Arbetarmakt

En omfattande strejk bland textilarbetare i Pakistan har lett till en löneökning på 17 procent. Strejken i industristaden Faisalabad varade i nio dagar och tusentals arbetare anslöt sig till strejkvakterna runt om i staden. I en del fabriker förekom sammanstötningar med bolagsvakter och polis när arbetarna kämpade för att hålla fabriken stängd.

Konflikten uppstod kring regeringens löfte att höja lönerna i den privata sektorn med 17 procent, en uppgörelse som arbetsgivarna inte följde. Efter att tidsfristen gått ut för företagen att gå med på lönehöjningarna, gick 250 000 arbetare ut i strejk. De stöddes av solidaritetsaktioner i städer som Lahore där det fanns ett protestläger utanför delstaten Punjabs parlamentariska församling.

Istället för att lyssna på arbetarnas bekymmer införde myndigheterna i Faisalabad den ökända ”paragraf 144” som förbjöd alla offentliga sammankomster. Under den första strejkdagen angreps arbetarna av bolagsvakter, som kastade stenar och tegelstenar på dem. När polisen anlände var det inte för att skydda offren för dessa angrepp, utan för att upplösa arbetarnas demonstration med tårgas och batonger. Detta våld kom efter det olösta mordet på en facklig förhandlare, tillsammans med hans bror, under veckorna innan strejken.

Trots dessa provokationer stod textilarbetarna fast.

Tusentals arbetare som försökte nå fram till en samling av strejkande i stadens centrum angreps av polis med tårgas och av gangsters som arbetar för textilkapitalisterna. Flera arbetare skadades, inklusive Rana Tahir, distriktsordförande i Labour Qaumi Movement. Mer än hundra arbetare greps, inklusive fyra fackliga ledare. Polisen släpptes dem sedan när strejken blev framgångsrik.

En av de strejkande, Rana Irfan, talade med en medlem i Revolutionary Socialist Movement och sade: ”Vi kämpade för vår rätt och vann efter en bitter kamp. Kapitalisterna och polisen använde alla sina medel för att utplåna och förvirra vår rörelse och splittra arbetarna. Men de misslyckades.”

Den veckolånga kampen visar kraften i arbetarklassen och dess organisering. Den visar vad arbetarna kan uppnå om de är enade och beslutsamma.

Under de senaste månaderna har arbetarna i hela Pakistan gått ut på gatorna för att demonstrera för höjda löner och bättre arbetsförhållanden. Kontorister, lärare och andra arbetare höll ett möte och en sittstrejk i huvudstaden Islamabad. Studenter har också protesterat mot avgifter, ökade reskostnader, elavbrott och andra saker. Dussintals ledare för All-Pakistan Federal Government Employees Federation (APFGEF) gick i hungerstrejk över lönefrågor i Islamabad i maj.

De som protesterar kräver 100 procents höjning av sin grundlön. Det kan tyckas vara ett substantiellt krav, men det är nödvändigt eftersom inflationen på senare år gjort det omöjligt för arbetande människor att föda sig själva och sina familjer.

Det förekommer också en ökad kamp i den privata sektorn. Pakistans fartygsskrotare kämpar också mot orättvisorna i arbetsförhållanden, låga löner och långa arbetsdagar. Den 6 juni gick 15 000 arbetare i Gadanis varv i Baluchistan ut i två dagars strejk mot orättvisor som hopats. De tillhörde Gadani Ship Breaking Democratic Workers’ Union, som avregistrerats av arbetsministeriet. Arbetarna svarade genom att bilda Progressive Workers’ Union of Gadani Ship Breaking.

Då övertalade arbetsgivarna den lokala polisen och specialstyrkan mot terrorism (ATTF) att gripa fackföreningens ordförande Bashir Mehmood Dani och ledare för strejken. Arbetarna marscherade då till polisstationen och fick sina ledare frigivna och tvingade, i polisens närvaro, arbetsgivarna att förhandla med fackföreningen. Men kapitalisterna bröt återigen sina löften och kampen återupptogs. Den 21 juli tvingade ett domstolsbeslut arbetsgivarna att förhandla.

Pakistan står inför den värsta ekonomiska krisen i landets historia. Regeringen driver på order av Internationella Valutafonden och Världsbanken igenom fler skatter för de fattiga och tar bort subventioner på elektricitet, gas och basvaror. Inflationen är för närvarande mycket hög och den globala krisen har resulterat i drastiska sänkningar av löner liksom förluster av jobb.

Textilarbetarnas seger och strejkvågen nyligen i landet visar att Pakistans arbetare är beredda och villiga att kämpa för sina rättigheter. Deras kamp inspirerar arbetare i hela södra Asien, där andra strejkrörelser i länder som Bangladesh också har inletts.

Det är viktigt att ungdomar och alla andra progressiva krafter samlar sig till stöd för varje grupp med arbetare som kämpar och att de kämpar för ett förenat motstånd mot de sänkningar av reallönerna som inflationen medför. Det måste inbegripa ett framtvingande av officiella minimilöner, där dessa på allvar förbättrar arbetarnas förhållanden, men också resa krav som arbetare runt om i landet kan enas kring – såsom obligatorisk rörlig löneskala och tvång enligt lag för arbetsgivarna att erkänna fackföreningar på varje arbetsplats.

Revolutionary Socialist Movement, Pakistan