Arbetarmakt

Efter uppgifterna om kriget i Afghanistan från Wikileaks har de svenska krigsanhängarna känt sig tvingade att höja sina röster för att motverka den skada materialet kan åsamka de svenska krigsansträngningarna. Företrädare för samtliga av de fyra borgerliga partierna gjorde tidigare i veckan (2/8) dessutom klart att regeringsalliansen står beredd att sända fler soldater till Afghanistan i samband med att frågan om mandatet för det militära deltagandet tas upp på nytt i höst. De fyra undertecknarna till inlägget på DN Debatt, som inkluderar försvarsministern Sten Tolgfors och den borgerliga feministen och EU-ministern Birgitta Olsson, skriver i sedvanlig anda att insatsen handlar om internationell solidaritet och mänskliga rättigheter. De försäkrar också att Sverige finns i Afghanistan ”för civilbefolkningens skull”.

Detta om något är ett argument som kan betvivlas i än högre utsträckning efter uppgifterna om det omfattande och systematiska mördandet av civila i Wikileaks-materialet. Undertecknarna säger givetvis heller inget om att de svenska soldaterna kommer att stå under den amerikanske generalen James Mattis befäl. Mattis, som ersatte David Petreus, har bland annat gjort sig känd för uttalanden om att det är kul att kriga och döda. På meritlistan finns utöver ett stort antal avrättningsuppdrag bland annat förstörelsen av den irakiska staden Falluja i november 2004. Under det amerikanska anfallet förstördes över 10 000 byggnader och tusentals av stadens invånare dödades.

Hanne Kjöllers kommentar på Dagens Nyheters ledarsida 29/7 är i sin argumentation typisk för de krigsunderstödjande borgare som envisas med att försvara den svenska närvaron. Om imperialisterna lämnar Afghanistan återstår bara talibanernas återkomst till makten. Och då kommer kvinnorna åter att förtryckas. Och Kjöller sparar inte på krutet när det talibanska barbariet ska beskrivas. Ett talibanlett Afghanistan kommer att ”praktisera sin variant av folkmord på kvinnorna”. Kvinnorna kommer att ”få sina underliv sönderskurna” och ”dödas på offentliga arenor”. Och sedan avrundar hon med: ”Det är bland annat detta den militära närvaron måste vägas mot.”

Det är inte första gången Afghanistan-krigets försvarare använder den afghanska kvinnan som slagträ i debatten. Och dessa argument klingar inte mindre falskt nu än de gjort tidigare. Kjöller nämner till att börja med inte den av ockupationen understödda regimens förtryck av kvinnorna i dagsläget. Eller vad säger Kjöller om den lag som stiftades av regimen i våras som säger att shiitiska män har rätt att förvägra sin fru livsuppehälle om hon inte fullgör sina plikter i sängen? Vad säger hon om det faktum att ett flertal av de mest blodsbesudlade krigsherrarna, inklusive sådana som Ismail Khan, som gjort sig känd för genomdrivandet av talibanliknande restriktioner mot kvinnor i Herat, finns representerade i det skendemokratiska parlament som försvaras av ockupationstrupperna? Om de tusentals kvinnor som sitter inspärrade i afghanska fängelser för brott som ”misstanke om otrohet”? Ingenting.

Det har givetvis att göra med att Kjöller, i likhet med många andra borgare, inte ser något alternativ till fortsätta försvara understödjandet av en odemokratisk och genomkorrupt lydregim, vars enda verkliga syfte är att försvara västmakternas makt över Afghanistans resurser. Med sådana ”vänner” behöver de afghanska kvinnorna inga fiender.

Kommunister är inga anhängare av talibanernas kvinnoförtryck. Vi står sida vid sida med de modiga förkämpar för de afghanska kvinnornas rättigheter, såsom Malala Joya, som bekämpar den nuvarande regimens kvinnofientliga politik och vänder sig mot den imperialistiska truppnärvaron. Vi är övertygade om att kampen mot det patriarkala afghanska klassamhället måste sammanföras med kampen för att kasta ut imperialisterna. Bara så kan vägen mot verklig frigörelse för Afghanistans förtryckta massor inledas.

Gunnar Westin