Högern på frammarsch – kan arbetarrörelsen stoppa den?

Valen i Belgien, Nederländerna och Ungern
I början av april vann det högerkonservativa FIDESZ (Ungdemokraternas Förbund) tydligt med över 52 procent parlamentsvalet i Ungern, även splittringen från FIDESZ, det högerextrema Jobbik kunde med 16 procent inräkna en rekordframgång. Denna valframgång gick framför allt ut över det tidigare regeringspartiet, det socialdemokratiska MSZP, som med sina 19 procent förlorade mer än hälften av sina väljare.


Denna förstärkning av de högerpopulistiska och högerextrema partierna fortsatte sedan i juni i Belgien och Nederländerna. I Flandern i Belgien vann den högerpopulistiska och separatistiska alliansen N-VA över 30 procent och är därmed det starkaste partiet i det belgiska parlamentet, även om de inte förfogar över något systerparti i det franskspråkiga Vallonien. I Flandern fick även det högerextrema Vlaams Belang (tidigare Vlaams Blok), vilka drabbades av att N-VA ställde upp, ändå 12 procent av rösterna.

I Nederländerna blev sedan den stora koalitionen mellan kristdemokrater (CDA) och socialdemokraterna (PvdA) bortvald – valets vinnare var det högerliberala VVD, som nu är det starkaste partiet i parlamentet, och rasisten Wilders högerpopulistiska PVV, som nu är den tredje starkaste kraften (efter PvdA).

Sedan den världsekonomiska krisens början vinner alltför ofta högerliberala (eller nyliberala) krafter i valen. Valframgångarna i Ungern, Belgien och Nederländerna pekar dessutom på ökningen av högerpopulistiska och rasistiska krafter. Hur ska detta förklaras? Krisen polariserar samhället. Så kan det förklaras, varför partier som VVD (eller i Tyskland FDP) får en massiv tillströmning, även om de är radikala förespråkare för en ekonomisk doktrin som har förstärkt kapitalismens kristendenser. De är medvetna om att samhällets problem för den härskande klassen bara kan lösas när löntagarna tvingas betala ännu mer.

I den ekonomiska krisen har en svängning till höger ägt rum i många europeiska länder. Vid sidan av hetsen mot islam, vilken sedan 2001 äger rum under de imperialistiska krigens tecken, förstärks också den sociala hetsen. Det finns olika grader av hets, från öppet rasistisk och antisemitisk hets i Ungern och Slovakien till hets mot bidragstagare i Tyskland.

Valframgångarna för de högerliberala, högerpopulistiska och högerextrema partierna måste ses i samband med den skärpta ekonomiska krisen och konkurrensen, liksom också misslyckandet för de reformistiska byråkratierna i arbetarrörelsens partier och fackföreningar. Den organiserade arbetarrörelsens politiska svaghet är en avgörande orsak till högerns förstärkning.

Dörren öppnas för högern
För marxister är det avgörande vilka klasskrafter som står bakom högern och vilka politiska och ekonomiska förhållanden och begränsningar som påverkar klasserna. När vi analyserar ovan nämnda fenomen – framgången för aggressiva, arbetarfientliga, liberala eller nyliberala partier och förstärkningen av högerpopulister, rasister och även fascister – har vi att göra med två med varandra förbundna fenomen.

De nyliberala partierna som VVD eller FDP företräder det ökade trycket från en del av den härskande klassen att angripa arbetarklassen direkt och att allt mer avsvära sig det gamla systemet med socialpartnerskap. Deras medel är en aggressiv politik från statens och arbetsgivarföreningarnas sida.

Högerns krafter i hela deras spännvidd (från populism till fascism) har sin politiska bas i småborgerligheten, mellanskikten och politiskt efterblivna delar av arbetarklassen. Dessa klasser och skikt har drabbats speciellt hårt av krisen. De är i viss mening inklämda mellan samhällets huvudklasser. Å andra sidan kan den organiserade, av de reformistiska partierna och fackföreningarna dominerade, arbetarrörelsen i de flesta länderna inte ge dessa skikt ett perspektiv.

I sig själva är småborgerligheten och mellanskikten mycket heterogena, medan de övre skikten kräver anslutning till bourgeoisien, står de undre och bredare skikten nära proletariatet och dess intressen. Genom denna heterogenitet är småborgerligheten inte i stånd att utveckla en självständig klasspolitik.

Extremhögern förbinder en aggressiv och imperialistisk politisk doktrin med rasism och nationalistisk hets på inrikespolitikens område. Men framför allt annat sätter de – till skillnad från de ”respektabla”, etablerade borgerligt liberala krafterna – också mobiliseringen på gatorna. Med rasistiska kampanjer eller i fascisternas fall direkta angrepp på flyktingar, nationella eller etniska minoriteter som romerna, antisemitism och angrepp på fackföreningarna och andra arbetarorganisationer. I Ungern riktar sig Jobbiks mobb också mot det ”socialistiska” MSZP.

Reformisternas roll
Den i flera länder dramatiska tillväxten av dessa krafter skulle dock vara oförklarlig utan den förödande politik som förs av den officiella arbetarrörelsen, de reformistiska fackföreningarna och partierna. Under de senaste årtiondena har speciellt de reformistiska, borgerliga arbetarpartiernas politik stött bort breda delar, de undre skikten, av småborgerligheten – den politik som bedrivits av partier som MSZP, Labourpartiet, tyska SPD eller österrikiska SPÖ var inriktad på storkapitalets intressen, och därmed stöter de inte bara bort miljoner väljare i proletariatet, utan också stora delar av småborgerligheten. Samtidigt bedriver de borgerliga arbetarpartierna också en nationalistisk politik, deltar i rasistisk hets mot muslimer och påskyndar genom olika nedskärningar hetsen och splittringen i samhället – denna politik har öppnat dörren för högern.

Härtill kommer att de stora fackföreningarna inte bara anpassar sig till den politik som ”deras” socialdemokratiska partier bedriver. De har dessutom i många fall företrätt en politik som alltmer riktar sig till klassens allt mindre arbetararistokratiska ”kärnskikt” och har, om än inte i ord, så i den dagliga praktiken, avstått från seriösa försök att organisera, politiskt eller också fackligt företräda de arbetslösa, men också stora delar av de deltidsarbetande, de korttidsanställda och så vidare.

En sådan politik för ovillkorligen till ett allt större främlingskap hos detta skikt av arbetarklassen gentemot den organiserade arbetarrörelsen – och därmed också till att dessa småborgerligt rasistiska och nationalistiska ideologer biter sig fast.

Högerns ”krislösning”
De olika nya och gamla högerformationerna har två huvudämnen, varav det första är att stärka den nationella ekonomin och det andra rasistisk och social hets mot invandrare och arbetslösa. I den ekonomiska politiken vänder de sig, i enlighet med det klassiskt liberala mönstret, mot staten, vill inskränka statens verksamhet till ett minimum och ge arbetsgivarna ännu mer skattelättnader. I Tyskland företräds detta av FDP med sitt ”Det måste löna sig att prestera”.

Det nederländska VVD är ett mönsterexempel i att fullfölja storkapitalets intressen. Redan i den tidigare koalitionen med kristdemokraterna har VVD genomfört omfattande nedskärningar och nedläggningar i den offentliga sektorn, även när det gäller hets mot invandrare står de inte PVV efter.

I och med att dessa småborgerlighetens partier är försvurna till en nationalistisk, kapitalistisk politik, erbjuder de storkapitalet grunden för ett angrepp på arbetarrörelsens sociala landvinningar och rättigheter. Bara på det sättet kan den övre delen av småborgerligheten genomdriva sina intressen, sida vid sida med storkapitalet.

I den mån storkapitalet är tvunget att övergå till förstärkta angrepp på arbetarklassen, behöver det också allierade i småborgerligheten, en radikaliserad bas för angreppet på arbetarklassen.

Hur detta ser ut i framskriden form visar de ungerska och slovakiska fascisterna. I Ungern har Jobbik grundat Magyar Garda (Ungerska Gardet), även om det förra året upplöstes. Detta garde påminner inte bara i sitt framträdande om den nazistiska organisationen Pilkorsarna under andra världskriget, de påtog sig också de uppgifter som tillkommer en fascistisk milis. Angrepp och pogromer mot den romska minoriteten i Ungern och hets och våld mot varje form av ”socialist” eller vänster. Men denna utveckling är inte bara begränsad till Östeuropa, i Italien har sedan länge högerextrema och fascistiska partier suttit i regeringen under Berlusconi, de uppmanade 2009 också till grundande av så kallade ”medborgarvärn” som skulle ingripa mot ”kriminella” och ”illegala” invandrare.

Vad göra?
Denna utveckling är känd från den europeiska historien. Storkapitalet bygger upp småborgerliga fascistiska partier och rörelser för att slå sönder arbetarrörelsen och dess organisationer. Därmed kan det nationella storkapitalet stärka sin ställning i den imperialistiska konkurrensen. I Europa befinner vi oss inte alls i detta stadium. Ännu förfogar arbetarrörelsen över starka organisationer, ännu kan miljoner ställa sig mot denna nationalistiska utveckling.

Men för det behöver vi mer än småborgerlig antifascism och reformistisk pacifism, för det behöver vi den antifascistiska enhetsfronten mellan klassens alla organisationer.

Att bygga upp en ”enhetsfront” innebär mer än gemensamma demonstrationer eller upprop mot nazistdemonstrationer. En antifascistisk enhetsfront har som mål att försvara arbetarrörelsens intressen mot kapitalets och statens intressen och mot deras fascistiska hantlangare – inte bara i ord, utan praktiskt! Det innebär massmobiliseringar och blockader för att hindra högerns och nazisternas uppmarscher. Det innebär att bygga upp klassens organisationer för självförsvar för att skydda vänstern och fackliga grupper och arrangemang. Bara i Tyskland har vi de senaste åren sett förstärkta angrepp från fascister på arbetarrörelsen. Mot detta hjälper inga isolerade ”antifa-aktioner”, utan bara en bred och militant allians inom klassen och bland ungdomen!

I de europeiska staterna är det nu av avgörande betydelse att arbetarklassens politiska och fackliga organisationer bygger upp gemensamma allianser, som strävar efter nära samverkan med invandrarorganisationer och som bryter med den reformistiska byråkratins nationalistiska och rasistiska politik. Men det får inte innebära att föra den antifascistiska kampen utan de reformistiska massorna och deras organisationer – tvärtom. Misstagen i en förfelad, sekteristisk enhetsfrontspolitik har Europas folk, ja, världen och speciellt de tyska och italienska arbetarrörelserna betalat dyrt för under 1920- och 30-talet. En enhetsfront måste integrera alla organisationer och delar av klassen, och den måste därför utöva tryck på de reformistiska och byråkratiska ledningarna och bygga upp en allians på grundval av aktioner mot kapitalet, staten och fascisterna.

Antifascism och enhetsfront är i sig inte mål för underjordiska eller byråkratiska organisationer – enhetsfronten är medlet för gemensam mobilisering mot arbetarklassens motståndare – om det så är arbetsgivarna, staten eller nazisterna. Den är ett medel för att utveckla massornas kampförmåga, självförtroende och medvetande. Och är därmed också ett medel för att övertyga arbetarklassens stora massa i själva kampen om de reformistiska och byråkratiska ledningarnas oduglighet.

I den aktuella världsekonomiska krisen och de framväxande högerorganisationerna är enhetsfrontens teori och praktik i hög grad viktiga för den internationella arbetarklassen. Gentemot de kommande angreppen från kapital och stat måste klassen bygga upp ett gemensamt försvar, och i den kampen utmana reformisternas och byråkraternas politiska ledning och kämpa för ett revolutionärt perspektiv! Trotskij skriver i samband med kampen mot fascismen om enhetsfrontens grundläggande roll:

”Enhetsfrontens problem uppstår – trots det faktum att en splittring mellan de olika politiska organisationer som stöder sig på arbetarklassen under denna epok är oundviklig – ur det tvingande behovet att i kampen mot kapitalismen garantera arbetarklassen möjligheten till en enhetsfront.

De som inte förstår denna uppgift uppfattar endast partiet som en propagandaförening och inte som en organisation för massaktion…”

Theo Tiger