Arbetarmakt

Nepal har upplevt massrörelser nästan varje år under det senaste årtiondet. Dessa massuppror har medfört stora svängningar i styrkeförhållandet mellan de politiska krafterna. Regeringarna har avlöst varandra, varav de flesta visade sig oförmögna att fullfölja regeringstiden eller uppnå något större förtroende från det nepalesiska folket. Trots dessa förändringar och uppror förblir villkoren för de nepalesiska arbetarnas och böndernas miljoner desamma.

Den stora majoriteten av befolkningen är fortfarande beroende av jordbruket. Mer än 30 procent av befolkningen tjänar mindre än en dollar per dag. Skillnaden mellan den rika minoriteten och den stora majoriteten fattiga vidgas för varje år. Tusentals unga människor och arbetare åker utomlands på jakt efter ett bättre arbete, bättre utbildning eller bara livsuppehälle.

Efter att premiärminister Madhav Kumar avgick den 30 juni befinner sig de stora politiska partierna i Nepal fastlåsta i en utdragen och intensiv konflikt med varandra om vem som ska bilda nästa regering. Den nuvarande regeringen är en koalition med flera partier som leds av det nepalesiska kongresspartiet. Den befinner sig i en kris efter att fyra försök att välja premiärminister slutat med misslyckande.

Inget av de tre stora partier som dominerar politiken i Nepal har kunnat bryta dödläget. Det nepalesiska kongresspartiet och Nepals Kommunistiska Parti (Förenat Marxist-Leninistiskt) kan inte komma överens med det maoistiska partiet – Nepals Förenade Kommunistiska Parti (Maoistiskt). Kongresspartiet är i viss mening modellerat efter det indiska kongresspartiet och representerar helt enkelt kapitalisternas och storgodsägarnas intressen. Det stödde den konstitutionella monarkin före 2005 och vill göra Nepal attraktivt för indiska och västerländska kapitalistiska investeringar.

CPN (UML) är, trots sitt namn, ett reformistiskt parti och utgör den politiska mitten i den konstituerande församlingen. I en intervju nyligen sade partiets ledare att han inte var emot utländska direktinvesteringar i Nepal som sådana, så länge de gagnade det nepalesiska folket. Istället för att kräva arbetarkontroll över industrin, sade CPN (UML) att de var för ett starkt rättsväsende för att hålla rätt på företagen.

En av de värsta hakarna är den roll som maoisterna, det största partiet i konstituerande församlingen, spelar i den nya fasen efter inbördeskriget. Av de viktiga punkterna i överenskommelsen från maj, är den viktigaste frågan ännu inte avgjord. Den rör avväpnandet av maoisternas militära gren, nedmonteringen av deras kommunistiska ungdomsförbunds paramilitära strukturer, återlämnande av den egendom som beslagtagits under de revolutionära striderna mot monarkin 2006 och åtagandet att bli ett ”normalt demokratiskt parti”. Med det menar deras rivaler att partiet måste ge ifrån sig sina vapen och ge den nepalesiska armén monopol på repressiv makt. Maoisterna är förståeligt nog tveksamma att göra det och att utlämna sig på nåd och onåd till de monarkistiska officerarna och arméledningen.

Maoisterna hävdar inte desto mindre att de vill bli ett normalt parlamentariskt parti, men håller tillbaka – en fot i det parlamentariska lägret och en fot fortfarande kvar i sina militärläger på landsbygden. Maoisterna befinner sig också i en svår position efter den misslyckade ”generalstrejken” i maj när UCPN(M) översvämmade Katmandu med medlemmar i sitt ungdomsförbund beväpnade med påkar och pinnar för att få staden att stanna. Utan arbetarklassen i städerna bakom sig var detta inte en revolutionär generalstrejk. Men det var inte heller en aktion från ett normalt parlamentariskt parti.

Maoisterna har ödesdigert motsägelsefulla mål. De vill tvinga de andra partierna att bilda en koalitionsregering under deras ledning och hävdar att de, eftersom de har flest platser i konstituerande församlingen men inte en absolut majoritet, naturligt bör leda regeringen. Det grundläggande problemet uppenbarades när maoisterna ledde precis en sådan regering 2008. Deras ledare, Prachanda, avgick efter att hans försök att reformera arméns högsta ledning blockerats av armén, med stöd av kapitalisterna i Katmandu och de reformistiska partierna. Många kommentatorer trodde att maoisterna skulle återgå till sin strategi för ”folkkrig”, men de avstod från att återgå till gerillakampen och fokuserade istället på att få en ny konstitution antagen av konstituerande församlingen.

Maoisternas strategi har flera stora fel. För det första kan de inte reformera systemet eftersom det finns mäktiga särintressen i staten och överklassen som vill behålla saker och ting som de är. Deras partier liksom deras permanenta statsmaskineri kan blockera maoisternas viktigaste politiska och ekonomiska reformer. För det andra behöver maoisterna en koalition med uttalat kapitalistiska partier som aldrig kommer att stöda deras mer radikala krav, och som kommer att slå sönder regeringen om den ”går för långt”.

Eftersom maoisterna, slutligen, inte har någon avsikt att störta kapitalismen i Nepal (istället vill de införa reformer på landsbygden för att avskaffa feodalismen och befria landet från imperialistisk dominans och genomföra kapitalistisk modernisering), har de för avsikt att lämna kvar produktionsmedlen i händerna på kapitalisterna och deras marknadsmekanismer. Det kan bara innebära att klasskampen kommer att fortsätta oavsett ansträngningarna från en maoistiskt ledd regering och de kommer att tvingas välja vilken sida de befinner sig på. Vi såg nyligen i Västbengalen vad som hände när Indiens Kommunistiska Parti (Marxistiskt) skickade sina medlemmar till byarna för att slå och våldta bybor som motsatte sig multinationella företags försök att överta deras jord.

Maoisterna bedriver faktiskt, kort sagt, trots sin tidigare verbala radikalism och sin väpnade kamp, ett reformistiskt politiskt projekt som inte kan lyckas. Nepal behöver en arbetarnas och fattigböndernas revolution som avskaffar storgodsägarnas egendomar och förstatligar de stora fabrikerna och bankerna under arbetarkontroll. Den maoistiska kampen för ett ”demokratiskt kapitalistiskt stadium” innan socialismen kommer inte att lösa folkets problem. Socialister måste kämpa för att erövra makten och bilda en arbetar- och bonderegering. En del av den kampen innebär att föreslå konstituerande församlingen en revolutionär konstitution, som lägger makten i händerna på arbetarnas och böndernas råd. Att bygga dessa råd som en del av kampen mot kapitalismen, godsägarväldet och det imperialistiska kapitalets ingripanden är en avgörande del av den revolutionära kampen.

För att kunna bekämpa detta behöver vi ett revolutionärt parti med ett program för socialism i Nepal. En segerrik arbetarrevolution kommer att bli gnistan som tänder en rad liknande revolutioner i resten av södra Asien och världen som helhet. Det är detta vi kämpar för.

Framåt mot Femte Internationalen
Framåt mot en revolutionär ungdomsinternational
För socialism i Nepal som en del av en socialistisk federation i södra Asien
För världsrevolutionen

Rajesh Thapa Thu, Katmandu