits sönder av ett inbördeskrig som förs på uppdrag av USA.

Dominerade och underordnade de imperialistiska länderna, speciellt USA och Storbritannien, med en korrumperad och underdånig politisk klass som främjats av dessa makter, utsatta för perioder med militärdiktatur och med en del av de mest barbariska nivåerna på ekonomisk ojämlikhet i världen, är livet för många vanliga pakistanier mycket hårt även i de bästa av tider. Från dess stora spretiga städer som lider av endemisk undersysselsättning till den outvecklade landsbygden som fortfarande lever med uråldriga former av patriarkala och reaktionära bylagar, är Pakistan ett djupt splittrat samhälle.

Militären, kapitalisterna och godsägarna lever ett privilegierat liv, ofta utomlands i Europa eller Saudiarabien på tjusiga herrgårdar under större delen av året – medan bönderna och arbetarna sliter under förhållanden av allvarlig fattigdom. Pakistan är ett underutvecklat kapitalistiskt land som är fångat i ett kapitalistiskt system som redan domineras av imperialistiska makter. Världsmarknaden suger livet ur det och skapar ekonomisk instabilitet och kaos. Världsrecessionen har redan allvarligt påverkat Pakistan och orsakat en våg av arbetslöshet och tvingat regeringen att vända sig till IMF och Världsbanken för ett lån.

Hoppet och möjligheterna finns i arbetarklassens aktioner
Under dessa barbariska förhållanden finns hoppet i den pakistanska arbetarklassen som under upptakten till naturkatastrofen har genomgått ett djupgående återuppvaknande. En strejkvåg har gripit landet med arbetare i stora industriföretag som genomfört aktioner för höjda löner efter åratal med hög inflation som drabbat reallönerna.

Nu bygger arbetarklassen, ungdomar och socialistiska aktivister upp sin egen arbetarhjälp i städerna, samlar in pengar och nödutrustning, och organiserar distributionen till de berörda områdena. Ett antal upprop för internationell solidaritet har cirkulerat och hela den internationella arbetarrörelsen och vänstern måste svara generöst på dessa ansträngningar.

Men förutom att distribuera hjälp, måste de använda ilskan bland bönderna, arbetarna och de folkliga klasserna mot regeringen och bygga nya proteströrelser. De måste också vara vaksamma mot de reaktionära viskningskampanjer som genomförs av krafter inom militären mot Zardaris regim, med innebörden att något slags ”nationell regering” behövs där militären spelar en mer framträdande roll och liknande. Detta är det värsta hyckleriet när militären … trots att demokratin formellt återinförts – fortfarande har stor politisk makt bakom scenen.

Arbetarklassen behöver framför allt annat organisera ett revolutionärt politiskt alternativ till alla de korrumperade och proimperialistiska kapitalistiska partierna. Naturkatastrofer är bara ”naturliga” upp till en viss punkt – vilka de drabbar, och hur allvarligt det blir, bestäms av det kapitalistiska systemets fruktansvärda ojämlikhet. Det är därför som Pakistan brådskande behöver ett socialistiskt alternativ.

Simon Hardy