Arbetarmakt

Flygblad för massdemonstrationen i Bryssel den 29 september:

Över hela Europa, från Litauen till Portugal, genomdriver regeringarna våldsamma nedskärningar som kommer att ta bort miljontals jobb, sänka lönerna och pensionerna i den offentliga sektorn och omfattande minskningar av vital service inom välfärden, sjukvården och utbildningen.

Eftersom vi alla drabbas av dessa angrepp och våra regeringar samordnar sina aktioner, var det verkligen hög tid att Europafacket (ETUC) sammankallade till dagens demonstration. Det är lysande att fackföreningarna i fyra europeiska länder – Grekland, Italien, Portugal och Spanien – organiserar generalstrejker idag. Det är ett verkligt steg framåt, men det är långt ifrån tillräckligt.

Men vi måste fråga oss: Varför har inte ECTU uppmanat till generalstrejker över hela Europa? Varför är det så många nationella federationer som knappt har mobiliserat något alls inför idag? Det beror på att de stora fackliga federationerna fortfarande hoppas att de ska kunna bromsa angreppen genom förhandlingar med de regeringar som angriper oss. De fegaste av dem säger till och med att en del nedskärningar är oundvikliga. Andra vill övertyga regeringarna och kapitalisterna om att en mindre löneökning inte bara skulle hjälpa arbetarna, utan också garantera att kapitalisterna ska kunna sälja sina varor. De vill, kort sagt, övertyga de som styr oss att införa en ”social” politik som ska garantera tillväxt, jobb och vinster för europeisk industri och handel.

Sådana vädjanden kommer inte att imponera på den härskande klassen – men de kan mycket väl desorientera, förvirra och splittra oss. Det är därför som den politiken och strategin måste avvisas helt och hållet. Finanskrisen och den allvarligaste globala recessionen sedan andra världskriget har försett regeringarna med omfattande statsskulder efter att de hjälpt banker och företag att överleva. Nu är de beslutna att låta skulderna betalas genom att slakta jobb i den offentliga sektorn och lägga ner social service. Internationella finansiärer håller fast dem vid detta genom att hota med en ny omgång med valutaspekulation, som vi såg i Grekland.

Det vi står inför, och det är ännu viktigare, är inte bara en kris i det finansiella systemet, inte bara en kris för den nyliberala politiken, utan en grundläggande kris för själva kapitalismen. Krisen kan bara lösas inom detta system på bekostnad av arbetarklassen, bönderna, de fattiga, invandrarna och ungdomen. Vi kan bara förhindra det om vi samordnar våra aktioner i hela Europa och världen över; om vi tar itu med de som ledde in oss i krisen och som nu kräver att vi måste betala för den – de stora bankerna, finansinstituten och de multinationella företagen.

Motstånd
Motståndet växer redan. Grekland har visat vägen med hittills sex endagars generalstrejker under 2010. Den 8 juni tog de två största federationerna i Spanien ut 2,3 miljoner anställda i offentlig sektor i en endagsstrejk. Fyra dagar senare marscherade tusentals i Rom för att protestera mot åtstramningar som nedskärningar i anslagen till lokala myndigheter och frysning av lönerna i offentlig sektor.

Samma dag protesterade tiotusentals mot Tysklands största åtstramning sedan andra världskriget efter att kansler Merkels kabinett avslöjat planer på nedskärningar i budgeten på 80 miljarder euro. Den 25 juni höll CGIL, den största federationen i Italien med 6 miljoner medlemmar, protestmöten i Rom, Milano och andra städer. Nu planerar metallarbetarnas fack FIOM och andra fack en nationell strejk och demonstration den 16 oktober. I Frankrike organiserade fackföreningarna den 24 juni nationella strejker och hundratusentals arbetare gick ut på gatorna för att protestera mot pensionsreformen, och den 7 september deltog två miljoner. Det är de här aktionerna som vi måste bygga vidare på för att:

• Få de rika att betala!
• Nej till alla nedskärningar. Ner med programmen för åtstramning!
• Försvara all offentlig service, varje jobb, varje löne- och pensionsnivå!
• Ge de arbetslösa välbetalda och samhällsnyttiga jobb. För en 30-timmars arbetsvecka utan sänkt lön!
• För ett omfattande offentligt finansierat program för att bygga och utrusta bostäder, sjukhus och skolor – allt under arbetarnas och brukarnas kontroll!
• Avskriv statsskulderna! Förstatliga bankerna utan ersättning och under arbetarkontroll!

Organisera motståndsråd
För att genomdriva ett sådant program behöver vi organisera oss lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Vi behöver organisationer som de som franska arbetare organiserade i kampen mot den närmast föregående omgången med angrepp från regeringen, och som kan samla alla de som vill bekämpa åtstramningen och de regeringar som genomför dem. I varje stad, i varje land, måste vi skapa aktionsråd eller aktionskommittéer – som består av delegater från arbetsplatserna, fackföreningarna, skolorna och gymnasierna, invandrarnas organisationer, kvinnorna och ungdomen – för att leda motståndet.

I fackföreningarna behöver vi kämpa för en politik med direkt aktion för att stoppa angreppen med strejker, ockupationer och politiska generalstrejker över hela Europa. Vi kräver att ETUC och de stora fackliga federationerna upphör med sin politik att vädja till regeringarna och istället leder samordningen av kampen på arbetsplatserna. Vi behöver, för att se till att det blir så, organisera oss i gräsrotsrörelser i fackföreningarna vilka kan tvinga ledarna att handla, eller, om de vägrar att stå upp mot kapitalisterna och deras regeringar, initiera och leda kampen utan dem.

På detta sätt kan och måste vi bygga upp en samordning av motståndet i hela Europa – Tous Ensemble (alla tillsammans). Vi måste ta makten för att förändra världen. Den kamp som vi måste föra är en politisk kamp – mot Europas regeringar och de bankirer och kapitalister som de tjänar. Den kommer att kräva strejker utan slutdatum, generalstrejker – för att tvinga dem att avgå eller störta dem.

Det kommer att ställa frågan: Vem styr i samhället? Vems program mot krisen ska genomföras? Ska det vara kapitalisternas program med nedskärningar – eller arbetarklassens program för att få de rika att betala, att återföra miljoner till arbete med en minimilön och förkortad arbetstid utan sänkt lön? För att genomföra det programmet måste vi bryta storfinansens kontroll över våra länders rikedomar och expropriera storbankerna och finansinstituten under arbetarkontroll.

För att kunna göra det måste vi kämpa för arbetarregeringar som baseras på våra kamporganisationer, råd för motstånd och självförsvar av våra strejker och ockupationer, inte på den kapitalistiska statens byråkratiska apparat som kommer att försöka sabotera varje meningsfull åtgärd mot de som styr oss.

Vi behöver, kort sagt, en regering som kämpar för Europas Förenade Socialistiska Stater, som fungerar som en hävstång för att åstadkomma en socialistisk revolution och omvandling av samhället – ett samhälle, vars ekonomi inte styrs av vinstmaximering för de få och fattigdom och utsugning för de många men som är baserat på demokratisk planering i enlighet med människors behov.

Militanta fackföreningar, massorganisationer och sociala rörelser kommer att spela nyckelroller i detta om de antar en politik för beslutsam klasskamp och internationalism. Men för att föra samman alla dessa arbetare, ungdomar, invandrare, kvinnor och andra aktivister som vill kämpa för ett sådant perspektiv, behöver vi också en politisk organisation, ett nytt antikapitalistiskt, revolutionärt parti som kan göra en annan värld – en socialistisk värld – möjlig.

Förbundet för Femte Internationalen