Feministiskt initiativ ett alternativ i kvinnokampen?

Det är ingen tvekan om att Fi:s valplattform innehåller flera sympatiska punkter. Förutom kvinnors lika rättigheter och möjligheter betonas kamp mot alla sorters diskriminering, antirasism, asylrätt, arbetstidsförkortning, klimatomställning och global rättvisa. Samtliga givetvis mycket viktiga saker, och om man bara såg det ur ett parlamentariskt perspektiv skulle man kunna väga deras plattform mot Vänsterpartiets och se vilken man tyckte innehöll flest positiva punkter, vilket i sin tur skulle kunna ge upphov till bra motioner. Ett uppenbart problem med detta, om man nu har det perspektivet, är att Fi med största sannolikhet inte kommer in i riksdagen i detta val, och får svårt såväl att lägga bra motioner som att påverka regeringsbildningen. Men kan de utgöra ett framtida alternativ?

Det grundläggande felet i Fi:s politik är att de ser kvinnokampen, liksom antirasismen, som fristående från klasskampen – i den mån de ens ser klasskampen som en väg framåt. Detta gör deras politik, oavsett vilka positiva punkter som finns, helt utopisk.

Ett tydligt exempel på detta är när valplattformen – med rätta, givetvis – lyfter fram handels- och vårdanställda kvinnors situation. Det går inte att bortse från att deras låga löner har med kvinnodominansen i branschen att göra. Arbetarrörelsens mansdominerade ledning har gång på gång varit ovillig att ta strid för kvinnofrågor.

Men att försöka göra det till enbart en kvinnofråga är att lämna den hängande i luften. I första hand är det ändå underbetalda arbetare det handlar om, men valplattformen har ingenting att säga om facklig kamp, striden mot bemanningsföretag, strejker – liksom Fi:s företrädare inte har haft mycket att bidra med när strejker som verkligen skulle kunna förbättra dessa arbetares situation har varit på tapeten.

Fi:s politik är helt inomparlamentarisk. Som socialist kan man peka på var pengarna finns: storföretag, banker, förmögna. Utan att angripa överklassen kommer dock det mesta av dessa att befinna sig utom räckhåll. Fi:s lösning är istället en extra arbetsgivaravgift samt statsstöd till en pott på sammanlagt 8 miljarder som ska gå till att höja kvinnors löner – en liten krusning på ytan alltså jämfört med de hundratals miljarder som en radikal klasskamp kan rikta in sig på.

Det tydligaste exemplet på Fi:s försök att dra till sig kvinnor från alla klasser är att de fortsätter att måna om sitt krav på mer jämlik representation i storföretagens styrelser – som om kvinnliga kapitalister eller makthavare någonsin har visat någon större medmänsklighet. Deras viktigaste argument i frågan är att det vore bra för företagens lönsamhet. Fi:s huvudförklaring till att de inte fick större genomslag i valet 2006 var att media förde en hetskampanj mot dem. En viktigare anledning bör dock sökas i att de lågavlönade kvinnliga arbetare som Fi skulle ha kunnat nå med en radikal politik inte alls var speciellt intresserade av hur bolagsstyrelsernas sammansättning såg ut, och det med all rätt. Deras situation skulle inte förbättras nämnvärt av att det istället var en kvinnlig chef som krävde ökad lönsamhet och hyrde in bemanningsföretag för att underminera de fackliga rättigheterna.

Pricken över i:et sätts ändå när plattformen hävdar: ”Multinationella företag behöver ta ökad hänsyn till miljö, hållbar utveckling och mänskliga rättigheter.” Marxister har alltid argumenterat emot uppfattningar om att världen ska förändras genom att den härskande klassen ska förmås bli snällare och hänsynsfullare. Det ekonomiska systemet vi har bygger på utsugning, och kan inte fungera på annat sätt. Arbetare och förtryckta måste mobiliseras mot dem som tjänar på att förtrycket upprätthålls, inte be dem vara mera hänsynsfulla. Feministiskt Initiativ delar uppenbarligen inte det perspektivet.

Deras väg är att motverka kvinnoförtrycket, helt frånkopplat från klassfrågor, genom reformer i riksdagen samt att de styrande ska förändra sina attityder. Arbetarmakts uppmaning till en kritisk röst på S eller V bygger på att de bästa utsikterna till att utmana arbetarrörelsens ledning finns när dessa partier utgör regeringsmakten. Detta argument är uppenbarligen inte relevant i fallet Fi. Inte heller utgör de grunden till ett verkligt kämpande alternativ. Med andra ord finns det ingen anledning att uppmana till en röst på dem.

Jens-Hugo Nyberg